Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

och tänk så annorlunda nu. När man har haft intensiv huvudvärk och den släpper så KÄNNER man först hur underbart det är INTE HA huvudvärk. Det här är lite lika, (det som alltid borde vara) normaltillståndet blir påtagligt skönt därför att man levt i #%¤&#¤##. God Jul till er mina systrar och stöttepelare! Oj vad ni betyder... kram, kram / mt

Lelas

Tack för julhälsningen, mt! :-)

Och idag är det nyårsafton. I vår värld innebär det också bröllopsdag. Och jag är så otroligt tacksam att vi får fira den tillsammans i år igen - det var inte en självklarhet i början av året, och absolut inte i slutet av 2010.

Under flera år brukade vi säga på nyårsafton att det kommande året skulle bli bättre än det avslutade. Men i år kan vi se tillbaka på 2011 och säga att det verkligen blev hästlängder bättre än 2010. Och nu skall 2012 fortsätta på den linjen!

Gott nytt år, alla forumvänner! Oavsett om ni tycker att 2011 har varit ett bra eller dåligt år, så finns det hopp om att klara sig igenom kampen som alkoholismen skapar för oss och våra kära. Hur lösningen ser ut varierar för oss, men gemensamt är att det är möjligt. Det går!
/H.

Lelas

Godafton i stugorna!

Vet ni... Hela livet faller på plats, som när man kommer till den där gränsen i pusslet när man plötsligt ser var varenda bit skall sitta och det bara är att lägga dit dem.

För ett par år sedan fanns det många bitar i mitt liv som var borttappade, eller låg med baksidan upp... Sakta men säkert har bit efter bit hamnat rätt. Och igår kväll såg jag plötsligt helheten och lösningen på hela pusslet.

Jag fick ett mail, som kändes som ett bönesvar. Det fick mig att bryta ihop och gråta, men mest var det tårar av lättnad. Lite sorg fanns det också i dem, men absolut mest lättnad.

Maken hade redan gått och lagt sig, och jag kröp ner hos honom och snyftade något om att jag behövde en kram. Och så fick jag gråta ut hos honom (men jag höll nog på att skrämma livet ur honom - vi har vant oss av med att gråta ju!) en stund innan vi somnade.

Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt. Och jag kommer fram till att nu har jag inga pusselbitar kvar att hitta. Mailet var den sista. Jag har inga "om bara det där ville lösa sig också, hur skall det gå annars" kvar.

Livet är fint! :-)
/H.

Louise1

Vad glad jag blir för din skull Lelas! Du är ett otroligt stöd för så många här, så jag tror det är många med mig som gläds å dina vägar.

Kram
Louise

Lelas

Åh, tack, Louise!

Om mina lärdomar kan hjälpa andra så är jag mer än nöjd med det.

Kram!
/H.

Dompa

Nu har jag läst allt. Vilken resa och vilken kvinna du är. Själv känner jag mig helt psykiskt matt. Vet inte hur jag ska gå vidare men vidare ska jag. Saknar min älskade så mycket. Är rädd att hon inte känner samma sak längre. Hur skulle hon kunna göra det? Dompan

Lelas

Tack! :) Om min berättelse kan vara till hjälp för andra så är jag mer än nöjd. :)

Du har kommit en bra bit på vägen, även om du inte tror det själv. Du har nämligen insett att du har ett problem och du vill förändra din situation. Det är inte alla som kommer ens dit.

Kram!
/H.

lillablå

Lelas, som alltid har du rätt! På ett bra sätt, såklart, ödmjukt och med värme... <3
och Dompa, visst är hon underbar?!
=)

Lelas

Jag ser på "Livet blir bättre" på tv3. Det handlar om Jessica Andersson och hennes minnen av uppväxten med sin alkoholberoende mamma.

Den väcker många tankar i mig, kanske framför allt om hur mycket barn egentligen uppfattar om vad som pågår i en dysfunktionell familj.

Jag hoppas att hennes berättelse hjälper många som ser programmet! Livet blir bättre.

/H.

Lelas

Jag tänker mycket. Jag är i någon sorts period där jag sammanfattar och analyserar det gångna året. Tankarna snurrar kring vilken ofattbar resa vi har gjort under 2011, jag och maken och vi tillsammans. Och samtidigt som tankarna snurrar så har jag svårt att sätta ord på dem.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet, och jag är omåttligt stolt över makens seger över alkoholen och över min egen kamp mot mitt medberoende. Fy tusan, vad bra vi har varit (och är) på att hantera det här! :-)

Igår pratade jag en stund med en kille i telefon. Han var inskriven på behandlingshemmet samtidigt som min man, och de blev nära vänner där. Han har haft en väldigt svår situation, och han klarade inte att hålla sig nykter efter behandlingen. Efter många turer är han nu inskriven på ett annat behandlingshem. Han har varit där 3 av 5 månader, och nu i helgen är han hemma på sin första och enda permission.

När han åkte dit i november var jag och maken några av de allra sista han pratade med innan avresan. Han var skräckslagen. Han grät. Hans röst var så tung och så trött.

Igår räckte det att han sa hej i andra änden av telefonlinjen för att jag skulle höra att något grundläggande var förändrat. Om man skulle mäta frekvensen i hans röst så kan jag ge mig den på att den var minst en kvint (på musikspråk) högre än i november. Han lät stark, insiktsfull, glad och framför allt helt och hållet nykter - ni vet på ett sånt där sätt så att man är nykter i själen och inte bara i kroppen. Det var ljuv musik i mina öron!

Och jag undrar... Hörs det på min röst också att jag mår så mycket bättre nu? Mm, det kanske det gör. Det borde det göra.

Ha en fin helg, alla!
/H.

har också jag och vi gjort under 2011 och du har varit min trogna följeslagare på ett ovärderligt sätt. Jag har också tänkt, sammanfattat och analyserat utifrån ett trängande behov, har känts som en ett-år-efter-krisen-(vilken som helst)-upplevelse. Jag har tänkt att det är en nödvändig och läkande process. När jag tänker tillbaka så känns den här tiden för ett år sen overklig, jag har svårt att minnas helheten medan olika fragment är tydliga. Det känns speciellt att okända människor har följt min livsavgörande resa på ett så nära sätt och några har kommit mig så nära. Du och din man är två av dem jag känner som mina närmaste. Jag är så tacksam för att jag mött er! / mt

Lelas

Ja, visst är det makalöst att kunna dela sin resa med andra på det här sättet! :-)

Tack för fina ord - och right back at ya! :-)

/H.

Lelas

Hej vänner!

Jag har varit dålig på att skriva här i min tråd det senaste... Det känns lite som att jag har sagt det jag vill säga här, för precis som många andra så bara jag upprepar hela tiden att jag mår bra och att livet är fint. Det är ju i och för sig värt att upprepas (verkligen!) - men det blir liksom lite tjatigt att skriva nya inlägg om det...

Men jag läser allt som skrivs i forumets delar "Hjälpa någon som står nära" och "Det vidare livet". Och stickprovsartat i de andra delarna. Det ger mig mycket att läsa era berättelser, de är ett sätt för mig att inte glömma vad vi har gått igenom, maken och jag. Inte för att jag ältar, för det gör jag verkligen inte, utan för att kunna se hur värdefullt vårt liv tillsammans är just nu.

Tänk... vi gjorde det! Vi tog oss upp och igenom eländet, tillsammans. Det har sannerligen inte varit enkelt, men vi klarade det!

Hur som helst - jag tänker mycket på er som kämpar. Kram, alla!
/H.

Dompa

Tack! Jag har så mycket jag vill säga. Men jag sammanfattar, i ditt fall känns det tryggt att göra det; TACK!!! /R