Min sambo och jag har varit tillsammans i sex år. Jag märkte direkt att han drack för mycket och det har eskalerat mer och mer. I början träffades vi bara på helger och då var det ju lite mer ok att det blev en del alkohol - det var ju fest när vi träffades. Hans pappa var alkoholist och han är medveten o att han är i riskzon med sitt drickande. När pandemin bröt ut flyttade han hem till mig och sedan dess har vi levt tillsammans. Han har kvar sin lägenhet med bor hos mig. Alkoholen flödade mer och mer och jag försökte ta tag i problemen gång på gång. Han lovade och bättrade sig en period men sedan var det detsamma igen. Det svåra var att jag blev medberoende och ökade mitt drickande också. Jag mådde definitivt inte bra av detta med ångest och depression som resultat. Min sambo drack dagligen men förnekade hela tiden. Luktade alk när jag kom hem från jobbet och jag hade en klump i magen inför varje möte med honom om han var alk påverkad eller ej . Jag hittade flaskor på hans kontor och när jag konfronterade honom bedyrade han under tårar att han skulle sluta - han ville inte förlora mig. Det fungerade inte utan han luktade fortsatt alk på dagarna men förnekade. Till slut bestämde jag mig att nu får det vara nog. Jag vill leva nyktert och har inte druckit något på över ett halvt år och mår jättebra i detta. Jag gav honom ultimatum- vill du leva med mig så är det nyktert annars får du flytta, Han slutade också dricka och gick in med liv och lust och letade alk fria alternativ. Tycker det fungerat sådär med honom… misstänker att han dricker under tiden men han förnekar. Han sitter med alk fri öl men luktar starkt av alkohol och när jag konfronterar honom är han helt oförstående och jag känner mig slutligen dum och skäms att jag inte litar på honom..men jag litar verkligen inte på honom och letar flaskor i smyg..jag förstår att hans motivation inte är så stark som min..han gör det för min skull..Idag har jag varit borta med döttrarna hela dagen och när jag kommer hem sover han i soffan…ett tecken att han inte är nykter.Jag konfronterade honom och han erkände att han druckit ….på min fråga varför svarade han att han hade lust bara. Då sa jag till honom att jag vill leva nyktert och om han vill leva med mig skall det också vara nyktert. Om han nu valt att dricka igen så vill jag att han flyttar tillbaka till sin lägenhet. Han sa ja och håller nu på att packa på ovanvåningen. Nu har jag ångest och vet inte hur jag känner egentligen.Jag är så stolt över mina sex månader som nykter och jag vill inte leva med en alkoholist. Står jag inte fast vid mitt beslut att han skall flytta ok:ar jag att han dricker och jag vill absolut int gå tillbaka till hur det var förut. ,,, han kan inte bli en måttlighetsdrickare men han tycker inte det är något problem med alkoholen. Nu sitter jag här och känner mig rädd och osäker..har jag överreagerat och ställt krav som är för stora..om jag vill leva nyktert kan jag tvinga honom till det också när han inte är motiverad ett dugg..jag är också rädd för att bli ensam ! Barnen( de är vuxna) älskar honom och han är så fin och hjälpsam mot dem och även mot mig…men väljer han alkoholen före mig så kan jag inte annat än låta honom gå .. jag känner att jag är värd bättre ! Hoppas någon orkar läsa mina tankar och att det vore så fint att fången feedback …för jag är så vilsen och rädd för vad jag satt igång….

Tack ❤️ jag löste mitt eget inlägg och tyckte att jag lät väldigt bestämd och starkt - liksom orubblig ..så är det inte ..jag försöker peppa mig själv … min dotter berättade idag att hon fick hämta hans bil efter att han blivit stoppad av polisen …hon har den hemma hos sig ochnhan har bett henne komma med den till honom- liksom enträget ..varför vet vi inte för han får ju inte köra ! Nu hade min dotter hittat tre oöppnade vinflaskor gömda i bilen också förstod vi varför han så gärna vill ha tillbaka den - antingen för att dricka eller för att undanröja bevis ..allt känns så tragiskt och hopplöst och verkligen omöjligt… tack för pepp för jag känner mig elak och dömande och väldigt väldigt ledsen… tanken på att bli ensam skrämmer mig oxå…kom ur ett 30 årigt äktenskap kantat med psykiskt våld- trodde jag hade hittat min människa i världen när jag träffade honom och så är allt bara en lögn och liksom förstört ..

Om din gräns är "ingen alkohol" då är det ju så. Det är inte för hårt. Det är ditt liv och du ska leva det som du vill. Det finns massor av goda alkoholfria drycker om man nu vill ha smaken. Vill man ha ruset, så har man ett problem. Vill hans familj normalisera hans alkoholism så kan de ju vara beredda att ta hand om sjukdomen också... 🤷🏼‍♀️

Tack för stödet ! Jag tror verkligen inte att man kan bli en ”lagom-drickbare” om man har ett missbruk..I hans familj är det alltid mycket alkohol när man träffas och jag tror att alla blir oroliga om det ifrågasätts. Just nu känner jag mig stark i min övertygelse noll-tolerans om han skall vara med mig ..

Nu har han bokat en tid hos socialtjänsten i nästa vecka ..han skall gå dit och fråga vilken sorts hjälp han kan få. Han har sedan han blev ”påkommen” försökt att göra sig oumbärlig här hemma. Han bor hemma hos mig och jag har ett hus med stor tomt och det behövs alltid göras något här… han fixar och donar och grejar en massa till mig vilket jag är tacksam för men det känns som att han vill att jag skall få fokus på andra värden har han och inte på att hans missbruk. Vi har träffat barnen, efter att han berättade för dem att han åkt fast för rattfylla, och han är väldigt trevlig och skojsam mot dem ..känns precis som att ”inget har hänt”. Klart jag vacklar till och ifrån för han är en bra människa men mot hans alkoholmissbruk vacklar jag inte ..det vill jag inte ha i mitt liv..

Känner igen det där med tjänstvilligheten. Mitt ex brukade köpa lite för dyra saker till mig när han blivit påkommen. Känns mest obehagligt att se dem och borde nog göra mig av med dem...

Känner också igen. Efter en incident där det skett något som för min del inte känns ok i relationen så är han snäll och hjälper till hemma, som en ledsen hund. Allt känns då bra i några veckor och man ”glömmer” bort det som hände och man tror liksom att det inte ska hända igen. Till det är dags igen efter en tid omså börjar det om…