Kom på att jag skulle kolla härinne. Igen. När det spårade ur ordentligt med alkoholen 2015 hängde jag här en hel del. Antar att jag som alkoholist var lika förvirrad över vad som hände som alla anhöriga. Men man kan inte veta vilka som kan kontaktas, vad som ska undvikas eller vadsom kommer hända innan man har de erfarenheterna. Som en personal på ett behandlingshem sa till mig. Hängde härinne när missbruket började och eftersom jag loggar in igen kanske det är ett tecken på att ett avslut närmar sig. För det har det inte ännu. Missbruket är som någon sorts organism som lever sitt eget liv, helt plötsligt fattas det beslut och saker händer som är helt oplanerade och bara "blir". Senaste vändningen är att jag nu bor i ett tält i en skog. Tänkte att om jag placerar tältet skitlångt in i skogen så blir supandet så jobbigt att jag låter bli. Har funkat sådär. Att ta sig till mitt läger är som en terrängbana, som jag ofta går med tung packning, Att sen göra det stupfull är en bedrift, är själv imponerad att jag grejat det så många gånger. Och hur ska det här sluta? Jag vet inte ännu. Det går ju inte i vinter. Kan säga att jag genom åren har avverkat anstalter, institutioner, inlåsningar på psyket, stödboenden, akutboenden, korttidsboende, härbergen ,inläggningar på sjukhus och mängder med fylleceller. Har haft pancreatit och Wernickes. Det senare var jobbigt eftersom benen blev så skakiga att jag nästan inte kunde gå.(akut brist på vitamin b1). Och vad vill jag säga med det här inlägget? Vet inte riktigt, om jag börjat härinne kanske jag avslutar här också, vem vet.