av GrusGrus

Mitt mål är att få all hjälp för missbruk, från alla möjliga källor, inklusive hälso- och sjukvårdssystemet. Behöver hjälp med att förstå deras delning av patientinformation.

1. Har försökt hitta ett systemiskt svar men har haft problem. Hur funkar det med sjukvårdssystemet och anonymiteten i Sverige? Jag skulle vilja gå till en specialistbehandling direkt och vara anonym iaf så att vårdcentralen ser inte journalen som jag skapar hos beroendemottagningen. Är detta möjligt? Typ bara specialisten (på egen remiss kanske?) ser journalen.

Fråga 2 handlar om alkohol och säkerhetsklassade uppdrag. Jag följer organisationens regler för alkoholanvändning och drickande påverkar inte mitt arbete. Ingen dagen efter, inget alkohol i blodet när man arbetar, osv. Kör endast nykter, med egen alkomätare, och med flera dagar innan jag kör, etc. När de gör säkerhetsprovning, vilken tillgång har de till vårdjournalerna? När rapporterar hälsovården och rapporterar de till någon?

Om det finns en officiell regeringsresurs som hanterar patientanonymitet och alkoholmissbruk samt under vilka förutsättningar vården delar information med någon annan, skulle jag vara tacksam om du delar med dig av den.

Tack!

Lora
sön, 2023-03-19 - 13:07

@Torn Då har vi olika synsätt. Jag tror inte att man kan sätta sig på folk på det sättet. Jag tror det ligger djupare än så. Har du gått igenom en soc process? Vet du vad det innebär? I så fall får du gärna tillföra i debatten hur det hjälpte dig att bli nykter.

Magnus
sön, 2023-03-19 - 13:22

Hej på er och trevlig söndag! På forumet gäller anonymitet. Det är finns inga undantag från detta. Jag har redigerat inlägg på eget initiativ för att undvika spekulationer om detta.

Vänligen
/magnus
Alkoholhjälpen

Lora
sön, 2023-03-19 - 14:19

@Torn För mig har det inte varit skammen. Det är sättet man gått på som gjort att de låst sig för mig. Jag tror inte jag kan förklara det bättre här tyvärr. Hela mitt system låser sig vid påhopp. Det blir tilt i skallen. Jag känner mig kränkt.

Något att tänka på om man ska prata med en beroende kanske? En sådan som mig hade det varit kört med här. Ridån hade gått ner. Ingen hade nått mig iaf. Det kanske fungerar på andra men mig hade det inte gått med.

Torn
sön, 2023-03-19 - 14:45

@Lora Som sagt, jag har ingen egen erfarenhet. Men jag har sett hur min fru som är lärare har stora problem med flera barn där föräldrarna har missbruksproblem. Det mynnar ut i att barnen inte klarar av skolan och hamnar i kriminalitet och andra bekymmer. Dessa föräldrar klarar helt inte av att ta hand om sina barn på ett bra sätt, och då är det bra om Soc kan rycka in.

Om mitt beroende hade inneburit att mina barn for illa så hade det varit jättebra om Soc hade blivit involverade. Då hade jag säkert fått en ordentlig tankeställare och sett till att bli nykter direkt. Nu fick jag tack och lov nog av alkoholen innan det gick så långt och mina barn klarar sig exemplariskt bra i skolan.

Frugan har även berättat om vilken positiv vändning det har blivit för barn som har kommit ifrån en missbrukande förälder.

Varafrisk
sön, 2023-03-19 - 16:51

Jag har verkligen funderat mycket över den här diskussionen som pågått här. Jag vill gärna skriva hur jag tänker och göra mitt bästa för att inte skuld- eller skambelägga någon. Vill respektera vad som skrivits för jag förstår att saker och ting inte kan ha gått rätt till. Verkligheten är ju att även om det är myndigheter och vården så kan det bero mycket på vem man möter…den mänskliga faktorn. I min värld vill jag tro att soc/vården bemöter människor på rätt sätt och att man kan sin lagtext men jag är fullt medveten om att det inte alltid sker. Något som jag har med mig från min socionomutbildning är de ord som min lärare i socialrätt sa ” om Janne Josefsson från Uppdrag granskning kommer ska du kunna stå för din bedömning och att du gjort rätt”.

I mitt arbete har jag anmälningsplikt, tvekar inte att anmäla vid oro. Men om det inte är våld med i bilden pratar jag med föräldern varför jag anmäler, jag kan även följa med förälder t socialtjänsten om hen vill. När det gäller föräldrar som har ett missbruk el alkoholberoende omhändertar inte Socialtjänsten ett barn det första dem gör. Soc jobbar ju alltid för att barn ska ha kontakt med sina föräldrar men beroende på situation kan barnet behöva placeras i ett annat hem antingen frivilligt el med tvång. Det krävs ju väldigt mycket för att omhänderta ett barn och det är ju Förvaltningsrätten som avgör det. Jag tänker även att allt är ju inte svart eller vitt. Barn som har föräldrar med missbruk/föräldrar med alkoholberoende blir inte alla kriminella osv en del blir maskrosbarn/många sköter sig bra.

Innan jag blev alkoholberoende tänkte jag att det är väl för sjutton bara att sluta dricka om man har barn men så enkelt är det ju inte. Jag vill med det sagt förtydliga att barnens behov kommer först. Kan man inte sluta dricka på egen hand är det ju viktigt att få hjälp för sin alkoholproblematik.

LauraE
sön, 2023-03-19 - 17:46

@Varafrisk
Men för mig handlar det inte så mycket om ” oro att någon tar barnet ”. I mitt och mångas fall handlar det om en annan vårdnadshavare som utövar psykisk/fysisk misshandel (ej öppet förstås). Jag vill INTE att den andra vårdnadshavare ska få kännedom om mitt tillstånd för det leder till större stress för barnen när ens ex trakasserar en för detta (när ingen hör). Jag har varit där. Soc lyssnar ju inte när jag ber om ” kontakta inte den andra vårdnadshavaren för det leder till större helvete!!!”. Hade jag haft genuin oro kring mitt barn i min närvaro så hade jag tveklöst gett bort barnet till pappan och sökt vård/soc. Men nu handlar det om att jag på mina barnfria veckor dricker allt för mycket alkohol, detta hör varken till mitt barn eller mitt ex. Men ändå likt förbannat ska den andra vårdnadshavare informeras om mitt privatliv och tillstånd så att han kan gotta sig i detta. Nej tack! Är det inte bättre att man ser över dessa brister så att fler vågar söka och bli friska istället =mindre oro för barnen i det långa loppet!? Självklart är det bra att soc finns, MEN jag upplever att orosanmälan slängs till höger och vänster hur lätt som helst, det är fel det med. Jag är knappast ensam om detta.

Sisyfos
mån, 2023-03-20 - 08:02

@grusgrus jag ska försöka svara på din fråga utifrån mina erfarenheter. Jag tycker att de som vill diskutera SOC och anmälningsplikt ska starta en egen tråd för detta. Nu kapas den ena efter den andra tråden med samma diskussion och det är inte bra för trådstartartaren i respektive tråd.
Jag sökte hjälp på en beroendernhet i annan region. Jag fick ta prover initialt. Jag hade minderåriga barn, men ingen anmälde då till Soc. Jag hade då i och för sig inte ett aktivt beroende så kanske berodde det på det. Jag spärrade min journal där och kan inte ens läsa den själv nu. Min andra journal kan jag se loggar på, vem som går in och läser och när. Har inte settrar obehöriga läser den. Vissa regioner visar låsta journaler, men jag tror inte att den jag var i hör till dessa.
Nu vet man ju aldrig hur folk kommer att tolka olika saker, men anmälan ska ske om det finns risk för att barn far illa och om man själv söker sig till vården med ett missbruk görs säkert en bedömning från fall till fall också baserat på det sammanhang familjen befinner sig i. Finns det fler nyktra vuxna?
Samma sak med anmälan till transportstyrelaen, ska anmälas om det finns en osäkerhet i nykterhetssynpunkt och det kanske det inte gör om man aktivt söker hjälp och följer vårdplaner. Och som sagt behandlingen inleds säkert ofta och avslutas med blodprover och baserat på resultatet på dessa så görs sannolikt individuella bedömningar.
Men ni som påstår att sekretess inte finns, har ni kontrollerat era journslloggar? För jag ser alla som varit inne i min (tror jag) och har väl kanske vid endast nåt tillfälle undrat.
Jag låste den från beroendeenheten och jag tror ju inte att nån kan se den nu. Men kanske är jag naiv.
Vad gäller aäkerhetsklassat arbete har jag ingen aning, men jag tycker du ska söka hjälp. Fortsätter du att missbruka och blir påkommen är det alla gånger värre. Du verkar ju vilja sluta nu.
Och @Lora starta en egen tråd. Det jag tycker blir fel är att en som aktivt frågar om erfarenheter som inte liknar era i princip blir avrådda (avskräckts ) från att söka vård på grund av… ja, jag vet faktiskt inte.
På grund av att någon vid något tillfälle haft negativa upplevelser och blivit ofrivilligt anmäld, men i @Loras fall var det ju mannen som sökt sig till vården och även om du @Lora upplevde dig väldigt kränkt av det och det du utsattes för (med rätta), så är jag fortfarande imponerad av hur du tog dig an det och slutade dricka. Du vände detta till något positivt för dig och för din familj. Kanske hade det hänt ändå, kanske inte.

Lora
tis, 2023-03-21 - 09:27

@Torn, jag tror du missförstår mig helt. Du skriver om skam. Jag skäms inte över min historia. Skam är till för att vi ska rätta in oss i ledet om vi gör något som är utanför ramarna. Jag tycker inte idag att det är konstigt alls att man blir beroende av en beroendedrog. Jag är dessutom stolt att jag lyckats slå mig fri från dess klor. Jag har inga problem alls att prata öppet inför vemsomhelst kring var, när, hur eller varför kring detta. Det jag istället sliter med är traumat kring behandlingen av processen. I mitt fall utgick man från att jag inte kunde hantera mig. Gick runt mig och pratade om men inte med mig när det begav sig. Man bestämde över mitt huvud vad jag hade för problem och vad jag behövde. Det jag istället känner är att jag är kränkt. Det är en ännu mer grundläggande känsla. Skam går relativt "enkelt" att bearbeta genom att dela upp allt i beståndsdelar och titta "nyktert" på vad det handlar om. Bena ut det. Det lägger sig även över tid och blir neutraliserat. En kränkning däremot, är något annat. Den kräver upprättelse. Om ni läser min historia som jag ju beskrivit var jag inte så dålig att sos behövdes. Jag gjorde mig kvitt alkoholen på egen hand direkt. Har inte haft ett återfall och tyckte inte det var svårt att lägga av. Jag har aldrig gömt alkohol, jag har aldrig haft en minneslucka, mina barn har inte tagit skada på det sättet. Vad som framkom från deras version av soc rapport var att de önskade jag och min make tog "hand om vår skit". Vi hade mao relationsproblem. Det var snarare grundorsaken än massivt drickande. Det jag sliter med är inte att jag drack. Visst gjorde jag det och lyckades ju bryta den delen. Jag hade inte behövt någon som drämde mig i huvudet pga det. Jag anser att man så evinnerligt gärna vill se detta som enda orsaken till problemen. Det b lir missvisande och inte något som ens mina barn lyfter fram som problematik. Vi hade snarare behövt någon som hjälpte oss reda ut våra känslor och beteendemönster kring varandra. Hitta rätt bland dem. Den delen var det aldrig någon som förstod sig på. Inte psykolog, inte soc. Det förbisågs helt i processen. Det gjorde istället mina vänner och familj. De såg direkt helheten och sambanden. Så soc i vårt fall eldade snarare på problematiken. Fick allt att brisera utom kontroll och tog noll ansvar för det. Vi behöver ta det lite lugnt när vi går in och bestämmer var problemet ligger. Inte vara så jäkla snabba och försöka se helheten samt grundorsaken. Det är mitt tips. Annars är det lätt att man gör mer skada än nytta.

Lora
tis, 2023-04-11 - 16:36

Jag har tänkt länge och kan inte lämna detta åt sidan. Det är för viktiga frågor och som det skrivs nu tappar jag faktiskt hoppet om människan. Riktigt illa berörd.

Gällande säkerhet och utredningar via soc så har Bo Edvardsson forskat i ämnet och skrivit böcker. Där återfinns egentligen mycket av min kritik. Frågan är dock om någon är intresserad av att ta den till sig? I dagens Sverige handlar så mycket om hårdare straff och få ifrågasätter egentligen hur man når framgång. Det blir politik och inte forskningsbaserat. Egna känslor styr snarare. I relation till barn är de starka. Det blir blockering och osakligt.

Det finns forskning som visar att hela 67% av de utredningar som granskats gällande barn kommit till på felaktiga slutsats (googla då jag inte får länka). Det är en ganska häpnadsväckande siffra. Det framkommer även kritik i relation till att socionomer inte har tillräcklig bakgrund för att avlägga ordentliga rapporter. Det är ju de som sammanställer material som det ska fattas beslut baserat på. De visar sig att de går för snabbt på en sida och resultatet blir för ensidigt. De hade gynnats av att förstå forskningsprinciper så hade man kunnat undvika en del fel. Inte gå på känsla utan mer validering och hålla sig neutrala under utredning. Sedan framkommer även att barn som omhändertagits faktiskt i snitt råkar mer illa ut än om de levt kvar i problemfamiljen. Det är inte alltid så att samhället är bättre, bevisligen. Här finns brister. Nu har man för några år sedan ändrat systemet och uppmanar till att anmäla oftare. Vad har det lett till? Är fler nyktra och mår barnen bättre? Det måste man våga lyfta och här finns problem. Fråga de som varit igenom processen. Den är ju till för att stödja dem och då rätt saker. Om man nu är intresserad av barns välmående borde man granska forskningen och fakta inte en massa känslomässigt tyckande.

Jag tror det är svårt för oss att ifrågasätta systemet. Många går per automatik i försvarsställning utan att för den delen begrunda forskning på området eller ens har egen erfarenhet av systemet. De som jobbar inom soc går i försvarsställning. Folk bara tycker då det är en massa känslor i relation till att barn far illa. Här blir jag lite av en Greta. Lyssna på forskarna.

Samma gäller här i relation till att vissa inte tar hjälp. Då känner man att dunka in dem i systemet men lite tvång kan vara en väg att gå. Detta i sin iver att få den med problem att fatta. Frågan är fungerar detta? Är det snarare sin egen frustration man får utlopp för här eller hjälper det? Vad säger forskningen om dessa tekniker och våra institutioner? Det finns forskning om än knapp. Jag ställer mig väldigt frågande kring att vi tillåter knapphändig forskning här. I den forskningen förordas det jag pratar om. Behandla folk med värdighet. Förstå hur skam påverkar människor och få folk att känna sig bekväma. Det ger resultat.

Det har ju testats i detta forum att trycka till. Hur gick det? Vad är risken med det? Blir det kanske snarare ett övergrepp som skapar trauman? Speciellt när systemet ser ut som det gör och det faktiskt finns fakta som visar luckor i systemet. Är det då mer rätt att låtsas som att dessa inte finns? Trycka på folk så de ramlar in i systemet. Inte låta de som farit illa av systemet komma tilltals och räta upp problemen för då kanske folk inte söker hjälp? Jag efterfrågar forskning och att vi skapar stödstrukturer utefter vad de kommit fram till. Inte mecka med folks huvuden utan att fatta vad man håller på med.

De som tokanmäler till soc kanske kan försöka närma sig personen ifråga med respekt innan man sitter i grannhuset och kastar in anmälan. Soc kanske borde fundera en sväng till. Är det rimligt det som motparten säger. Har jag fått en neutral bild? Behöver jag validera med fler? Läkaren kanske ska fundera en gång till innan han trycker till. Faktum kvarstår, idag fattas alltförmånga beslut på felaktiga grunder och barn som omhändertagits löper större risk än om man såg mellan fingrarna. Dags att vi andra öppnar ögonen och vågar ställa högre krav på rättsäkerhet. Om inte annat för barnens skull.

Det är inte bara jag som anser att man går för långt. Kolla flashback. Det är väl typ det enda forumet man vågar skriva öppet om soc? Där finns en hel del kritik. Det återfinns även i utredningar. Ska vi tillåta HVB hem under dagens struktur? När det de fakto visar sig att risken att utsättas för övergrepp och att tom dö är högre än om barnen var kvar i sin familj.

Jag hoppas verkligen folk tar sig tid och läser in sig. Kolla forskning ordentligt. Övergrepp exempelvis har man hittat sätt att komma tillrätta med. Dock är detta något som är så svårt att nå igenom med i samhället för gemeneman får taggarna utåt direkt och tar inte till sig forskning. Finns bok i ämnet -Annika Wassberg och Jürgen Degner skrivit material.

Sisyfos
ons, 2023-04-12 - 06:59

Jag vet att du inte vill ha svar från just mig @Lora, men jag tycker verkligen att du borde lyfta blicken och se i vilket sammanhang du skriver och funderar över vilka konsekvenser ditt avrådande från att söka hjälp kan få.
Jag förstår att det finns stora brister i både utredningar och bemötande hos soc och att du är både påläst och har egna dåliga erfarenheter av att ha hamnat i systemet. Men vad är alternativet?
Här skriver föräldrar som på grund av missbruk inte klara av att vara föräldrar. De vågar inte söka hjälp och klarar heller inte av att vara föräldrar. De negativa exempel om mötet med soc som har tagits upp i den här tråden är hemska, ja jag håller med. Men ur ett barnperspektiv kanske en soc-anmälan i din situation kanske var det bästa som kunde hända? Du slutade ändå dricka. Jag fattar att det var din egen förtjänst och beundrar att du inte tog bemötandet av soc som en ursäkt för att dricka.
Jag själv är livrädd för de personlighetsförändringar som kommer med alkoholmissbruk - valet av alkohol istället för relationer. Om det finns hjälp att få för att inte hamna där så tycker jag att man ska ta den. Jag tycker att det är ansvarslöst härinne att AVRÅDA från att söka hjälp. Vad är alternativet - ta tag i det själv? De har ju skrivit att de inte klarar det. Vilka alternativ och lösningar på ett missbruk man inte klarar av att få stopp på på egenhand föreslår du?
Ur ett barnperspektiv - vad blir rätt? Vad blev rätt för dina barn? Jag fattar att det många gånger blir fel och att man är extremt sårbar och att skammen och att bli ”avklädd” i en anmälan är hemsk. Jag fattar att det inte blir bra när det tas parti och när man inte tas på allvar och blir respekterad och att det är något som behöver levandehållas i professionen hos soc. Jag fattar att det blir kontraproduktivt att den andra VH alltid blir informerad och att det kanske inte alltid blir bra, men jag tror att det finns goda exempel också. Jag tror att dina och andras negativa erfarenheter och synpunkter är jätteviktiga för att skapa förändring och debatt och ett förändrat arbetssätt och att den diskussionen är viktig att ta, men det pågår också just nu ett allmänt ifrågasättande av SOC som kanske har andra agendor. Man uppmanar lärare och skolpersonal att inte anmäla. Just nu är du en del av det fenomenet - vill du vara det? Och kan det få allvarliga konsekvenser för ett barn om du avråder från att söka hjälp ? Är allt negativt som skrivs på Flashback sant eller pågår just nu också en svartmålning av soc? Och återigen vad får det för konsekvenser för barnen att inte våga söka hjälp när man fattar att man inte klarar av att ta sig ur ett missbruk på egen hand? Vilket ansvar tar du som avråder i det? Och jag tycker att du ska försöka ta dig ur den där kränkta känslan du har. Jag tror att den är tärande. Se till att du har förmedlat din upplevelse av hela situationen så att förändringar kan göras framåt. Jag tänker att du blev illa behandlad och illa bemött, men du hittade din inre styrka och tog dig ur det. Du analyserade och hittade grundorsaken till problemet och vände hela skutan. Den energin och det fokuset är beundransvärt. Det var en riktigt dålig erfarenhet men nu tar den också mycket energi ifrån dig och jag upplever det som att du har fastnat i tankegångarna och inte kommer vidare. Testa avsnittet The Work i nörvaropodden eller Metatänkande.
Jag säger verkligen inte att du har fel. Du är mer påläst än jag och det finns säkert stora förbättringsområden, men jag kommer alltid att tycka att forumet för den här diskussionen är fel.

Lora
sön, 2023-05-21 - 20:47

@Sisyfos Nej, soc hjälpte inte mig att bli nykter. Jag hade redan tagit det steget när de kopplades in. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat detta för folk runt mig men det är många. För mig är det solklart. Jag känner mig själv rätt väl vad gäller prestation om man nu kan kalla det så. Jag visste egentligen direkt att jag skulle klara bli nykter. Bestämmer jag mig för något blir det så. Jag ger liksom aldrig upp. Det har aldrig varit mitt huvudbry egentligen att inte klara bli nykter. Det var istället allt runtomkring. Det tycker jag är sorgligt.

Hade folk runtokring inte varit så okunniga och självupptagna, sorry men det är så jag ser det, så hade inte resan behövt bli så plågsam. Jag behövde inte blickar, jag behövde inte förmaningar, jag behövde inte snack bakom min rygg. Jag behövde någon som såg mig som en människa. Som en människa som faktiskt har ett värde. Vars ord har en mening och var värt att lyssna på.

Problematiken kring soc. Sverige har fått kritik länge. Inte minst via Unicef. Barnperspektivet saknas bl a. Forskare pekar på skvallerapporter snarare än validerat underlag som fokuserar på barnperspektivet. Ja, mitt intryck är ju klart. Här finns förbättringspotential.

Klart jag blir engagerad. Jag har ju suttit mitt i det och förundrats över hur knäppt saker hanterats. Jag har läst på massor i tillägg. Att då se hur man uppmanar folk att bara springa och anmäla utan en tanke på vad det kan ge eller vara beredd med vad man sätter igång tycker jag är ansvarslöst. Jag efterfrågar empati. Var finns empatin i detta system? På vilket sätt fångar man upp en skör individ via systemet? Sluta skriv folk på näsan. Folk ska för att bli fria ta sig förbi och vidare med en känsla att de faktiskt är värdefulla. Har ett värde.

Jag tror frågan blir politisk. Jag är inte för staten. Jag tycker det gått för långt. Det är för mycket som haltar i samhället med lager på lager och noll ansvarstänk. Så fort det brinner till sticker folk och tar noll ansvar. Då skjuts det till nästa instans bara. Så jag tycker snarare tvärt om. Det är oansvarigt att inte titta på det hela med öppna ögon. Att driva frågan - in i systemet som det raka svaret är inte speciellt neutralt. Folk behöver vara lite förberedda med. Tror det kan vara klokt att även ta reda på vad man kan ställa för krav och förstå sina rättigheter med när man kliver in i systemet. Så man förstår vad det handlar om.

Sedan en sak till som jag har väldigt svårt med. Detta med en gång alkoholist alltid alkoholist. Vilket skitsnack om du frågar mig. Vilket nedvärderande synsätt och vad hårt det sitter. Hela samhälssynen kring det som är som en liten ful fisk. Om någon frågar mig är jag alkoholfri. Inte tusan är jag alkoholist iaf. Det visar sig mer och mer hur farligt alkohol är. Att då sätta en lapp på huvudet på folk att de dras med en permanent sjukdom tycker jag är ganska elakt. Triggar skam. Lite som på 80-talet i gayrörelsen där man ansåg att homosexuella var sjuka... Klart man blir dålig att att dricka gift. Det blir 100% av dem som dricker sprit för det är ett gift.

När man ställs inför faktum att det gått åt pipan med alkohol. I denna stund blir man lätt ganska tilltryckt och svag. Man ska sedan bevisa sig. Gärna gång på gång under lång tid. Inte alla men vissa av oss kommer definitvt behöva bevisa oss för att få en godkänt stämpel i pannan igen. Om vi nu får det till 100% någonsin. Vissa kommer nog alltid känna - den där alkisen. En gång alkis alltid alkis stämpeln springer de runt med. Att jobba med sig själv samtidigt som man ska hantera allt runtimkring är kostsamt. Jag tror många inte orkar över ytan just pga den känslan. Storebror ser dig känslan... Man orkar inte helt enkelt och tar enkla vägen ut, dvs fortsätta dricka. Ska man bli fri måste man bli tillräckligt stark för att kunna stå över detta. Gilla sig själv, ta sig vidare och förbi. Respektera sig själv igen och förstå att livet tar olika svängar. Det är ingen lätt process. Åtminstone inte för alla. Jag tycker dock det är en viktig poäng.

Vi har ett liv. Ett. Om man då är för hård mot sig själv under denna process, tar in allt runtomkring finns nog risken att man inte riktigt orkar. Jag kommer aldrig dömma någon som trillat dit. Inte heller för fel de gjort under denna resa. Det är en drog vi pratar om. En drog som trasslar till ens huvud och får en ur spel. Att permanent dömma någon för det är elakt. Det blir som en permanent fängelsedom. Känner man så låt personen leva på sitt liv. Ta ditt ansvar och lämna.

Tar man bort drogen och det balanseras. Jag skulle tippa på att långt fler skulle söka hjälp om man inte kände sig nedvärderad, en looser som tappat det. Om samhällsynen blev mer förstående och påläst. Det jag sett av systemet hittills pekar inte mot det. Skam används rätt ofta i vårt samhälle som styrmedel i brist på annat hårt tilltryckningsmedel. Ett chefsverktyg för att få folk in i ledet... Jag vill att man ska se människan på ett djupare och humanare plan. Att hjälpa folk kunna behålla sin värdighet under denna process. Förstå hur farlig skamkänsla kan vara. Då är jag övertygad om att det skulle bli mycket lättare för folk att bli kvitt detta gift och ta saker för vad de är.