Min pappa är alkoholist, förra helgen drack han väldigt mycket, skrev med en annan kvinna att han ville träffa henne med mera trots att han är gift med min mamma, dom var pga detta nära att gå ifrån varandra. Efter detta så har jag och min bror pratat med dom & jag och min mamma har pratat med pappa om detta och han ska få & få hjälp med sitt missbruk, han har lovat att inte dricka mer, men ikväll när jag ringde så hörde jag med en gång att han hade druckit & var onykter, ringer då upp min mamma som också är onykter och säger att det är lugnt för ”han är trevlig & glad”, min pappa blev sur på mig att jag ringde & snokade och ville inte prata med mig mer. Jag känner mig misslyckad, han lovade att inte dricka mer (jag vet att det är ett beroende så det är svårt) så jag blir mest arg på mamma som också har druckit & tillåter han att dricka. Hur ska man göra i detta läget? När han var nykter så vad han om hjälp & han mår så dåligt av att dricka så som han gör så han, han har i alla fall insett att han har problem men hur ska man få mamma att inse att hon också har problem? Och att dom inte kan dricka någonting om han ska komma ur sitt missbruk

Hej och så bra att du hittat hit. Jag har levt i en relation med en i missbruk som jag nu lämnat och det har varit ett jättestöd för mig att vända mig hit.

Det låter som en väldigt jobbig situation som du är i med dina föräldrar.
Det berör väldigt när du skriver att du känner dig misslyckad men jag förstår att du säkert har gjort väldigt mycket för att hjälpa dina pappa och det är inte ditt fel eller ansvar. Men jag förstår att du bryr dig.
Jag kan bara tala utifrån mig själv och jag fick acceptera att jag är fullständigt maktlös inför missbruket som anhörig utan min uppgift var att hjälpa mig själv att hantera situationen på ett sätt som skadar mig så lite som möjligt, jag lämnade tillslut.
Vore det en bra idé att prata med någon tex kontakta kommunens anhörighjälp så du får samtalsstöd, var rädd om dig och hoppas du fortsätter skriva här. Det är modigt gjort.

@monica_90 Känner verkligen med dig. Kanske är det så att din mamma också har ett problem med missbruk, men det kan också vara så att hon är sjuk i sitt medberoende. Jag har lämnat min man som har ett alkoholmissbruk, (ett sånt där missbruk utan våld, aggression eller tydlig misär), efter många, många år tillsammans där två barn också växt upp. Det har hänt att jag någon gång också tagit ett glas, kanske för att normalisera hela situationen på nåt sätt. " Här har vi en helt vanlig lördags kväll som alla andra och tar ett glas vin tillsammans till maten" Jag drack mig iofs aldrig berusad, men det är inte omöjligt att det är likadant för din mamma. Det verkar ju inte som om hon dricker i vanliga fall? Tala du med henne ensam. Du får gärna använda mig som exempel, nu vet jag ju att allt egentligen var åt h-e i 25 år. Nu kan jag se allt utifrån.

Hej! Håller med ovanstående om att du lever i en jobbig situation men att det egentligen inte är på ditt ansvar. Jag är själv nykter alkoholist men har även levt i medberoende och jag tycker drastiskt uttryckt att dina föräldrars äktenskapsproblem är definitivt inte på ditt ansvar att reda ut. Jag förstår din förtvivlan och oro men jag delar Snödroppens råd om att du kan söka anhörigstöd om du behöver det.
Jag kanske låter hård men det är inte alls min mening egentligen: men det är inte på ditt ansvar att vara dina föräldrars föräldrar och jag tycker nog att du ska ta avstånd från hela situationen på obestämd tid för att rädda dig själv. Risken är annars att du knäcker dig själv utan att ha förändrat situationen ett endaste dugg. Jag vet inte hur deras tillvaro ser ut men det enda du kan göra för att eventuellt hjälpa dem är en orosanmälan till Socialen.
Jag förstår att du vill det bästa för dina föräldrar men tänk i första hand på dig själv och ditt eget liv för att inte gå under. Stor kram och lycka till!

Du har fått bra råd ovan. Är dina föräldrar mottagliga för hjälp så prata med dem och var tydlig med att du uppfattar deras drickande som osunt och att du kan hjälpa dem hitta rätt kontakter för att få stöd. Hade jag varit du hade jag också hört av mig till deras läkare, om du vet vem det är, och berättat om din oro. Sedan hade jag tagit ett par steg tillbaka för att rädda min egen psykiska hälsa. Det är oerhört tufft att vara både anhörig och medberoende och man får inte glömma att ta hand om sig själv.