av ASM

ASM
mån, 2023-05-22 - 19:35

Hej.

Har varit inne här ett par gånger men aldrig skrivit. Har vänner jag pratar med men kanske inte om allt. Kanske inte om hur söndertrasat allting är.

Jag har levt med min partner i elva år, vi har tre barn, två gemensamma och han har ett från en tidigare relation.
Jag vet inte ens vad jag vill få fram genom att skriva, kanske bara ett behov av att få ventilera med människor som faktiskt vet, som faktiskt förstår. Jag är långt ifrån ensam men känner mig stundtals ensammast på jorden.
Jag såg tendenserna till min partners alkoholproblematik redan från början, naiv och ung. Jag blundade, såg det som var bra.

Har levt i ett helvete i elva år. På julafton tog jag beslutet, ännu en högtid han förstörde. Trasiga barn som fick se sin pappa full, igen. 1 mars flyttade jag och mina två barn till en lägenhet. Barnen är för stora nu, att jag inte kan skydda dom. Dom ser och dom förstår och jag känner mig som världens sämsta mamma. Som behövt leva i det här så länge, jag är själv uppvuxen med missbruk och har alltid lovat mig själv att mina barn aldrig skulle ha det så. Mina barn fick det så, i en finare fasad. Det min partner alltid gömt sig bakom. En lyckad karriär, pengar, hus och fin bil. Allt det som ser bra ut utåt, hade vi. Men innanför dom här dörrarna gömmer sig en man som druckit fem-sex dagar i veckan de senaste iaf två åren. Jag har hittat ölburkar, vinflaskor och sprit överallt i vårt hus. När vi somnar har han egna hemmafester inne på toaletten. Orosanmälningar och ett förlorat körkort. Skammen har varit så jävla stor, att jag som mamma lagt locket på. Så febrilt försökt rädda och laga. Bråk som barnen hört, en ledsen mamma och en frånvarande pappa. Har alltid dragit hela lasset, jag är så trött nu.
Men åter till att jag flyttat.. Min fristad, jag gjorde det. Jag kom därifrån, nästan. För när väl flytten var ett faktum, då vaknade han. Då kom ångesten, han skulle göra allt, ta hjälp, ta antabus allt för att vi igen skulle flytta hem.
Detta har han ju givetvis sagt 700 ggr när saker gått riktigt åt helvete, i slutändan händer absolut ingenting.
Så ömmar mitt hjärta och han är trasig. Vi blir särbos vilket har betytt att han är här hos oss i lägenheten ibland, och vi i vårt gemensamma hur ibland. När han är här i lägenheten dricker han inte, han får inte och är en ganska bra version av sig själv men när vi är i huset är det samma visa. Han dricker, han gömmer, uppe hela nätterna och jag som har barnen på heltid får aldrig någon avlastning när vi är där. För han sover halva dagarna och gör det som han vill göra på dagarna. När jag får frispel för att han återigen varit full när vi varit där och mina barn har märkt och det är nya tårar att torka, vänds och vrids allt till hur jag kan vara så elak och säga så vidriga saker. Han är så manipulativ att allt vrids och vänds. Och nu måste han väl ändå kunna få dricka några öl utan att det ska bli en häxjakt. Mina barn skickar sms och berättar hur dåligt dom mår på grund av att han dricker och även det viftar han bort. Kan på riktigt känna att han inte bryr sig om våra barn särskilt mycket. Och återigen har jag utsatt dom för skit genom att åka dit.

Vi åkte därifrån. Jag har blockerat honom överallt för att jag inte orkar den psykiska terrorn som kommer med smsen och samtalen om att jag är hemsk.
Och jag hatar honom nu. Sen blir jag svag. Men framförallt hatar jag mig själv för att jag inte skyddar flickorna när jag vet vad risken av att åka dit är. Vad är det för fel på mig? Jag flydde därifrån för att komma bort från detta men någonstans är vi ändå kvar.

Jag känner mig starkare nu, jag vet att jag klarar mig.
Men hela hela hela tiden kommer den värsta ångesten där jag tänker på honom. Att han är ensam. Hur ska han klara sig? Och att jag inte kan leva med tanken att jag lämnar honom. Vad är det för fel på mig?

Samsung50
mån, 2023-05-22 - 21:37

Du har lämnat, du är stark, du kommer att klara detta. Har du någon familj eller vänner som du kan prata med och som kan stötta dig?
Bry dig inte om vad han säger, det är beroendets ord.
Fortsätta skriv här. Vi läser, vi förstår. Finns flera andra trådar om personer som haft det tufft precis när de lämnat men som en tid efter mår så bra, när de bor skälv med sina barn utan den missbrukande personen. Att du o barnen mår bra är viktigast! ❤️

Kevlarsjäl62
mån, 2023-05-22 - 22:06

@ASM
Du har lämnat och tagit ansvar för dina barns mående och framtid. Jag beundrar dig något oerhört för det. Jag var för feg och kom inte iväg förrän nu när mina barn är vuxna för länge sen och bär på sår i själen även om den missbruksmiljö de växt upp i "bara" inneburit en lallande pappa under helgerna. Inget våld, bråk eller nerkissad förälder. Och ändå har det skadat dem ordentligt. Pappa var bara glad och lekfull när han drack däremellan rätt sur och lättstörd i väntan på nästa "fylla". När de blev så stora att de började be om att han skulle vara nykter, t ex när kompisar skulle sova över blev de svikna gång på gång och lärde sig att de aldrig var viktigast. Det kommer alltid att följa med dem. Du har gjort det jag inte gjorde. Du har VALT dina barn och därmed visat i handling att de är viktigast. Du kommer helt klart att fixa detta!

ASM
tis, 2023-05-23 - 14:21

@Samsung50 Tack tack tack. Ja och som du säger känner jag ju att det är bättre nu och jag har mer ett lugn i kroppen nu än vad jag haft tidigare i och med att jag kan gå och lägga mig tryggt och inte behöva oroa mig för vad som ska ske här näst. Jag slipper också svälja så mycket nu, så många gånger man rent ut sagt har hållt käften för husfridens skull. För barnens skull.

Ja, jag har många runt om mig. Men framför allt två vänner där jag nästintill vågar säga det mesta till.
Är tacksam för din respons och det är så skönt att inte bli dömd..
Jag önskar bara att jag kunde slippa känslor av dåligt samvete gentemot honom. Vidrigt är det. <3

ASM
tis, 2023-05-23 - 14:25

@Kevlarsjäl62 tack snälla du för styrka och pepp. Jag glömmer väl lite det, att jag tog mig därifrån.. Förstår dock att du inte gjorde det. relaterar något så oerhört med det du skriver, att barnen känner att dom aldrig är viktigast. Att man själv försöker orka att kompensera för att vara både en mamma och en pappa. Det tär på en, det tär för vad man låtit dom vara i. Tror verkligen du gjorde ditt allra bästa, det gör vi allihopa. Stor kram till dig och vilken tur att dina barn hade dig.

Kom du bort från känslor av att det var synd om honom? Jag känner mig så ansvarig för hans mående och överlevnad och det trasar mig sönder och samman.

Tröttiz
tis, 2023-05-23 - 15:35

@ASM
Hej.
Så jobbigt du haft det. All styrka till dig.🌹
Jag har levt tillsammans med en beroende.
För att den man lever med vill en förändring, måste den personen ta tag i det själv. Vi anhöriga önskar och vill så mycket. Och åren går. Vill de inte kan vi inte göra något. Men i något skede tänker jag att vi måste säga stop då vi inte orkar längre. 💕

Det jag kom att tänka på i mitt fall och kanske gäller en del andra här på forumet om deras erfarenheter är att jag (vi) inte kan leva hans (mitt ex liv) och fatta beslut åt honom. Det funkar bara inte. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Så började jag tänka. Då fick jag börja vårda mig själv i stället.
Säkert finns det mängder med olika tankar i sådan här destruktivitet.

I en tillvaro av osunt sade han att hur kan man ta hand om andra när man inte kan ta hand om sig själv? Ligger mycket i det i dessa destruktiva relationer som följer i alkoholens spår.. 😔 Ord som faktiskt hjälpte mig komma vidare i mitt numera singelliv.

Kram. 🌹
Sköt om dig,
och fortsätt gärna skriva här på forumet.

Kevlarsjäl62
tis, 2023-05-23 - 17:11

@ASM Jag har nyss lämnat och sliter med samma känslor. Jag vet egentligen att det inte är mitt ansvar, men säj det till ett hjärta som varit medberoende i 30 år.
Vi får nog bara kämpa på, tala med oss själva och med varandra. Vi är inte ansvariga för någon annan vuxen, bara för oss själva och våra minderåriga barn, men det är svårt. Så svårt. Tänker på dig och dina barn ❤

Åsa M
tis, 2023-05-23 - 17:59

Starkt av dig att ta dig ur det! Och nej, hans mående är inte ditt ansvar, han är en vuxen människa. Att känna skuld och skam över att man inte kan "laga" dem genom sin kärlek, sin närvaro eller sin existens är jobbigt att inse, men så ÄR det tyvärr. Han måste vilja göra något åt det själv. Du kan inte vilja åt honom. Jag hoppas du och dina barn kan börja läka från ert medberoende. Ge det tid. Mycket tid. Och var snälla mot varandra. Det är urjobbigt och självutplånande att leva med en alkoholist och du behöver minst lika mycket stöd att hämta dig från upplevelsen som han behöver för att sluta supa och ta tag i sina egna problem.

Samsung50
tis, 2023-05-23 - 20:05

@ASM när jag tänker på min man och hur det ska gå för honom brukar jag försöka släppa det genom att tänka att han är en vuxen man som tar sina egna beslut. Om han vill få hjälp och stöd finns det så många sätt, genom familj, jobbet, sjukvården, AA osv. Väljer han att fortsätta supa så kan varken jag eller någon annan göra något åt det. Jag övar varje dag på att sluta tänka på honom och istället tänka på hur jag mår bra och på mina fina barn 🥰

ASM
ons, 2023-05-24 - 09:53

@Åsa M tack snälla för ärliga och peppande ord. Vet ju det du skriver men man behöver helt klart påminnas. Precis som du säger, vi behöver läka från vårt medberoende. Tack!

ASM
ons, 2023-05-24 - 09:56

@Tröttiz tack tack snälla för värme, pepp och sanna ord.
tar till mig det och ska verkligen försöka jobba på att jag själv ska vara en fokuspunkt i mitt liv. Tack <3