av Nikki3

Nikki3
ons, 2023-06-14 - 16:05

Hej! 🤗 Jag tänkte dela med mig av vår historia. Jag jobbar med mitt medberoende och kämpar varje dag för att få tillbaka tilliten. Andra som lever med nyktra alkoholister- går det? Det känns ibland så hopplöst! Hur har ni jobbat med ert medberoende?

Jag lämnade min man i mars och det var nog det bästa som kunde ha hänt. För oss båda- och för vår relation. Jag var fruktansvärt medberoende och hamnade i en djup depression, svår ångest och till slut självmords tankar. Jag hade helt tappat bort mig själv och både mitt själv förtroende och självkänsla var på botten. Jag hade sökt hjälp för mitt medberoende och gick regelbundet i samtal och blev lite hjälpt av det. Men så hamnade jag i en svacka, min man hade blivit av med jobbet sen en tid. Jag oroade mig mycket. Väntade bara på att han skulle börja dricka. En kväll blev det så svårt att jag för första gången la in mig själv på psykiatrin. Jag orkade helt enkelt inte mer. Min man hade blivit av med jobbet pga konsekvenser av sitt drickande. Varit nykter någon månad, var vad han sa iallafall. Men var vidrig att leva med. Självömkande och bitter. Allt var alla andras fel, företaget osv. Såklart. Jag visste hur han blivit av med jobbet men det kunde han inte vara ärlig om. Jag försökte i månader övertala honom att gå i behandling. Väntade på ett rejält återfall. Men han vägrade. Kunde klara själv att sluta sa han. Men ibland är det ju inte bara " skruva på korken", ibland måste man gå i behandling. För att gå till botten med problemet om varför man använder alkohol eller annat som snutte trasa. Och hitta nya sätt att hantera motgångar tex. Det här var i vintras. Hela hösten var jag sjukskriven. I jan. Blev han arb. Lös. I mars la jag in mig på psykiatrin. När jag skrevs ut åkte jag inte hem. Jag hade bestämt mig. Berättade inget. Åkte till min dotter i en annan stad. Jag hade fått nog. På riktigt. Gränsen var nådd. När jag var inlagd skickade han medd. På Messenger om att han ville skiljas. Förstod att han fått ett återfall. Skickade elaka medd. Hans vänlista på fb. Fylldes med nya singel tjejer japp. Han drack. Var ute på dejting sidor och raggade. Skyllde allt på mig och nu skulle jag " straffas". Men jag sket i det. För första gå efter alla svek. Efter alla lögner så satte jag mig själv först. Jag kände bara, gör vad fan du vill. Jag vill inte vara en del av dina problem längre. Och framförallt jag tog inte mer skit Att vara på psykiatrin hjälpte mig nog, att prata med personalen där. Fick efter några dagar hos min dotter hjälp av en vän och kunde bo inneboende hos dem. Ändrade adress. Hade bestämt mig. Efter någon vecka hörde han av sig. Jag var fast besluten. Att jag aldrig mer ville leva så igen. Om det innebar att mista honom som jag älskade, då fick det bli så. Det sa jag. Jag sa att "jag kan välja ett annat liv. Utan dig. Att jag inte ville vara en del av hans alkohol problem längre". Vill du leva med mig får du gå i behandling. Du får visa, inte bara snacka. Jag har hört nog med tomma ord. Men jag kan faktiskt inte lova något, min tillit till dig är på noll efter alla svek. Så även om du tar tag i det här så kan jag inte lova att jag kommer att kunna fixa att komma tillbaka. Utan tillit kan man inte känna kärlek"

Det här samtalet hade vi under en helg. Början på veckan efter tog han kontakt med beroende centrum. Nu har han gått i 12 stegs behandling i två månader på heltid. Han har förändrats otroligt mycket på kort tid. Han är väldigt motiverad och hoppfull. Förnekelsen är helt borta. Han mår bättre än någonsin. Lättad på något vis...och framförallt mycket ärligare..och mer ödmjuk. Tacksam över livet och otroligt tacksam mot mig. Säger att han kommer att vara evigt tacksam mot mig resten av livet som fick honom att inse att han behövde gå i behandling. Han har " fått livet tillbaka" Men har också mycket skuldkänslor över hur han betett sig och försöker verkligen bli en bättre människa.

Jag har " nästan" flyttat hem. Men det tog tid och var svårt. Jag litar fortfarande inte på honom fullt ut och det är skit jobbigt. Men jag mår också mycket bättre. Vår relation är på en helt annan nivå. Vi pratar om allt. Och kan lösa konflikter mycket bättre. Vi är båda mer ödmjuka och respektfulla men jag är mycket bättre på att sätta gränser. Jobbar såklart med det fortfarande. Det är såklart inte bara bra. Vi stöter på problem hela tiden. Men vi löser dem. På ett annat vis. Tillsammans. Och med stöd från varsitt håll jobbar vi med oss själva med hjälp och stöd utifrån. Dag för dag. En dag i taget. Jag har insett att mitt medberoende går långt tillbaka till min uppväxt. Ett beteende jag ärvt och utvecklat pga min uppväxt. Jag går fortfarande på samtal på beroende centrum för mitt medberoende. Vi går på Aa möten och jag på Aca möten. Jag vill också jobba med de tolv stegen men allt är nytt så just nu går jag på möten och lär mig hur allt funkar å framförallt lyssnar och lär mig av andra. 🙏🏼 Hjälper mycket! Om vi fixar det här får tiden utvisa. Men ingen av oss hade kunnat ta tag i våra problem utan hjälp från andra. Just nu känns framtiden inte lika skrämmande iallafall. Jag säger så. Jag hoppas inte, lärt mig att det är bäst. Då slipper jag bli besviken. Min man lovar inte, han "strävar efter" och "försöker ", varje dag är en seger.

Kände att jag ville dela med mig lite av vår historia. Den har ju bara börjat. Men kanske den kan hjälpa eller ge lite hopp till dig eller någon annan. ❤🤗 Om det är rätt eller fel att gå tillbaka måste ju du känna själv. Jag gav det ett försök. Men det var ärligt talat väldigt halv hjärtat och skeptiskt från början. Det var jag ärlig med. Ärlighet och öppenhet från båda håll har varit viktigt för oss. Men nu har jag skrivit så mycket så frågan är om någon orkat läsa! 🙈😅

Kevlarsjäl62
ons, 2023-06-14 - 19:01

@Nikki3 Orkade absolut läsa! Det kändes väldigt fint att ta del av hur mycket som hänt i er relation på så kort tid. Jag hejar på er och hoppas att allt går bra och om det inte gör det, så vet jag att kommer att klara det också. Det låter som du lärt dig väldigt mycket om dig själv redan.

Nikki3
tors, 2023-06-15 - 10:04

Tack för de värmande orden! Om beslutet är rätt får tiden utvisa. Tvivlet finns såklart och rädslan att bli sviken. Det är svårt när man är kvar i relationen att inte falla tillbaka i sitt medberoende beteende. Min man går till sin behandling varje dag men jag får kämpa mest själv tycker jag. Även om jag går i samtal. Tycker att anhöriga är en så bortglömd och bortprioriterad grupp. Beroende sjukdomen är en familje sjukdom. Det är allmänt känt. Ändå- alla resurser sätts in till alkoholisten. Enorma resurser. Medans behandling för anhöriga ofta glöms bort. Det borde vara självklart att anhöriga, om de vill, om de är medberoende också borde erbjudas samma insatser. Dvs 12 stegs behandling. Att bli medberoende är fruktansvärt! Och leder ju ofta till utbrändhet och depression. Jag tycker det är tragiskt. Så många människor det måste finnas som lider och inte får hjälp! Nä, jag vet, man kan inte hjälpa alla. 😉😁 Men en reflektion över något som jag uppler som orättvist.

Ja...om vi kommer klara det ja....tvivlet finns. Senast igår kväll. Dök de upp. De där tankarna om hur det var då. Så lite som behövs för att bli påmind. Nuförtiden håller jag inte inne med det. Det gjorde jag förut, tassade på tå, skämdes för mina känslor. Bad om förlåtelse för saker som defenitivt inte var mitt fel. Allt för att göra saker bra igen. Allt för att få känna mig om än lite älskad. Sjukt! Nu vet jag. Jag är värd mer. Igår kväll blev jag upprörd över en kommentar. Förut hade jag hållit tyst. Mått dåligt, tagit åt mig, fått ångest. Det gjorde jag inte. Jag sa ifrån. Såna incidenter händer inte alls lika ofta nu. Imorse hade jag dåligt samvete. Fick påminna mig själv. Var på väg att hamna där igen. Var på väg att be om förlåtelse för något jag känner! Men nej. Jag är medveten nu. Men det är svårt. Får påminna mig varje dag. Hade kanske på många vis varit enklare att välja att lämna relationen. När det gäller att bli fri medberoendet. Men nu har jag valt det här.

Nu ska jag åka och ta hand om min häst dvs. Ta hand om mig själv, medans min man är på behandling. Tack för att du hejjar! Jag hejjar på dig! Det verkar vara många här som har erfarenhet av att vara medberoende. 👍Ha en fin dag! 🌻🌞