Lyssnade på "Dagens Eko" i SR Play om att Kanada nu gått ut med rekommendationer om max två glas i veckan (lite större glas än de svenska). I Sverige gör Folkhälsomyndigheten just nu en översyn av rekommendationerna som ska vara klar till sommaren. Det lutar tydligen åt att de sänker de 14 glasen för män men behåller då 9 glas för kvinnor och män. En skillnad mellan Sverige och Kanada tycks vara att Kanada väger in psykosociala faktorer i sina rekommendationer medan Sverige enbart tittar på fysiska hälsoaspekter/konsekvenser när vi tar fram rekommendationer. Intressant lyssning tycker jag.
Låter väldigt intressant. Särskilt också med de erfarenheter som vi sällandrickare här på forumet har av psykisk påverkan av alkohol. 9 glas är väldigt mycket.
@Charlie70 Jag minns när jag drack och jag försökte förhålla mig till ”ofarlig” mängd alkohol per vecka. Det gick inte, och jag tyckte då att riktlinjerna var utopi. Vem drack så lite?
Nu tycker jag mer att riktlinjerna är onödigt generösa. Det är som att säga till en rökare: ”Om du röker mindre än ett halvt paket per dag är det ofarligt.” Öh 😳 Knappast. Och röker man ett halvt paket per dag är man fortfarande beroende. Och dricker man 9 glas per vecka är man också beroende.
Annie Grace definition av beroende är ungefär så här. Du är inställd på att ikväll blir det lite drickande, pga AW med jobbet eller liknande. Plötsligt blir det inställt, något barn blir sjukt och du får stanna hemma. Och då rycker du på axlarna åt det, skit samma om jag får dricka eller inte. Då är du inte beroende. Så skulle jag aldrig ha reagerat 🤣
Det är fascinerande hur ens tänk faktiskt ändras med tiden.
Håller helt med er Sisyfos och Andrahalvlek om att de svenska rekommendationerna känns väldigt generösa. Nuförtiden tycker jag så. Förr tyckte jag de var bra vilket ter sig ganska obegripligt nu :D.
Här rullar livet på som vanligt. Något jag tänkt på den senaste tiden är att jag egentligen aldrig blivit stresstestad under mina nyktra år. Jag befinner mig aldrig i sammanhang där det dricks alkohol i några mängder. Efter så lång tid tror jag knappast något sådant skulle trigga mig men det jag inte har tränat på är det här med tack men nej tack. En del av de jag umgås har jag inte berättat för och vill inte heller vara så tydlig med dem av olika skäl. Ett skäl är att en är en (på långt håll) kollega (jobbar på stor arbetsplats), en annan har jag i grunden en professionell relation till kopplat till flickan men som nu utvecklats till vänskap. Båda står för känsliga ämnen kopplat till arbetsplats och mitt barn. Tar gärna era tankar kring detta men som jag tänker nu låter jag det vara som det är och om frågorna blir fler kommer jag att skylla på min utbrändhet och att alkohol efter den inte smakar längre. Jag är dessutom inte riktigt frisk från den (undrar om jag någonsin blir det faktiskt) så mitt liv levs fortsatt utifrån många av de goda råd jag fick när jag var sjukskriven d.v.s. tar tid för att sitta och "glo"/göra ingenting, träningen är jätteviktig för mig, kosten och sömnen likaså o.s.v.
Valborg i dag. Flickan och jag ska gå och bada och basta sedan blir det middag hos numera vännen som även arbetar med flickan. Ska bli mycket trevligt! Hoppas ni andra får en fin Valborg också!
Hej @Charlie70🥰 Jag blir alltid lika glad när du tittar in och skriver lite grann. Låter som du ska ha en mysig kväll👌🏼
Tänkte på det här när man inte vill berätta för någon att man är alkoholberoende men nykter. Jag förstår att det är många som efter en lång nykterhet som inte vill berätta. Jag undrar varför? Jag tänker inte att man behöver berätta för alla men vad är det som gör att man vill berätta för somliga men inte för andra. Det är inte menat att vara ifrågasättande utan mer som undringar. Min bror vet inte ännu men det beror på att vi inte umgås. Jag ska dock berätta en dag eftersom jag skrivit tråkiga sms efter min syster dog och jag vill att det ska veta att jag var inte nykter när jag skrev. När jag varit på behandlingen då har vi använt samma ingång som personalen på soc vilket känts sisådär. Mötte en mamma t en patient som jag hejade på. Jag känner att för henne vill jag bara vara kurator. Precis som jag såg en LSS-handläggare som jag träffar i min kuratorsroll…tänker att det räcker att hon vet att jag är kurator. Fast jag tänker om vi berättar så öppnar vi upp och det kan lätta på stigmatiseringen. Till sist vill jag säga….@Charlie70 jag har full respekt för ditt beslut, hur du väljer att göra. Du har tänkt efter vad som är bäst för dig men ändå öppen för andras tankar. Starkt💪🏻
@Charlie70 Hej! För egen del så ser jag detta som en mycket stor del i att jag mår så bra som jag gör sedan länge. Att alla som jag känner vet om att jag inte dricker, och att aldrig behöva ljuga och smyga med att jag är nykter är en stor befrielse. Varför håller du inne med detta så länge. 🤔 Skäms du på något sätt, och är orolig för att folk ska misstänka att du har haft problem med alkoholen i ditt tidigare liv?
Eller vad beror det på? Är du rädd för att du ska få sparken från jobbet pga av att du är nykter. 🤔
För du är väl enbart stolt för att ha lyckats bli fri från det jäkla giftet?
Hej @charlie,
Så härligt att du kikar in, vårt lilla gäng från förr 🥰 Menar du att du inte vill berätta att du inte dricker alls? Eller att du inte vill berätta att du haft ett beroende?
Hoppas oavsett att du kan känna dig stolt och fri med tanke på vad du åstadkommit i livet. Det är så mycket större än att någon annan skulle ha synpunkter- vilket jag tror är mindre vanligt än vad vi tror!
Ha en mysig kväll, kram 🌷
Fina ni. Det var bra att jag tog upp detta här känner jag. Jag är helt klart inte riktigt färdig med min nykterhetsprocess - ser det när jag sätter det på pränt. Men det är väl så att det finns personer i min omgivning som jag av olika skäl inte vill berätta att jag har ett beroende för. Jag tänker också att de/alla inte behöver veta. Min bedömning men kanske dumt eftersom just de som jag nämnde ovan är några av de jag umgås mest med och är närmst med på flera olika plan, samtidigt som jag vill hålla dem utanför just denna fråga. Kanske korkat av mig. Måste fundera vidare. Och du är ju rolig Torn :D tror knappast jag blir av med mitt jobb för att jag är nykter. Uppskattar att du vänder på resonemanget så som du gör!
Jag är mäkta stolt över mig själv och gläds över min nykterhet. Där finns ingen tvekan och jag har definitivt INGA planer på att göra något annat än fortsätta på den inslagna vägen.
Vi är nybadade och bastade. Grums innan vi kom i väg men flickan konstaterar som hon alltid gör efteråt att det var "skönt" och att hon känner att stressen går ned. Och så har vi ju roligt när vi badar!
@Charlie70 Jag tänker att det kommer när det kommer. När det känns rätt, när tillfället är rätt så bara kommer det ur munnen på dig. Om det blir rätt tillfälle? På senare tid struntar jag helt i att berätta, jag svarar bara ”nej tack till alkohol, finns det något gott alkoholfritt?” För att det inte längre känns som en big issue för mig alls, att jag har valt att vara alkoholfri.
Mina närmaste anhöriga och vänner vet dock sen tidigare, och med äldsta dottern har jag ventilerat detta rätt mycket i omgångar. Men jag har inte behovet att ”bikta” mig inför allt och alla längre. De gånger det kommer upp är när jag tycker att fokuset är på just alkohol - då kommer jag som motvallskärring och föreslår alkoholfria alternativ, både att dricka och aktiviteter.
Jag skäms inte ett dugg för att jag är alkoholfri, jag är stolt som en mallgroda varenda dag 🐸 Men jag har heller inget behov av att berätta ”krigshistorier”. Ingen behöver veta hur illa däran jag faktiskt var. Lika lite som jag berättar för allt och alla hur jäkla dåligt jag mådde för ett år sedan. De flesta vet de stora dragen, det är inget jag hymlar med, men detaljerna besparar jag dem.
Lite baktanke har jag kanske med det också. Kanske skulle de tänka: ”Kunde det hända då kan det hända igen, hmmm.” Och tänker de så har de rätt. Jag lever med den risken varje dag. Och jag tror att jag är mer icke gångbar på arbetsmarknaden på grund av min historik med utmattning än med alkoholmissbruk. Tyvärr. Fördomarna är svart-vita till sin natur, några gråzoner går knappt att skönja.
Men inte heller det hymlar jag om. Jag har varit sjukskriven tre gånger pga utmattningsdepression. För varje gång har jag blivit lite klokare. Det är inget jag drar mig för att berätta för en presumtiv ny arbetsgivare, men jag berättar det nog inte på den första intervjun. De får lära känna mig lite först. Min nykterhet skulle jag absolut inte prata om på en jobbintervju, för det har de ärligt talat inte med att göra.
Vill gärna säga att jag förstår dig. Har inte heller pratat med någon om mitt beroende eller riskbruk.
Det beror på att jag under hela mitt liv försökt att hjälpa andra i min närhet med olika slag av missbruk.
Jag anses vara en stabil, stark och klok person och att jag skulle kunna klara av att "komma ut" är en utopi för mig.
Ni som vågar beundrar jag, ni är mycket klokare än vad jag är!
Men jag orkar helt enkelt inte att ta alla dessa frågor som skulle uppstå från nära och kära. Så därför fegar jag och säger också bara att jag inte dricker längre. Att jag inte mår bra av alkohol.
Och det är ju sant åtminstone!😊
@Charlie70 Jag berättar inte att jag var beroende, jag har inte landat i det, det känns inte som jag. Det är en del av mig, jag drack för mycket och för ofta. Men jag identifierar mig inte som en beroende. Jag berättar dock att jag inte dricker. Jag identifierar mig som en som inte dricker. Det kan jag säga lätt som en plätt. Hur jag hanterade alkoholen behöver ingen veta som jag inte kan hjälpa med den historien. Att jag skulle säga det vitt och brett skulle få mig att må dåligt. Jag tycker man ska göra det som känns bra för en själv. De som går 12stegas programmet och många andra tycker det känns väldigt bra att berätta men jag har inte det behovet. Om en vecka har jag varit nykter i 9 månader. Jag har klarat det med hjälp av forumet, böcker och poddar sedan har jag pratat med min man om hur jag drack, jag har öppnat mig lite då och då när jag tyckt att det känns bra. Jag tror inte att det finns rätt och fel i hur man gör, vi är alla olika❤️
Kikar in för en uppdatering som knappt finns. Livet innehåller ingen alkohol och det häftiga är att jag från dag till annan fortsätter att glädjas av just det. Att livet innehåller noll alkohol. Sonen har passerat myndighetsgränsen och det dricks så klart. Jag får kämpa pyttelite med att inte moralpredika. Hitintills har jag inte märkt av några excesser från hans sida så jag är rätt lugn. Nu togs det körkort också och att kunna köra på egen hand står nog över alla droger i världen för honom.
Det här med berättandet som jag tog upp tidigare har jag nu knackat ned till att jag behöver vara tydligare med en av mina vänner. Resten är inget problem. Hon dricker själv mycket moderat men det blir alltid uppriktiga frågor (ev med en liten förväntan från hennes sida) om jag inte ska ta ett glas också. Jag får ta upp mitt slutande med henne. Sedan får det räcka helt enkelt med berättandet. Lite trött på den här alkoholberoendefrågan nu efter 3,5 nyktra år kanske. Sunt egentligen. Livet kan ju inte för all framtid ha ett slags avstamp i att jag en gång var beroende. Vill kunna slå mig loss från det. Ändå hänger jag sporadiskt kvar här eftersom jag ändå, i bland upplever att jag behöver påminnelsen.
För övrigt är allt stabilt i vår lilla familj. Sommarlovet på intåg och jag ser fram emot semester strax. Just nu hundvakt. Mycket gullig hund som vi känt i några ord, men han har kommit till ett läge där han är så gammal, luktar illa och har ett sår som inte läker så att jag faktiskt inte tycker det är så kul längre. Hade väl någonstans förhoppningen om att han skulle skickas till de sälla jaktmarkerna innan familjens semester men det beslutet tog de inte. Jaja, några dagar till blir det.
@Charlie70 Låter som en bra idé att ta upp det med din vän som ”tjatar” för att få ett slut på det. Nä, kan också känna mig less på alkoholberoendefrågan, inte för att jag pratar med någon utomstående om det, mer för att det uppstår då och då vid AW och andra festligare tillställningar. Den rådande alkoholromantiken i samhället, synen på att det är lite avvikande att inte dricka alkohol när man firar. Man är en torrboll eller djupt troende😂. Mina egna föreställningar innan jag blev nykter. Kanske inte så mycket att man hade alkoholproblem, det var de som alltid blev fulla som hade problem. Mer en torrboll, tråkig och kontollperson tänkte jag.
Mitt tänk nu är att jag ska säga (om det skulle bli en fråga) att dricka passar inte in i min livsstil. Att min livsstil har förändrats, i hur jag värderar och vill leva mitt liv. Att då jag mår så mycket bättre utan alkohol och värderar att må bra högt, väljer jag att dricka alkoholfritt. Kanske som en torrboll att säga det, men då är jag en sån😂.
Ha en fin söndag och hoppas hunden snart få jaga fritt i de sälla jaktmarkerna❤️
@vår2022 En gång så var det en måttlighetsdrickare här på forumet som skrev att jag skulle hålla mig i ”det vidare livet” bland dom andra präktiga typerna.😂
@Charlie70 Det är väldigt gott när du tittar in dels för att veta hur du har det dels för att det är betydelsefullt för oss som är i början av vår nyktra resa. Fast jag tycker att jag hållit på ganska länge även om jag inte varit nykter mer än ca 4,5 månader. Du verkar må väldigt bra, så skönt🙏🏻
@Charlie70 Fint att allt är fint med er ❤️ Jag hoppas också att den kära gamla hunden får springa fritt i de sälla jaktmarkerna snart. Det är en ynnest som vi hundägare har, att faktiskt ta ett aktivt beslut när hunden lider även om det bara handlar om allmän åldersskröplighet. Förstås ska de få leva så länge de har behållning av livet, men en del hundar ser bara ut som om de lider när de stapplar fram.
Ingen djurägare har någonsin ångrat att de avlivade sitt djur för tidigt, men väldigt många har efteråt insett att de väntade onödigt länge. Din vän som äger hunden behöver kanske få höra det av dig? Som tycker mycket om hunden. För mig är det en kärlekshandling - både att ta upp det ytterst svåra samtalet, och att faktiskt ta beslut om avlivning.
När min hund Lakrits, 11 år, visade sig ha en tumör i käken sa veterinären att hon kunde remittera till hundsjukhus och han kunde få smärtlindring. Jag svarade direkt: ”Nej, han ska inte lida en minut till.” Jag förstod ju när jag själv ville titta i munnen på honom att det gjorde sjukt ont. De krävdes sövning för att ens kunna undersöka honom i munnen. Vi inväntade att min äldsta dotter kunde närvara, och sen fick han somna in. Han väcktes aldrig ur narkosen ens. För mig var det en kärlekshandling ❤️ Jag har aldrig gråtit så mycket och det pågick stötvis under flera veckor, men han behövde inte lida mer.
Behöver titta in. Mycket här nu både med mig och flickan och jag har funderingar på berusning som "avlastning". Glaset står inte på en armslängds avstånd, snarare kilometer, men nu behöver jag er. Sjukskriven för utmattning igen. Min stresstålighet är inte vad den var och kommer aldrig att bli. Det har den här gången räckt med flera tighta dead lines på jobbet (på samma gång), svår kommunikation med flickans skola och att skoltaxi inte kommer som den ska. En natt blev jag liggande på köksgolvet som gången i min egen kropp. Jag ville ringa 112 men kunde varken prata eller röra mig (telefonen var inte med mig). Otroligt otäck upplevelse. Åkte in till sjukhuset dagen efter och fick en diagnos och sedan dess sjukskriven. Samtidigt som min "semester" började. Då fick flickan problem samma dag som vi åkte till vårt vanliga ställe i Europa. Ringde neurologen som önskade att vi åkte till sjukhuset där för att utesluta akut allvarlig sjukdom. Det kunde uteslutas men problemen kvarstod. Ringde tillbaka med frågan om vi skulle åka hem igen men det kunde de inte säga så vi stannade. Kände stark oro under de veckor vi var hemifrån. Nu hemma och vi sökte vård igen vilket resulterade i en rad remisser till olika undersökningar. Så nu har vi åkt ToR till sjukhuset i Sverige under flera dagar (där flera av undersökningarna har varit jäkligt tunga att genomföra). Det kommer ta lite tid innan hela bilden från dessa underökningar står klar. Trötthet och den starka oro jag känner för flickans hälsa=tankar på alkohol. Jag var i precis samma situation när min alkoholkonsumtion eskalerade för 10 år sedan. Det ska inte bli någon repris på det - det är helt säkert men lik f-b tänker jag på alkohol. Hjärnan söker en snabb förlösning från oron - vore ju skönt att få vila från oron ett litet tag. Till saken hör att jag inte har kunnat träna på ett antal veckor. Först träningsförbud från doktorn (pga stress) och så har jag haft flickan några veckor och då kommer jag inte ifrån. Det jag behöver nu är INTE alkohol utan en (flera) långpromenad och att simma 1000 m. Typ.
Nästa vecka har jag några besök till sjukvården för egen del och det gör att jag tyvärr inte kan komma till Göteborg. Hade jag kunnat schematekniskt hade jag inte orkat, det vet jag. Nu måste jag vila, sitta och glo, ta en promenad och lyssna på radio.
Hunden är avlivad nu tackolov. Han har det toppen i hundhimlen nu, det är min övertygelse. Vi saknar honom så klart.
@Charlie70 Ps Allt i ditt liv låter väldigt stressigt, och att ha det så när du är ”utbränd” eller nästintill verkar jättejobbigt. Ändå. Drick inte. Du vet ju stt det inte hjälper, blir bara värre. Att ta långa, långsamma promenader eller simma tror jag är verkligt avstressande. Kan du stoppa in det nånstans?
Tufft läge, känner med dig... Finns det någon som kan hjälpa dig passa dottern så du kunde komma iväg och få simma, tex? Kan annars rekommendera tex Yoga with Adriene som finns på Youtube- en kvart i vardagsrummet räcker långt ibland.
Sen är det förstås post stress från den jobbiga upplevelsen utomlands, det kommer bli bättre med tiden. Skönt att du blev sjukskriven i alla fall. Styrka och värme till dig!
@Charlie70 Milde tid, att du ens står upp är ett mirakel. Önskar så att jag kunde komma och avlasta dig. Hur jobbigt det än har varit med min yngsta dotter så har vi alltid varit två föräldrar som tagit stort ansvar, men du är helt själv med detta 😢 Eller pappan finns i detta också?
Om du inte kan träna så kan du kanske yoga? Enkel stretch och sångmantra, djupandas. Du måste ge din hjärna lite vila. Har du någon kompis eller släkting som kan avlasta dig med flickan några timmar/vecka? Du behöver korttidsboende med övernattning några dagar per vecka för att ta dig ur det här. Det har man rätt till enligt LSS men du måste ansöka om det. Vår yngsta dotter sov på korttids varje onsdag i flera år, innan hon flyttade hemifrån. Många barn sov fler nätter än så, allra helst om mamman var ensamstående.
Skriv, skriv, skriv - få allt ur dig. För alkohol är ingen lösning, även om jag förstår att känslan kommer. ”Söv mig för fan!”
Och jobbet reder sig, viktigast är att få dig och flickan på banan igen ❤️
@Charlie70 Massvis av kramar av värme och styrka till dig❤️❤️
Är det inte tillräckligt nu för dig, har du inte blivit utsatt för tillräckligt med prövningar nu!
Jag kommer inte heller t Gbg. Det blir för mycket surr för min hjärna. Försöker återhämta mig och lyssna på min kropp.
Du kommer klara av även denna gång utan alkohol. Vi är med dig här🙏🏻
Tack snälla ni för hälsningar! De värmer innerligt. Nej, jag står inte upp på benen riktigt längre nu. Jag som aldrig gråter trots att jag vill och känner att jag behöver, har gråtit i omgångar i dag. Däremellan har läkaren ringt om nya provsvar som kommit in, med kompletterande frågor och tider för kompletterande undersökningar. I kväll återkom hon igen men då med ett besked på diagnos - ett provsvar som tydligen har gått rekordfort. Flickan har fått en sjukdom som inte går att bota men att behandla. Förr i tiden dog man av den inom några år. Ovanlig åkomma tydligen. Den är inte alltid så lätt att diagnosticera heller och jag skulle säga att vi har kommit i ett mycket tidigt skede. Det tillsammans med en mycket vaken läkare gav snabbt resultat. Jag rusade till apoteket för att hämta ut medicinen innan 18. Nu har hon fått sina två första tabletter.
Barnen är mätta i magen och jag sitter här och fortsätter tänka på vin. Detta måste jag självklart ta mig igenom utan. Jag har hela tiden känt en sådan stolthet över bedriften nykterhet och den vill jag inte förspilla för detta (ett skäl av tusen som ni vet).
Jag har avlösning i hemmet/ledsagare via LSS men båda är på semester nu. I morgon kommer hennes pappa ta över för en månad framåt (jag har haft en månad nu). Som du skriver Andrahalvlek, det hade ju varit otroligt skönt om vi hade samarbetat kring alla dessa undersökning (ja allt). Tar du den undersökningen så kan jag ta den andra osv. Kunnat prata med varandra inemellan och dela oron. Men så är det inte. Exmaken har hängt med nya tjejen och inte någon gång ställt frågan om han ska avbryta och komma hem. Han har hela tiden fått aktuell info från mig.
Yoga är inte riktigt min grej men från i morgon har jag möjlighet att göra det jag behöver. Jag ska börja med en kortare promenad. Känns som om jag måste "börja om" lite med motionerandet. Kroppen vill liksom inte. Vek några tvättade tröjor i dag sedan var jag tvungen att inta horisontalläge innan jag kunde göra lite till. Innerligt trött - så är läget nu.
Såg att du passerat 6 månader Varafrisk! Fy tusan vad du bara är bäst!!! Bra att du kan känna dig nöjd med dig själv för det ska du verkligen vara.
Charlie ❤️ tänker på dig!❤️ Du behöver mycket vila och återhämtning nu. Förstår att du inte orkar ta dig till Göteborg.
Många kramar och lycka till dig.🍀🌷💚
@Charlie70 Så skönt att ni fått diagnos, och att det går att medicinera! Och att du får vila nu en hel månad. Så mycket du nu kan. Det är slitsamt att släppa taget också, allra helst om man känner att den andre parten inte riktigt axlar ansvaret och inser allvaret.
Men du kan slappna av korta stunder. Promenera, andas, gråta, sova.
Ps! Självklart kommer du att ta dig igenom detta utan vin, ingen tvekan. Men jättebra att du känner av det du känner istället för att någon underjordisk kraft ska ta dig i sitt grepp. Allt är synligt och ska så förbli. Kram 🤗
Tack snälla ni för tankar och hälsningar! Ångesten river och sliter i mig, tårarna rinner, men inget vin. Fick annat av doktorn men mår inte riktigt bra av det. Jag kan inte vila och ingenting är skönt. På nätterna söver jag mig med medicin. På dagarna håller jag mig sysselsatt från och till med småärenden blandat med horisontalt läge. Den planerade (min egen plan alltså) storstädningen funkar ju inte alls. Mår samtidigt dåligt av att det inte blir gjort så jag ringde faktiskt ett städbolag i dag. De kommer i morgon. Det är också ångest för nu måste jag röja lite men det kommer vara skönt efteråt. Det vet jag. Sonen sköter sig själv med handling och mat. Uppfattar att han gillar ansvaret. I morse kom han på mig när jag kräktes på toaletten (säkert av ångest det också). Vet inte om det var bra eller dåligt. Han är ändå myndig nu så jag tror nog att jag lutar åt att han måste lära sig att även mamma kan vara ur slag. Har funnit en internationell FB-grupp för föräldrar till barn med diagnosen. Den hjälper. Det är ju precis som här - skönt att "prata" med andra som vet och förstår. Se klart jag hade gärna setts. Lämnade flr länge sedan min mail till admin för vb till dig och Sattva men sedan har inget hänt. Ev tyckte admin att min mail var för öppen med vem jag är, jag minns inte riktigt.
Vinsuget finns inte kvar och det är det viktigaste tänker jag. I övrigt lever jag lite timma för timma nu. Bedrövligt allting men det kommer bli bättre - det blir det alltid.
Oj, oj Charlie vad mycket tråkigt som har hänt. Jag har varit dålig med att hänga på Forumet så jag missade totalt dina inlägg. Skönt ändå att ni fick en snabb diagnos för flickan och att det är behandlingsbart, men otäckt och jag kan förstå att tankar på vin dyker upp. Eller snarare en längtan efter att komma ner i varv kanske och det finns ju mycket bättre sätt att göra det. Smart att ta in ett städbolag. Det låter ändå sunt att du gråter. Jag tror att gråt är otroligt förlösande. Vi stänger in för mycket känslor och när vi gråter släpper en del spänningar. Men jag är jättedålig på att gråta själv.
Otäck upplevelse där på köksgolvet också och en stark varningssignal. Tycker det är bedrövligt att såna perioder dyker upp på jobbet och sen har du ditt privata med flickan att stå i. Det borde inte behöva krigas så mycket för föräldrar till barn med behov. Det är så många som går in i väggen. Önskar dig vila nu en period. Och skriver som du: Det blir bättre. Kramar
Kikar in och läser mitt senaste inlägg. Vad hemskt det var. Nu - mycket bättre. Flickan får mycket medicin och det är många tider under dag och kväll att hålla reda på men det funkar. Hon och jag mår mycket, mycket bättre än senast jag var inne! Tyvärr har en nära vän till oss dött i olycka. Pappa till sonens bästa vän. En händelse som inte går att kommentera i ord. Till det blev det en mycket allvarlig händelse på flickans skola häromdagen som jag behövt anmäla till myndigheter. Livet tar inte slut trots att man är nykter. Varje händelse har lett mina tankar till alkoholen som ju är en väldigt effektiv ångestdämpare. Men eftersom jag inte kan lita på mig själv avstår jag och lever igenom ångesten. Det går även om det är tufft. Hade jag fortfarande druckit hade jag hängt kontinuerlig i flaskan efter allt som varit under sommaren. En kraftig utförsbacke för egen del. Den saken står helt klar. Känner tacksamhet över nykterheten.
Går in här efter en häftig diskussion med sonen (som slutade i lugna ordalag). Enligt honom bråkar vi mycket, varje dag och två gånger om dagen. Enligt mig bråkar vi kanske en till två gånger i månaden. Fattar inte hur vi kan ha så olika bild av vår samvaro. Skälet till att jag tänker på Forumet nu är att han tog upp den gången när jag var full och tog med en "snubbe" hem. Denna sak är som ni förstår ett riktigt lågvattenmärke för mig. Som jag skäms för så mycket att jag knappt kan prata eller skriva om det, men det var jag ju tvungen till i kväll. Efter den händelsen blev jag medlem här och har sedan dess inte druckit. DET är noterat av sonen som tycker jag gjorde det bra (tackolov). Resten av mig är SKIT. Jag har inte ett rätt enligt honom. SUCK.
PS. Måste säga att känslan just nu är surrealistisk. Jag gör inget annat än tänker på mina barn och ändå är jag så fel enligt sonen. Måste landa lite i kvällens diskussion. Självklart kommer jag fortsätta vara den vuxne men nu gungar det för en stund här. #tonårsbarn
Åh @Charlie70 som jag känner igen detta/din känsla! Man vänder sig in och ut men ändå räcker ändå till😳
Jag tänker på vad du skriver om ”snubben” , jag minns också när du skrev det. Tyckte du var så himla stark som bara slutade att dricka rakt av sådär💪🏻 Igår på eftervården frågade en av behandlarna om vi hade full tillit till varandra i gruppen vilket vi hade därefter gick vi laget runt och berättade om det värsta vi hade gjort på fyllan. Vi skämdes och tårarna rann när vi berättade om våra minnen något vi aldrig skulle göra som nyktra.
@Varafrisk tack. Känns på något sätt tryggt och fint när du bekräftar att du minns händelsen med snubben. Varför är det så, när den andra sidan av mig inte vill ta i det med tång? Märkligt.
Sonen sover men kan inte låta bli att med ett leende på läpparna fundera på hur många gånger vi ska bråka i dag. Ingen gång, för så är det i min värld - men uppenbarligen inte i hans. Något är det som trycker honom och som jag gärna vill att vi får fatt i. Vi ska ju må bra tillsammans här i vår lilla familj som säkert kommer bestå i några år till (under samma tak, familj kommer vi ju alltid att vara så klart). Hmmm.
@Charlie70 Tänker inte att det är så märkligt att du inte vill ta i det. Jag tänker att det är för smärtsamt. Jag minns att du beskrev din sons blick när du kom hem m ”snubben” och det är smärtsamt. Jag kan lova dig vad vi i behandlingsgruppen har gjort är hemska minnen som vi inte vill minnas men måste möta för att gå vidare.
Ha en fin onsdag! Hos mig är det grått och duggregn men du har kanske sol☀️kram
@Charlie70 Åh, vad jag lider med dig, det finns inga tröstande ord som räcker till. Mer än att våra barn är som jävligast mot de människor där de vet att kärleken är förbehållningslös. Det funkar liksom så. Det beter sig som små as mot dem som de älskar allra mest, för att det vet att de banden håller hur de än beter sig. Allt är så dramatiskt med barn också, de har inte lärt sig hantera sina känslor. Om de ”hatar” så hatar de verkligen just då. Det finns inga nyanser.
Jag tänker att du tvingats ägna mycket tid åt lillasyster. Att storebror inte känner sig sedd och bekräftad kanske. Och sen blev du stressjuk ovanpå detta, och kan än mindre räcka till för honom. Jag är säker på att han efter några timmar, eller en natts sömn, tänker helt annorlunda men kanske har han inte de verbala uttrycken för att beskriva det.
Det allra bästa vore om ni två fick möjlighet att göra något ihop, något han tycker är kul. Man kan sällan sätta sig ner och prata med barn på beställning. Man får småprata om ditt och datt i timmar kanske innan det där viktiga kommer upp. Liksom kratta manegen väldigt noga och långsamt.
Och allt det där vet du, jag ville bara påminna dig. Av omtanke ❤️
@Varafrisk @Andrahalvlek Ni ringar in frågorna och precis så är det. Jag orkar inte riktigt (kom upp vid diskussionen i går) med hemma som förr. Å andra sidan är han 18 nu så jag avstår medvetet från att göra vissa saker och vill att han bidrar i annat. Känns helt rimligt eftersom han måste lära sig hur ett hushåll ska skötas och vad som krävs. Extra viktigt eftersom han har ADD och har noll motor för sådant som inte intresserar. Men känslan av att jag är trött kan nog tära på honom. Och att jag varannan vecka är helt upptagen med hans lillasyster. Det här med att göra saker tillsammans har jag verkligen försökt men med dålig framgång. I bland har han hängt på för att han känt att han måste andra gånger inte alls. Jag har frågat miljontals gånger (med exempel som typ filmkväll hemma eller bio) om det är något HAN vill men fått nekande svar. Han har ett stort socialt umgänge så det saknas INTE.
När han vaknat i dag pratade vi lite om att vi ska kartlägga bråken. En gång om dagen ska vi definiera vilka bråk vi haft och skriva ned det lite enkelt på ett papper. Så att vi får en gemensam bild av hur det är med just bråken. Kan ju vara en början till något som bara kan bli bättre. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap men diskussionen i går kom som en blixt från en klar himmel för mig så tydligen inte tillräckligt.
En annan sak som var jobbig i går är att han sa att det skulle vara "ännu värre" hemma hos pappa. "Där är det ju kaos". Himmel alltså, undrar hur flickan har det egentligen. Får ont i magen av detta...
Jag har tänkt på att det kanske kommer en dag. Den där dagen när alla oförätter man har gjort mot barnen ska upp på bordet. Det är ju vanligt och det kan nog vara sunt, även om det inte känns så i stunden. Det finns så mycket som jag hade velat göra bättre för mina barn. Och då menar jag inte mest med alkoholen, den har inte varit central, utan mer läsning, mer utflykter, mer vänner etc etc.
Jag minns när min syster var runt 18-29 och ifrågasatte allt i sin uppväxt. Hon var väldigt arg och såg bara bristerna. Och jag tänker att det ofta är så och kanske också att det är lite sunt att i den åldern vara lite egofixerad. Framförallt så tror jag att det är en tid av vilsenhet, ifrågasättande och att klara hitta sig själv i vuxenlivet.
Jag tycker att det lät som om du hanterade den här ilskan oerhört moget. Ni har en plan framåt.
Nåt som jag märker på mina barn (i samma ålder), är att de är väldigt känsliga för kritik. Vi bråkar inte så mycket och jag märker så tydligt på dem när sambon bråkar om ordning och reda att de känner sig så orättvist beskyllda. Även om jag kan se att de borde ha gjort mer. Det är såklart lättare att se när det inte är jag som är arg. Men jag har stoppat sambon ibland för att de är så stressade och ledsna och det lönar sig inte att vara arg. Ibland oroar jag mig för att mina barn blir helt konflikträdda eftersom vi så sällan grälar.
Men vad jag försöker skriva är att det är väldigt intressant att han upplevde att ni bråkade oftare än du. Jag tänker att det ibland kan vara det lite dåliga samvetet som gnager. Han vet att han borde ha gjort mer säkert, men har inte förmått, inte kommit igång etc. Jag fick en gång en utskällning av en vuxen man i en förening som jag var med i för att han tyckte att jag ställde krav. Jag hade helt ärligt inte sagt någonting alls, men han gjorde inte det han skulle och jag fick ta hans besvikelse över sig själv utan att ens säga nåt. Han bad om ursäkt sen.
Just ilskan tror jag ibland handlar om projektion. Det är lätt att ta ut sin egen sorg och besvikelse på någon nära och kär som står pall. Och det gjorde du!
Jag minns också din historia. Skitjobbigt att få den slängd i ansiktet. Det är så oerhört skamfyllt att inte hantera alkoholen på nåt sätt och att heller inte fatta beslut som överensstämmer med ens egna värderingar. Jag fattar precis varför du inte vill tänka på det och jag vet inte om jag nånsin kommer att förlikas med de gånger som jag misslyckats totalt. För mig kommer det att vara skitjobbigt om dottern tar upp det i ett gräl, men det går inte att göra ogjort. Förresten kommer alla andra misstag man gjort vara jobbiga också, men jag ska åtminstone försöka att inte bara gå i försvar och inte heller känna mig nertryckt.
Jag har ändå gjort så gott jag har kunnat.
Tänk så jäkla bra du ändå hanterade det där, tänker jag. En riktig utrensning på något sätt. Det är bra att det kommer upp till ytan även om det inte känns så just då. Tänker att vi får tala om för oss själva vad som varit bra. Och som de andra skriver så har det varit en jobbig period för er. Kanske har sonen heller inte känt att han kan bråka som han vill förrän det lättat lite.
Sköt om er!
@Sisyfos väldigt intressant det du skriver. Funderar på det där om ett eventuellt dåligt samvete som gnager. Hade jag aldrig kommit att tänka på själv men så kan det ju faktiskt vara... Kartläggningen fortsätter. Inga egentliga bråk har noterats men en diskussion. Upptäckte till min fasa att extranycklarna MED namnbricka användes... ja ni fattar. När jag tog upp det med honom (att ta bort namnbrickan om nycklarna behöver användas) kunde jag inte dölja min oro. Han hörde aggressivitet - jag fick utrymme att förklara vad jag egentligen kände (rädsla) och vi kunde summera allt i lugn och ro. Bråket kommer att leda till gott. Vi ger varandra större utrymme att förklara oss. Sonen tycker allt har blivit lugnare (jag tycker fortsatt att allt är lika lugnt som vanligt) så något i detta finns det och som kartläggningen hjälper oss med. Hur går det med din son Sisyfos?
Hade gäster förra helgen och köpte då vin att bjuda på. Lite mer komplicerat nuförtiden när man har noll koll. Efter diskussion med personal och kunder blev det en flaska som gästerna tyckte var "jättegod". Smakade en sipp och fy vad jag kommit ifrån alkoholen - så starkt det är! Fattar inte hur jag kunnat dricka sådana mängder tidigare. Någon här inne skrev (av misstag?) om Adjövulen. Jag skriver i vilket fall under på att det definitivt är adjöss med hen.
Flickan mår inte riktigt bra. Nya blodprover tagna. Diagnosen hon fick i somras har visst hög samsjuklighet med annat tråkigt. Förbannar att man inte kan läsa journalen för sina barn efter 13. Nu beroende av att läkaren har tid att ringa. Går snabbt i bland och ibland får man själv ringa och påminna. Känner stark sorg över att hon inte är sig själv och att hon får (betydligt) mer än genomsnittet av sjukdomar. Varför just hon? Det här med "acceptans" diskuteras ju ofta nuförtiden. I det skede vi befinner oss är det inte adekvat att nämna ens. Mitt i allt känner jag en så oerhört stark längan att ta tillbaka mitt liv. Mitt jobb, min ork, min träning, få ork att träffa någon (en man), orka se framåt längre än till nästa provsvar.
Livet blir inte plättlätt för att man slutar dricka. Det säger vi ofta här inne. Men tanken på hur jag hade druckit nu om jag fortsatt vågar jag knappt tänka. Eller att "tvingas" sluta mitt i en kris - hur lätt skulle det vara? Nej, jag känner en djup och innerlig tacksamhet gentemot mig själv att jag slutade när jag gjorde det. Nu har jag förutsättningar att klara av livets prövningar så gott jag kan. Jag vet vad så gott jag kan är är eftersom alkoholen inte stör.
@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!
Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.
@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?
När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.
En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.
Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.
Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.
Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.
Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.
@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.
På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.
Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻
@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.
Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?
@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?
Jag har aldrig bett om att få se dotterns journal faktiskt. Men jag har fullmakt på apoteket att hantera hennes mediciner och jag är ju god man sen hon fyllde 18 år. Så jag har skött alla hennes läkarkontakter och myndighetskontakter sen hon föddes. Att just journalen skulle fritas från det låter skumt. Men min dotter tillhör personkrets 1 (tror jag) inom LSS enligt intyg, om det påverkar kanske?
Nej, det har inget med att göra att din dotter ingår i personkrets 1. Tänker att du kan hantera dotters kontakter utifrån att du både är god man och har fullmakt. Att man inte har tillgång t sitt barns journal gäller för alla mellan 13-15 (tom 16 år). Syftet är enligt hälsomyndigheten att följa offentlighets- och sekretesslagen.
Tråkigt att läsa om att din dotter inte mår bra @Charlie70. Kan inte hon logga in? Minns inte hur det var, men behövde man ha ett ”riktigt” BankID för att logga in? Jag vill minnas att nåt av mina barn inte heller kunde logga in och visa mig sina provsvar för att hen inte hade ett riktigt BankID. Idiotiskt! Jag skulle uppleva det otroligt irriterande att inte kunna läsa och följa prover. Det är ju knappast så att hon kan göra det själv.
Jag kan fatta att man som VH inte kanske ska ha tillgång till journalen av vissa anledningar, men när det gäller ett svårt sjukt barn är det en annan sak. Kanske annars också egentligen. Usch vad svårt det är med föräldraskap.
Ja helt fantastiskt att du inte dricker längre Charlie och att samvaron med sonen funkar lite bättre för honom. Funkar bra än så länge med min son, men så har jag heller inte öka pressen ännu 😢. Men det är verkligen dags nu. Måste bara hitta orken.
Orken ja, livet är enormt orättvist. Man måste aldrig bättre än sitt ledsnaste/sjukaste barn är säkert helt sant för många av oss. Förstår att maktlösheten i det också är enorm. Och acceptans? Svårt och jag vet inte. Ibland tycker jag att det kan få vara ok (och till och med skönt) att känna ilska över saker. Det ÄR orättvist. Det är väl när ilskan börjar tära på en som det inte är nyttigt, men jag tror ärligt att det jag läser in i acceptans skulle vara svårare… ungefär som att man inte kan få vara arg och ledsen. Acceptera och köra utifrån det läge man har nu, ja! Men acceptera och svälja, nej! Jag vet att det kanske inte hjälper att vara arg, men ilska för mig kan ändå vara rätt befriande och drivande. Utan alkohol då förstås. Annars blir det kaos.
Hoppas det blir bättre! Vi hörs!
@Sisyfos @Varafrisk @Andrahalvlek Känns lite lugnare för tillfället kring dottern. Hon har gjort en större undersökning som jag var nervös inför men som gick bra. Dessutom var resultatet bra så en high-five på den. Eftersom allt var bra ville läkaren sätta in en annan behandling som förhoppningsvis kan förbättra tillståndet. Den gjorde vi häromdagen och nu är det post-behandling med trötthet, ont i huvudet och lätt feber. Hanterbart för tillfället men jag vet att jag om någon vecka gärna vill se den där globala förbättringen och kommer inte den så blir det jobbigt igen.
Man kan alltså inte se sina journaler mellan 13 och 18 år. Hon har eget BankID (utan det hade jag inte kunnat sköta hennes kontakter, har försökt med mitt eget men fått backning) men det hjälper alltså inte p.g.a. åldern. Fullmakt kan jag inte få förrän hon är myndig så man sitter i en rejäl rävsax under några år. Otroligt korkat att den rävsaxen inte kan låsas upp lite enkelt för allt inom vården när man har dessa barn med funktionsnedsättningar och nu i vårt fall dessutom svåra sjukdomar. Till detta kommer jakten på mediciner. Apoteket man besöker har inte inne så får jaga vidare, eller att pappa hämtat ut allt som får hämtas ut för tillfället och jag får inget (kontakta läkare igen så att det skrivs ut så vi båda kan hämta), eller att medicinen är restnoterad och man får kontakta läkare för att få utskrivet ersättning. För att inte tala om p-piller som man VERKLIGEN inte får hämta ut på många apotek och vid minsta öppning behöver jag veta EXAKT vad läkemedlet heter som ska hämtas. Det tar aldrig slut. Har från dag 1 pratat med motvillig doktor om Apodos. Nu har han gett med sig och jag ser framför mig bl.a. att det kommer underlätta för oss föräldrar stort.
Var på konsert i går, på ett ställe som ägs av ett kommunalt aktiebolag. Ville köpa en alkoholfri öl i baren men det fanns inte. En timme senare blev jag törstig och frågade då om de hade Loka/Ramlösa. Nej. När jag gick från baren med en plastmugg med kranvatten såg jag på svarta tavlan att de hade "ett flertal alkoholfria alternativ". Vilket trams.
Flickan mår mycket bättre nu. Hon fick en behandling förra veckan som gjorde henne sämre först men efter en knapp vecka började jag känna igen henne igen. Så som jag inte sett henne på flera månader. Fantastiskt! Håller detta i sig så kanske vi hittat hem i behandlingsdjungeln. Dessutom har Apodos anlänt - lycka! Nu hoppas jag att jag framåt kan leva MITT liv lite mer och få känna lycka över mer vanliga och vardagliga saker.
Åh så skönt! Håller tummarna för att det fortsätter såhär. Låter jättejobbigt att inte känna igen sitt barn.
Känns som om varje ställe borde ha alkoholfri öl nuförtiden i alla fall. Tråkigt när det enda som bjuds kranvatten i plastmugg.
Ny arbetsvecka igen och det är alldeles för mycket att göra. Vad sjutton ör Apodos? Kommer definitivt att googla, men det kan man ju inte göra mitt i ett inlägg, utan att kopiera och börja om med skrivandet.
Håller tummarna för att du får livet tillbaka lite nu.! Snyggt jobbat att inte dricka på det för övrigt.
Tack Sisyfos och Himmelellerhelvete! Miraklet efter flickans senaste behandling håller i sig. Tror knappt att det är sant men njuter varje dag av att hennes gamla jag är åter!
Har avslutat helgen med bastu och bad i Mälaren. Minns inte om jag nämnt det tidigare, men badkrukan (d.v.s. Jag) vill försöka bli vinterbadare! Den effekt det kalla vattnet har på stress och ångest är oslagbar - och effekten infinner sig snabbt. Att komma i det kalla vattnet och ligga kvar där till andningen blivit normal har en oslagbar effekt på stress och ångest. Just nu har jag inga stora problem. Men jag blev upprörd i fm (samtal med ex). Efter ett träningspass och bastu med bad har jag fått en omstart i kropp och själ. Kommer att sova gott i natt och helt redo för nästa vecka. Ska sägas att detta är den andra säsongen jag jobbat på badandet. Klarade inte att komma i vattnet förra hösten och absolut inte under vintern. Men fortsatte basta och passade på att studera de andra (och prata med dem förstås). Och något i mitt mind set har på vägen ändrats så än så länge fixar jag det. Vi får se hur det går när de riktiga minusgraderna infinner sig :-)
@Charlie70 Så skönt att det går bra för dig och flickan ❤️ Njut nu, nu, nu. Allt som varit och eventuell oror för allt som ska komma får vila långt bak i skallen just nu.
Vinterbad låter häftigt. Ligga kvar i vattnet? Jag har bara doppat mig och gått upp direkt. Men jag har upplevt ”ruschen” av först adrenalin och sen värmen och lugnet som sprids inombords efteråt, så jag förstår vinterbadarnas fascination. Det är allt runtomkring själva badet som behöver vara mysigt också. Det är ju kallt och ruggigt på land också.
Härligt @charlie70
Jag började förra året- på nyårsdagen- och tänkte nu försöka hålla i höstbad och låta det gå över till vinterbad.
På landet har jag nära till brygga och har minnen av att pulsa i snö och mörker, möta upp min lilla ”badklubb” och sen pulsa hem igen, krypa ner i sängen och känna den inre värmefläkten dra igång.
Bot mot allt,
Vi får peppa varandra.
Kram!
Närmar mig fyra år - om en dryg månad sker det! Minns tillbaka att jag vid den här tiden hängde på låset hos SB för att få köpa glögg på premiärdagen. Sedan var det bara att fortsätta med den under hela december - i stora mängder. Alibit var så klart att det närmar sig jul (måste firas), grådasket utomhus (måste livas upp) och jag tyckte själv att det värmde mig inifrån och ut. Behöver jag säga att det är otroligt skönt att slippa denna glögg?
Barnen mår bra! I dag får jag lite avlösning för ett träningspass. Efter det tänker jag passera lokala badbryggan för ett bad. Liv, eftertanke, vila och hälsa. Det är det livet går ut på nu i stället för glömma, rasera och demontera sig själv.
Ja, himmel glögg… jag gillar inte söta drycker och mår inte särskilt bra av dem heller. Glögg var dock legitimt… eller legitimt och legitimt. Det var legitimt att köpa och dricka lite, sen smygdrack jag resten av flaskan och fyllde på vatten och soja under hela december. Många flaskor kunde det bli. Såg till att vi drack upp allt tillslut, så att det tog slut. Känner ingen glögglängtan nu, inte ens efter varm glögg.
Skönt att det är bra med barnen och att du hittat nåt kul att göra. Jag är lite taggad på att prova vinterbad, men det skulle vara ett litet företag, så det har inte blivit av ännu.
Ha det så fint på vandringen mot 4-årsdagen.
Fyra år @charlie70
Så mäktigt. Ingen enkel tripp men så jäkla starkt. Vi glömmer det ibland, hur det var?
Allt det där som skulle firas eller piggas upp? Allt man skulle slippa känna, allt man gick miste om att känna.
Nu är det förstås tuffa dagar, tider. Men det är ju livet. Vad tänkte vi? Skulle just vi slippa? Var vi särskilt känsliga? Nej, vi är ju särskilt starka har det visat sig.
Så glad när du tittar in, så fint att höra om barnen- och baden.
Jag längtar till min brygga på landet.
Kram till dig, stor inspiratör ❤️🙏
Lyssnade på "Dagens Eko" i…
Lyssnade på "Dagens Eko" i SR Play om att Kanada nu gått ut med rekommendationer om max två glas i veckan (lite större glas än de svenska). I Sverige gör Folkhälsomyndigheten just nu en översyn av rekommendationerna som ska vara klar till sommaren. Det lutar tydligen åt att de sänker de 14 glasen för män men behåller då 9 glas för kvinnor och män. En skillnad mellan Sverige och Kanada tycks vara att Kanada väger in psykosociala faktorer i sina rekommendationer medan Sverige enbart tittar på fysiska hälsoaspekter/konsekvenser när vi tar fram rekommendationer. Intressant lyssning tycker jag.
Låter väldigt intressant…
Låter väldigt intressant. Särskilt också med de erfarenheter som vi sällandrickare här på forumet har av psykisk påverkan av alkohol. 9 glas är väldigt mycket.
@Charlie70 Jag minns när jag…
@Charlie70 Jag minns när jag drack och jag försökte förhålla mig till ”ofarlig” mängd alkohol per vecka. Det gick inte, och jag tyckte då att riktlinjerna var utopi. Vem drack så lite?
Nu tycker jag mer att riktlinjerna är onödigt generösa. Det är som att säga till en rökare: ”Om du röker mindre än ett halvt paket per dag är det ofarligt.” Öh 😳 Knappast. Och röker man ett halvt paket per dag är man fortfarande beroende. Och dricker man 9 glas per vecka är man också beroende.
Annie Grace definition av beroende är ungefär så här. Du är inställd på att ikväll blir det lite drickande, pga AW med jobbet eller liknande. Plötsligt blir det inställt, något barn blir sjukt och du får stanna hemma. Och då rycker du på axlarna åt det, skit samma om jag får dricka eller inte. Då är du inte beroende. Så skulle jag aldrig ha reagerat 🤣
Det är fascinerande hur ens tänk faktiskt ändras med tiden.
Kram 🐘
Håller helt med er Sisyfos…
Håller helt med er Sisyfos och Andrahalvlek om att de svenska rekommendationerna känns väldigt generösa. Nuförtiden tycker jag så. Förr tyckte jag de var bra vilket ter sig ganska obegripligt nu :D.
Här rullar livet på som vanligt. Något jag tänkt på den senaste tiden är att jag egentligen aldrig blivit stresstestad under mina nyktra år. Jag befinner mig aldrig i sammanhang där det dricks alkohol i några mängder. Efter så lång tid tror jag knappast något sådant skulle trigga mig men det jag inte har tränat på är det här med tack men nej tack. En del av de jag umgås har jag inte berättat för och vill inte heller vara så tydlig med dem av olika skäl. Ett skäl är att en är en (på långt håll) kollega (jobbar på stor arbetsplats), en annan har jag i grunden en professionell relation till kopplat till flickan men som nu utvecklats till vänskap. Båda står för känsliga ämnen kopplat till arbetsplats och mitt barn. Tar gärna era tankar kring detta men som jag tänker nu låter jag det vara som det är och om frågorna blir fler kommer jag att skylla på min utbrändhet och att alkohol efter den inte smakar längre. Jag är dessutom inte riktigt frisk från den (undrar om jag någonsin blir det faktiskt) så mitt liv levs fortsatt utifrån många av de goda råd jag fick när jag var sjukskriven d.v.s. tar tid för att sitta och "glo"/göra ingenting, träningen är jätteviktig för mig, kosten och sömnen likaså o.s.v.
Valborg i dag. Flickan och jag ska gå och bada och basta sedan blir det middag hos numera vännen som även arbetar med flickan. Ska bli mycket trevligt! Hoppas ni andra får en fin Valborg också!
Kram!
Hej @Charlie70🥰 Jag blir…
Hej @Charlie70🥰 Jag blir alltid lika glad när du tittar in och skriver lite grann. Låter som du ska ha en mysig kväll👌🏼
Tänkte på det här när man inte vill berätta för någon att man är alkoholberoende men nykter. Jag förstår att det är många som efter en lång nykterhet som inte vill berätta. Jag undrar varför? Jag tänker inte att man behöver berätta för alla men vad är det som gör att man vill berätta för somliga men inte för andra. Det är inte menat att vara ifrågasättande utan mer som undringar. Min bror vet inte ännu men det beror på att vi inte umgås. Jag ska dock berätta en dag eftersom jag skrivit tråkiga sms efter min syster dog och jag vill att det ska veta att jag var inte nykter när jag skrev. När jag varit på behandlingen då har vi använt samma ingång som personalen på soc vilket känts sisådär. Mötte en mamma t en patient som jag hejade på. Jag känner att för henne vill jag bara vara kurator. Precis som jag såg en LSS-handläggare som jag träffar i min kuratorsroll…tänker att det räcker att hon vet att jag är kurator. Fast jag tänker om vi berättar så öppnar vi upp och det kan lätta på stigmatiseringen. Till sist vill jag säga….@Charlie70 jag har full respekt för ditt beslut, hur du väljer att göra. Du har tänkt efter vad som är bäst för dig men ändå öppen för andras tankar. Starkt💪🏻
Ha en fin Valborg 🔥
Kram🥰
@Charlie70 Hej! För egen…
@Charlie70 Hej! För egen del så ser jag detta som en mycket stor del i att jag mår så bra som jag gör sedan länge. Att alla som jag känner vet om att jag inte dricker, och att aldrig behöva ljuga och smyga med att jag är nykter är en stor befrielse. Varför håller du inne med detta så länge. 🤔 Skäms du på något sätt, och är orolig för att folk ska misstänka att du har haft problem med alkoholen i ditt tidigare liv?
Eller vad beror det på? Är du rädd för att du ska få sparken från jobbet pga av att du är nykter. 🤔
För du är väl enbart stolt för att ha lyckats bli fri från det jäkla giftet?
Ha det bra!
Hej @charlie, Så härligt att…
Hej @charlie,
Så härligt att du kikar in, vårt lilla gäng från förr 🥰 Menar du att du inte vill berätta att du inte dricker alls? Eller att du inte vill berätta att du haft ett beroende?
Hoppas oavsett att du kan känna dig stolt och fri med tanke på vad du åstadkommit i livet. Det är så mycket större än att någon annan skulle ha synpunkter- vilket jag tror är mindre vanligt än vad vi tror!
Ha en mysig kväll, kram 🌷
Fina ni. Det var bra att jag…
Fina ni. Det var bra att jag tog upp detta här känner jag. Jag är helt klart inte riktigt färdig med min nykterhetsprocess - ser det när jag sätter det på pränt. Men det är väl så att det finns personer i min omgivning som jag av olika skäl inte vill berätta att jag har ett beroende för. Jag tänker också att de/alla inte behöver veta. Min bedömning men kanske dumt eftersom just de som jag nämnde ovan är några av de jag umgås mest med och är närmst med på flera olika plan, samtidigt som jag vill hålla dem utanför just denna fråga. Kanske korkat av mig. Måste fundera vidare. Och du är ju rolig Torn :D tror knappast jag blir av med mitt jobb för att jag är nykter. Uppskattar att du vänder på resonemanget så som du gör!
Jag är mäkta stolt över mig själv och gläds över min nykterhet. Där finns ingen tvekan och jag har definitivt INGA planer på att göra något annat än fortsätta på den inslagna vägen.
Vi är nybadade och bastade. Grums innan vi kom i väg men flickan konstaterar som hon alltid gör efteråt att det var "skönt" och att hon känner att stressen går ned. Och så har vi ju roligt när vi badar!
Kram!
@Charlie70 Jag tänker att…
@Charlie70 Jag tänker att det kommer när det kommer. När det känns rätt, när tillfället är rätt så bara kommer det ur munnen på dig. Om det blir rätt tillfälle? På senare tid struntar jag helt i att berätta, jag svarar bara ”nej tack till alkohol, finns det något gott alkoholfritt?” För att det inte längre känns som en big issue för mig alls, att jag har valt att vara alkoholfri.
Mina närmaste anhöriga och vänner vet dock sen tidigare, och med äldsta dottern har jag ventilerat detta rätt mycket i omgångar. Men jag har inte behovet att ”bikta” mig inför allt och alla längre. De gånger det kommer upp är när jag tycker att fokuset är på just alkohol - då kommer jag som motvallskärring och föreslår alkoholfria alternativ, både att dricka och aktiviteter.
Jag skäms inte ett dugg för att jag är alkoholfri, jag är stolt som en mallgroda varenda dag 🐸 Men jag har heller inget behov av att berätta ”krigshistorier”. Ingen behöver veta hur illa däran jag faktiskt var. Lika lite som jag berättar för allt och alla hur jäkla dåligt jag mådde för ett år sedan. De flesta vet de stora dragen, det är inget jag hymlar med, men detaljerna besparar jag dem.
Lite baktanke har jag kanske med det också. Kanske skulle de tänka: ”Kunde det hända då kan det hända igen, hmmm.” Och tänker de så har de rätt. Jag lever med den risken varje dag. Och jag tror att jag är mer icke gångbar på arbetsmarknaden på grund av min historik med utmattning än med alkoholmissbruk. Tyvärr. Fördomarna är svart-vita till sin natur, några gråzoner går knappt att skönja.
Men inte heller det hymlar jag om. Jag har varit sjukskriven tre gånger pga utmattningsdepression. För varje gång har jag blivit lite klokare. Det är inget jag drar mig för att berätta för en presumtiv ny arbetsgivare, men jag berättar det nog inte på den första intervjun. De får lära känna mig lite först. Min nykterhet skulle jag absolut inte prata om på en jobbintervju, för det har de ärligt talat inte med att göra.
Kram 🐘
Hej Charlie! Vill gärna säga…
Hej Charlie!
Vill gärna säga att jag förstår dig. Har inte heller pratat med någon om mitt beroende eller riskbruk.
Det beror på att jag under hela mitt liv försökt att hjälpa andra i min närhet med olika slag av missbruk.
Jag anses vara en stabil, stark och klok person och att jag skulle kunna klara av att "komma ut" är en utopi för mig.
Ni som vågar beundrar jag, ni är mycket klokare än vad jag är!
Men jag orkar helt enkelt inte att ta alla dessa frågor som skulle uppstå från nära och kära. Så därför fegar jag och säger också bara att jag inte dricker längre. Att jag inte mår bra av alkohol.
Och det är ju sant åtminstone!😊
Kram❤️
@Charlie70 Jag berättar inte…
@Charlie70 Jag berättar inte att jag var beroende, jag har inte landat i det, det känns inte som jag. Det är en del av mig, jag drack för mycket och för ofta. Men jag identifierar mig inte som en beroende. Jag berättar dock att jag inte dricker. Jag identifierar mig som en som inte dricker. Det kan jag säga lätt som en plätt. Hur jag hanterade alkoholen behöver ingen veta som jag inte kan hjälpa med den historien. Att jag skulle säga det vitt och brett skulle få mig att må dåligt. Jag tycker man ska göra det som känns bra för en själv. De som går 12stegas programmet och många andra tycker det känns väldigt bra att berätta men jag har inte det behovet. Om en vecka har jag varit nykter i 9 månader. Jag har klarat det med hjälp av forumet, böcker och poddar sedan har jag pratat med min man om hur jag drack, jag har öppnat mig lite då och då när jag tyckt att det känns bra. Jag tror inte att det finns rätt och fel i hur man gör, vi är alla olika❤️
Kram
@Himmelellerhelvette Absolut…
@Himmelellerhelvette Absolut, håller med dig. ❤️😌
Kikar in för en uppdatering…
Kikar in för en uppdatering som knappt finns. Livet innehåller ingen alkohol och det häftiga är att jag från dag till annan fortsätter att glädjas av just det. Att livet innehåller noll alkohol. Sonen har passerat myndighetsgränsen och det dricks så klart. Jag får kämpa pyttelite med att inte moralpredika. Hitintills har jag inte märkt av några excesser från hans sida så jag är rätt lugn. Nu togs det körkort också och att kunna köra på egen hand står nog över alla droger i världen för honom.
Det här med berättandet som jag tog upp tidigare har jag nu knackat ned till att jag behöver vara tydligare med en av mina vänner. Resten är inget problem. Hon dricker själv mycket moderat men det blir alltid uppriktiga frågor (ev med en liten förväntan från hennes sida) om jag inte ska ta ett glas också. Jag får ta upp mitt slutande med henne. Sedan får det räcka helt enkelt med berättandet. Lite trött på den här alkoholberoendefrågan nu efter 3,5 nyktra år kanske. Sunt egentligen. Livet kan ju inte för all framtid ha ett slags avstamp i att jag en gång var beroende. Vill kunna slå mig loss från det. Ändå hänger jag sporadiskt kvar här eftersom jag ändå, i bland upplever att jag behöver påminnelsen.
För övrigt är allt stabilt i vår lilla familj. Sommarlovet på intåg och jag ser fram emot semester strax. Just nu hundvakt. Mycket gullig hund som vi känt i några ord, men han har kommit till ett läge där han är så gammal, luktar illa och har ett sår som inte läker så att jag faktiskt inte tycker det är så kul längre. Hade väl någonstans förhoppningen om att han skulle skickas till de sälla jaktmarkerna innan familjens semester men det beslutet tog de inte. Jaja, några dagar till blir det.
Kram!
@Charlie70 Låter som en bra…
@Charlie70 Låter som en bra idé att ta upp det med din vän som ”tjatar” för att få ett slut på det. Nä, kan också känna mig less på alkoholberoendefrågan, inte för att jag pratar med någon utomstående om det, mer för att det uppstår då och då vid AW och andra festligare tillställningar. Den rådande alkoholromantiken i samhället, synen på att det är lite avvikande att inte dricka alkohol när man firar. Man är en torrboll eller djupt troende😂. Mina egna föreställningar innan jag blev nykter. Kanske inte så mycket att man hade alkoholproblem, det var de som alltid blev fulla som hade problem. Mer en torrboll, tråkig och kontollperson tänkte jag.
Mitt tänk nu är att jag ska säga (om det skulle bli en fråga) att dricka passar inte in i min livsstil. Att min livsstil har förändrats, i hur jag värderar och vill leva mitt liv. Att då jag mår så mycket bättre utan alkohol och värderar att må bra högt, väljer jag att dricka alkoholfritt. Kanske som en torrboll att säga det, men då är jag en sån😂.
Ha en fin söndag och hoppas hunden snart få jaga fritt i de sälla jaktmarkerna❤️
@vår2022 En gång så var det…
@vår2022 En gång så var det en måttlighetsdrickare här på forumet som skrev att jag skulle hålla mig i ”det vidare livet” bland dom andra präktiga typerna.😂
Kram
@Torn Ha, ha! Vi är…
@Torn Ha, ha! Vi är alkoholister som blivit präktiga torrbollar😂. Kram💕
@Charlie70 Det är väldigt…
@Charlie70 Det är väldigt gott när du tittar in dels för att veta hur du har det dels för att det är betydelsefullt för oss som är i början av vår nyktra resa. Fast jag tycker att jag hållit på ganska länge även om jag inte varit nykter mer än ca 4,5 månader. Du verkar må väldigt bra, så skönt🙏🏻
Kanske vi ses i Gbg i juli?
Ha det fint❤️kram
@Charlie70 Fint att allt är…
@Charlie70 Fint att allt är fint med er ❤️ Jag hoppas också att den kära gamla hunden får springa fritt i de sälla jaktmarkerna snart. Det är en ynnest som vi hundägare har, att faktiskt ta ett aktivt beslut när hunden lider även om det bara handlar om allmän åldersskröplighet. Förstås ska de få leva så länge de har behållning av livet, men en del hundar ser bara ut som om de lider när de stapplar fram.
Ingen djurägare har någonsin ångrat att de avlivade sitt djur för tidigt, men väldigt många har efteråt insett att de väntade onödigt länge. Din vän som äger hunden behöver kanske få höra det av dig? Som tycker mycket om hunden. För mig är det en kärlekshandling - både att ta upp det ytterst svåra samtalet, och att faktiskt ta beslut om avlivning.
När min hund Lakrits, 11 år, visade sig ha en tumör i käken sa veterinären att hon kunde remittera till hundsjukhus och han kunde få smärtlindring. Jag svarade direkt: ”Nej, han ska inte lida en minut till.” Jag förstod ju när jag själv ville titta i munnen på honom att det gjorde sjukt ont. De krävdes sövning för att ens kunna undersöka honom i munnen. Vi inväntade att min äldsta dotter kunde närvara, och sen fick han somna in. Han väcktes aldrig ur narkosen ens. För mig var det en kärlekshandling ❤️ Jag har aldrig gråtit så mycket och det pågick stötvis under flera veckor, men han behövde inte lida mer.
Kram 🐘
Behöver titta in. Mycket här…
Behöver titta in. Mycket här nu både med mig och flickan och jag har funderingar på berusning som "avlastning". Glaset står inte på en armslängds avstånd, snarare kilometer, men nu behöver jag er. Sjukskriven för utmattning igen. Min stresstålighet är inte vad den var och kommer aldrig att bli. Det har den här gången räckt med flera tighta dead lines på jobbet (på samma gång), svår kommunikation med flickans skola och att skoltaxi inte kommer som den ska. En natt blev jag liggande på köksgolvet som gången i min egen kropp. Jag ville ringa 112 men kunde varken prata eller röra mig (telefonen var inte med mig). Otroligt otäck upplevelse. Åkte in till sjukhuset dagen efter och fick en diagnos och sedan dess sjukskriven. Samtidigt som min "semester" började. Då fick flickan problem samma dag som vi åkte till vårt vanliga ställe i Europa. Ringde neurologen som önskade att vi åkte till sjukhuset där för att utesluta akut allvarlig sjukdom. Det kunde uteslutas men problemen kvarstod. Ringde tillbaka med frågan om vi skulle åka hem igen men det kunde de inte säga så vi stannade. Kände stark oro under de veckor vi var hemifrån. Nu hemma och vi sökte vård igen vilket resulterade i en rad remisser till olika undersökningar. Så nu har vi åkt ToR till sjukhuset i Sverige under flera dagar (där flera av undersökningarna har varit jäkligt tunga att genomföra). Det kommer ta lite tid innan hela bilden från dessa underökningar står klar. Trötthet och den starka oro jag känner för flickans hälsa=tankar på alkohol. Jag var i precis samma situation när min alkoholkonsumtion eskalerade för 10 år sedan. Det ska inte bli någon repris på det - det är helt säkert men lik f-b tänker jag på alkohol. Hjärnan söker en snabb förlösning från oron - vore ju skönt att få vila från oron ett litet tag. Till saken hör att jag inte har kunnat träna på ett antal veckor. Först träningsförbud från doktorn (pga stress) och så har jag haft flickan några veckor och då kommer jag inte ifrån. Det jag behöver nu är INTE alkohol utan en (flera) långpromenad och att simma 1000 m. Typ.
Nästa vecka har jag några besök till sjukvården för egen del och det gör att jag tyvärr inte kan komma till Göteborg. Hade jag kunnat schematekniskt hade jag inte orkat, det vet jag. Nu måste jag vila, sitta och glo, ta en promenad och lyssna på radio.
Hunden är avlivad nu tackolov. Han har det toppen i hundhimlen nu, det är min övertygelse. Vi saknar honom så klart.
Kram!
Skickar en enkel kram genom…
Skickar en enkel kram genom rymden <3
@Charlie70 Att simma tusen…
@Charlie70 Att simma tusen meter låter avstressande. 🙏🏻❤️
@Charlie70 Ps Allt i ditt…
@Charlie70 Ps Allt i ditt liv låter väldigt stressigt, och att ha det så när du är ”utbränd” eller nästintill verkar jättejobbigt. Ändå. Drick inte. Du vet ju stt det inte hjälper, blir bara värre. Att ta långa, långsamma promenader eller simma tror jag är verkligt avstressande. Kan du stoppa in det nånstans?
Tufft läge, känner med dig…
Tufft läge, känner med dig... Finns det någon som kan hjälpa dig passa dottern så du kunde komma iväg och få simma, tex? Kan annars rekommendera tex Yoga with Adriene som finns på Youtube- en kvart i vardagsrummet räcker långt ibland.
Sen är det förstås post stress från den jobbiga upplevelsen utomlands, det kommer bli bättre med tiden. Skönt att du blev sjukskriven i alla fall. Styrka och värme till dig!
@Charlie70 Milde tid, att du…
@Charlie70 Milde tid, att du ens står upp är ett mirakel. Önskar så att jag kunde komma och avlasta dig. Hur jobbigt det än har varit med min yngsta dotter så har vi alltid varit två föräldrar som tagit stort ansvar, men du är helt själv med detta 😢 Eller pappan finns i detta också?
Om du inte kan träna så kan du kanske yoga? Enkel stretch och sångmantra, djupandas. Du måste ge din hjärna lite vila. Har du någon kompis eller släkting som kan avlasta dig med flickan några timmar/vecka? Du behöver korttidsboende med övernattning några dagar per vecka för att ta dig ur det här. Det har man rätt till enligt LSS men du måste ansöka om det. Vår yngsta dotter sov på korttids varje onsdag i flera år, innan hon flyttade hemifrån. Många barn sov fler nätter än så, allra helst om mamman var ensamstående.
Skriv, skriv, skriv - få allt ur dig. För alkohol är ingen lösning, även om jag förstår att känslan kommer. ”Söv mig för fan!”
Och jobbet reder sig, viktigast är att få dig och flickan på banan igen ❤️
Kram 🐘
@Charlie70 Massvis av kramar…
@Charlie70 Massvis av kramar av värme och styrka till dig❤️❤️
Är det inte tillräckligt nu för dig, har du inte blivit utsatt för tillräckligt med prövningar nu!
Jag kommer inte heller t Gbg. Det blir för mycket surr för min hjärna. Försöker återhämta mig och lyssna på min kropp.
Du kommer klara av även denna gång utan alkohol. Vi är med dig här🙏🏻
Kram❤️
@Charlie70 Skickar en kram…
@Charlie70 Skickar en kram och önskar dig styrka och god sömn för återhämtning❤️
Tack snälla ni för…
Tack snälla ni för hälsningar! De värmer innerligt. Nej, jag står inte upp på benen riktigt längre nu. Jag som aldrig gråter trots att jag vill och känner att jag behöver, har gråtit i omgångar i dag. Däremellan har läkaren ringt om nya provsvar som kommit in, med kompletterande frågor och tider för kompletterande undersökningar. I kväll återkom hon igen men då med ett besked på diagnos - ett provsvar som tydligen har gått rekordfort. Flickan har fått en sjukdom som inte går att bota men att behandla. Förr i tiden dog man av den inom några år. Ovanlig åkomma tydligen. Den är inte alltid så lätt att diagnosticera heller och jag skulle säga att vi har kommit i ett mycket tidigt skede. Det tillsammans med en mycket vaken läkare gav snabbt resultat. Jag rusade till apoteket för att hämta ut medicinen innan 18. Nu har hon fått sina två första tabletter.
Barnen är mätta i magen och jag sitter här och fortsätter tänka på vin. Detta måste jag självklart ta mig igenom utan. Jag har hela tiden känt en sådan stolthet över bedriften nykterhet och den vill jag inte förspilla för detta (ett skäl av tusen som ni vet).
Jag har avlösning i hemmet/ledsagare via LSS men båda är på semester nu. I morgon kommer hennes pappa ta över för en månad framåt (jag har haft en månad nu). Som du skriver Andrahalvlek, det hade ju varit otroligt skönt om vi hade samarbetat kring alla dessa undersökning (ja allt). Tar du den undersökningen så kan jag ta den andra osv. Kunnat prata med varandra inemellan och dela oron. Men så är det inte. Exmaken har hängt med nya tjejen och inte någon gång ställt frågan om han ska avbryta och komma hem. Han har hela tiden fått aktuell info från mig.
Yoga är inte riktigt min grej men från i morgon har jag möjlighet att göra det jag behöver. Jag ska börja med en kortare promenad. Känns som om jag måste "börja om" lite med motionerandet. Kroppen vill liksom inte. Vek några tvättade tröjor i dag sedan var jag tvungen att inta horisontalläge innan jag kunde göra lite till. Innerligt trött - så är läget nu.
Såg att du passerat 6 månader Varafrisk! Fy tusan vad du bara är bäst!!! Bra att du kan känna dig nöjd med dig själv för det ska du verkligen vara.
Kram!
@Charlie70 Så tufft du har…
@Charlie70 Så tufft du har det just nu. Känner med dig och hoppas att det på något sätt kan lätta upp och uppstå en vila och ett lugn för dig. Kram❤️
Charlie ❤️ tänker på dig!❤️…
Charlie ❤️ tänker på dig!❤️ Du behöver mycket vila och återhämtning nu. Förstår att du inte orkar ta dig till Göteborg.
Många kramar och lycka till dig.🍀🌷💚
@charlie tänker på dig!…
@charlie tänker på dig! Hojta via Mail om du vill ta en promenad eller fika! Kram
@Charlie70 Så skönt att du…
@Charlie70 Så skönt att du du kan få vila och återhämta dig. Önskar dig en skön månad, vilsam månad!🙏🏻🙏🏻🙏🏻❤️🌺
@Charlie70 Så skönt att ni…
@Charlie70 Så skönt att ni fått diagnos, och att det går att medicinera! Och att du får vila nu en hel månad. Så mycket du nu kan. Det är slitsamt att släppa taget också, allra helst om man känner att den andre parten inte riktigt axlar ansvaret och inser allvaret.
Men du kan slappna av korta stunder. Promenera, andas, gråta, sova.
Kram 🐘
Ps! Självklart kommer du att…
Ps! Självklart kommer du att ta dig igenom detta utan vin, ingen tvekan. Men jättebra att du känner av det du känner istället för att någon underjordisk kraft ska ta dig i sitt grepp. Allt är synligt och ska så förbli. Kram 🤗
Tack snälla ni för tankar…
Tack snälla ni för tankar och hälsningar! Ångesten river och sliter i mig, tårarna rinner, men inget vin. Fick annat av doktorn men mår inte riktigt bra av det. Jag kan inte vila och ingenting är skönt. På nätterna söver jag mig med medicin. På dagarna håller jag mig sysselsatt från och till med småärenden blandat med horisontalt läge. Den planerade (min egen plan alltså) storstädningen funkar ju inte alls. Mår samtidigt dåligt av att det inte blir gjort så jag ringde faktiskt ett städbolag i dag. De kommer i morgon. Det är också ångest för nu måste jag röja lite men det kommer vara skönt efteråt. Det vet jag. Sonen sköter sig själv med handling och mat. Uppfattar att han gillar ansvaret. I morse kom han på mig när jag kräktes på toaletten (säkert av ångest det också). Vet inte om det var bra eller dåligt. Han är ändå myndig nu så jag tror nog att jag lutar åt att han måste lära sig att även mamma kan vara ur slag. Har funnit en internationell FB-grupp för föräldrar till barn med diagnosen. Den hjälper. Det är ju precis som här - skönt att "prata" med andra som vet och förstår. Se klart jag hade gärna setts. Lämnade flr länge sedan min mail till admin för vb till dig och Sattva men sedan har inget hänt. Ev tyckte admin att min mail var för öppen med vem jag är, jag minns inte riktigt.
Vinsuget finns inte kvar och det är det viktigaste tänker jag. I övrigt lever jag lite timma för timma nu. Bedrövligt allting men det kommer bli bättre - det blir det alltid.
Kram!
Oj, oj Charlie vad mycket…
Oj, oj Charlie vad mycket tråkigt som har hänt. Jag har varit dålig med att hänga på Forumet så jag missade totalt dina inlägg. Skönt ändå att ni fick en snabb diagnos för flickan och att det är behandlingsbart, men otäckt och jag kan förstå att tankar på vin dyker upp. Eller snarare en längtan efter att komma ner i varv kanske och det finns ju mycket bättre sätt att göra det. Smart att ta in ett städbolag. Det låter ändå sunt att du gråter. Jag tror att gråt är otroligt förlösande. Vi stänger in för mycket känslor och när vi gråter släpper en del spänningar. Men jag är jättedålig på att gråta själv.
Otäck upplevelse där på köksgolvet också och en stark varningssignal. Tycker det är bedrövligt att såna perioder dyker upp på jobbet och sen har du ditt privata med flickan att stå i. Det borde inte behöva krigas så mycket för föräldrar till barn med behov. Det är så många som går in i väggen. Önskar dig vila nu en period. Och skriver som du: Det blir bättre. Kramar
Kikar in och läser mitt…
Kikar in och läser mitt senaste inlägg. Vad hemskt det var. Nu - mycket bättre. Flickan får mycket medicin och det är många tider under dag och kväll att hålla reda på men det funkar. Hon och jag mår mycket, mycket bättre än senast jag var inne! Tyvärr har en nära vän till oss dött i olycka. Pappa till sonens bästa vän. En händelse som inte går att kommentera i ord. Till det blev det en mycket allvarlig händelse på flickans skola häromdagen som jag behövt anmäla till myndigheter. Livet tar inte slut trots att man är nykter. Varje händelse har lett mina tankar till alkoholen som ju är en väldigt effektiv ångestdämpare. Men eftersom jag inte kan lita på mig själv avstår jag och lever igenom ångesten. Det går även om det är tufft. Hade jag fortfarande druckit hade jag hängt kontinuerlig i flaskan efter allt som varit under sommaren. En kraftig utförsbacke för egen del. Den saken står helt klar. Känner tacksamhet över nykterheten.
Kram!
@Charlie70 Så skönt att du…
@Charlie70 Så skönt att du och fin flicka mår bättre🙏🏻🥰Tragiskt m dödsolyckan, så svårt😔
Men vad skönt att vi inte dricker! För min del blir det för mycket snacks och skräpmat men det blir bättre längre fram…
Önskar dig en fin lördag☀️
Kram❤️
@Charlie70 Åh, så skönt att…
@Charlie70 Åh, så skönt att höra att du och dottern mår mycket bättre 🙏🏻 Och så sorgligt med dödsolyckan.
Livet är en prövning minst sagt. Enda sättet att orka är att försöka se ljusglimtarna. De finns, även om de är pyttesmå.
Och nykterheten är din superkraft - tack vare den orkar du. Styrkekramar i massor till dig.
Kram 🐘
Går in här efter en häftig…
Går in här efter en häftig diskussion med sonen (som slutade i lugna ordalag). Enligt honom bråkar vi mycket, varje dag och två gånger om dagen. Enligt mig bråkar vi kanske en till två gånger i månaden. Fattar inte hur vi kan ha så olika bild av vår samvaro. Skälet till att jag tänker på Forumet nu är att han tog upp den gången när jag var full och tog med en "snubbe" hem. Denna sak är som ni förstår ett riktigt lågvattenmärke för mig. Som jag skäms för så mycket att jag knappt kan prata eller skriva om det, men det var jag ju tvungen till i kväll. Efter den händelsen blev jag medlem här och har sedan dess inte druckit. DET är noterat av sonen som tycker jag gjorde det bra (tackolov). Resten av mig är SKIT. Jag har inte ett rätt enligt honom. SUCK.
PS. Måste säga att känslan just nu är surrealistisk. Jag gör inget annat än tänker på mina barn och ändå är jag så fel enligt sonen. Måste landa lite i kvällens diskussion. Självklart kommer jag fortsätta vara den vuxne men nu gungar det för en stund här. #tonårsbarn
Åh @Charlie70 som jag känner…
Åh @Charlie70 som jag känner igen detta/din känsla! Man vänder sig in och ut men ändå räcker ändå till😳
Jag tänker på vad du skriver om ”snubben” , jag minns också när du skrev det. Tyckte du var så himla stark som bara slutade att dricka rakt av sådär💪🏻 Igår på eftervården frågade en av behandlarna om vi hade full tillit till varandra i gruppen vilket vi hade därefter gick vi laget runt och berättade om det värsta vi hade gjort på fyllan. Vi skämdes och tårarna rann när vi berättade om våra minnen något vi aldrig skulle göra som nyktra.
Stor varm kram t dig❣️🤗
@Varafrisk tack. Känns på…
@Varafrisk tack. Känns på något sätt tryggt och fint när du bekräftar att du minns händelsen med snubben. Varför är det så, när den andra sidan av mig inte vill ta i det med tång? Märkligt.
Sonen sover men kan inte låta bli att med ett leende på läpparna fundera på hur många gånger vi ska bråka i dag. Ingen gång, för så är det i min värld - men uppenbarligen inte i hans. Något är det som trycker honom och som jag gärna vill att vi får fatt i. Vi ska ju må bra tillsammans här i vår lilla familj som säkert kommer bestå i några år till (under samma tak, familj kommer vi ju alltid att vara så klart). Hmmm.
@Charlie70 Tänker inte att…
@Charlie70 Tänker inte att det är så märkligt att du inte vill ta i det. Jag tänker att det är för smärtsamt. Jag minns att du beskrev din sons blick när du kom hem m ”snubben” och det är smärtsamt. Jag kan lova dig vad vi i behandlingsgruppen har gjort är hemska minnen som vi inte vill minnas men måste möta för att gå vidare.
Ha en fin onsdag! Hos mig är det grått och duggregn men du har kanske sol☀️kram
@Charlie70 Åh, vad jag lider…
@Charlie70 Åh, vad jag lider med dig, det finns inga tröstande ord som räcker till. Mer än att våra barn är som jävligast mot de människor där de vet att kärleken är förbehållningslös. Det funkar liksom så. Det beter sig som små as mot dem som de älskar allra mest, för att det vet att de banden håller hur de än beter sig. Allt är så dramatiskt med barn också, de har inte lärt sig hantera sina känslor. Om de ”hatar” så hatar de verkligen just då. Det finns inga nyanser.
Jag tänker att du tvingats ägna mycket tid åt lillasyster. Att storebror inte känner sig sedd och bekräftad kanske. Och sen blev du stressjuk ovanpå detta, och kan än mindre räcka till för honom. Jag är säker på att han efter några timmar, eller en natts sömn, tänker helt annorlunda men kanske har han inte de verbala uttrycken för att beskriva det.
Det allra bästa vore om ni två fick möjlighet att göra något ihop, något han tycker är kul. Man kan sällan sätta sig ner och prata med barn på beställning. Man får småprata om ditt och datt i timmar kanske innan det där viktiga kommer upp. Liksom kratta manegen väldigt noga och långsamt.
Och allt det där vet du, jag ville bara påminna dig. Av omtanke ❤️
Kram 🐘
@Varafrisk @Andrahalvlek Ni…
@Varafrisk @Andrahalvlek Ni ringar in frågorna och precis så är det. Jag orkar inte riktigt (kom upp vid diskussionen i går) med hemma som förr. Å andra sidan är han 18 nu så jag avstår medvetet från att göra vissa saker och vill att han bidrar i annat. Känns helt rimligt eftersom han måste lära sig hur ett hushåll ska skötas och vad som krävs. Extra viktigt eftersom han har ADD och har noll motor för sådant som inte intresserar. Men känslan av att jag är trött kan nog tära på honom. Och att jag varannan vecka är helt upptagen med hans lillasyster. Det här med att göra saker tillsammans har jag verkligen försökt men med dålig framgång. I bland har han hängt på för att han känt att han måste andra gånger inte alls. Jag har frågat miljontals gånger (med exempel som typ filmkväll hemma eller bio) om det är något HAN vill men fått nekande svar. Han har ett stort socialt umgänge så det saknas INTE.
När han vaknat i dag pratade vi lite om att vi ska kartlägga bråken. En gång om dagen ska vi definiera vilka bråk vi haft och skriva ned det lite enkelt på ett papper. Så att vi får en gemensam bild av hur det är med just bråken. Kan ju vara en början till något som bara kan bli bättre. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap men diskussionen i går kom som en blixt från en klar himmel för mig så tydligen inte tillräckligt.
En annan sak som var jobbig i går är att han sa att det skulle vara "ännu värre" hemma hos pappa. "Där är det ju kaos". Himmel alltså, undrar hur flickan har det egentligen. Får ont i magen av detta...
Jag har tänkt på att det…
Jag har tänkt på att det kanske kommer en dag. Den där dagen när alla oförätter man har gjort mot barnen ska upp på bordet. Det är ju vanligt och det kan nog vara sunt, även om det inte känns så i stunden. Det finns så mycket som jag hade velat göra bättre för mina barn. Och då menar jag inte mest med alkoholen, den har inte varit central, utan mer läsning, mer utflykter, mer vänner etc etc.
Jag minns när min syster var runt 18-29 och ifrågasatte allt i sin uppväxt. Hon var väldigt arg och såg bara bristerna. Och jag tänker att det ofta är så och kanske också att det är lite sunt att i den åldern vara lite egofixerad. Framförallt så tror jag att det är en tid av vilsenhet, ifrågasättande och att klara hitta sig själv i vuxenlivet.
Jag tycker att det lät som om du hanterade den här ilskan oerhört moget. Ni har en plan framåt.
Nåt som jag märker på mina barn (i samma ålder), är att de är väldigt känsliga för kritik. Vi bråkar inte så mycket och jag märker så tydligt på dem när sambon bråkar om ordning och reda att de känner sig så orättvist beskyllda. Även om jag kan se att de borde ha gjort mer. Det är såklart lättare att se när det inte är jag som är arg. Men jag har stoppat sambon ibland för att de är så stressade och ledsna och det lönar sig inte att vara arg. Ibland oroar jag mig för att mina barn blir helt konflikträdda eftersom vi så sällan grälar.
Men vad jag försöker skriva är att det är väldigt intressant att han upplevde att ni bråkade oftare än du. Jag tänker att det ibland kan vara det lite dåliga samvetet som gnager. Han vet att han borde ha gjort mer säkert, men har inte förmått, inte kommit igång etc. Jag fick en gång en utskällning av en vuxen man i en förening som jag var med i för att han tyckte att jag ställde krav. Jag hade helt ärligt inte sagt någonting alls, men han gjorde inte det han skulle och jag fick ta hans besvikelse över sig själv utan att ens säga nåt. Han bad om ursäkt sen.
Just ilskan tror jag ibland handlar om projektion. Det är lätt att ta ut sin egen sorg och besvikelse på någon nära och kär som står pall. Och det gjorde du!
Jag minns också din historia. Skitjobbigt att få den slängd i ansiktet. Det är så oerhört skamfyllt att inte hantera alkoholen på nåt sätt och att heller inte fatta beslut som överensstämmer med ens egna värderingar. Jag fattar precis varför du inte vill tänka på det och jag vet inte om jag nånsin kommer att förlikas med de gånger som jag misslyckats totalt. För mig kommer det att vara skitjobbigt om dottern tar upp det i ett gräl, men det går inte att göra ogjort. Förresten kommer alla andra misstag man gjort vara jobbiga också, men jag ska åtminstone försöka att inte bara gå i försvar och inte heller känna mig nertryckt.
Jag har ändå gjort så gott jag har kunnat.
Tänk så jäkla bra du ändå hanterade det där, tänker jag. En riktig utrensning på något sätt. Det är bra att det kommer upp till ytan även om det inte känns så just då. Tänker att vi får tala om för oss själva vad som varit bra. Och som de andra skriver så har det varit en jobbig period för er. Kanske har sonen heller inte känt att han kan bråka som han vill förrän det lättat lite.
Sköt om er!
Hehe, vi får väl förresten…
Hehe, vi får väl förresten se hur klok och nyanserad jag låter nästa vecka. Ska snart dra igång med lite kravställning på sonen…
@Sisyfos väldigt intressant…
@Sisyfos väldigt intressant det du skriver. Funderar på det där om ett eventuellt dåligt samvete som gnager. Hade jag aldrig kommit att tänka på själv men så kan det ju faktiskt vara... Kartläggningen fortsätter. Inga egentliga bråk har noterats men en diskussion. Upptäckte till min fasa att extranycklarna MED namnbricka användes... ja ni fattar. När jag tog upp det med honom (att ta bort namnbrickan om nycklarna behöver användas) kunde jag inte dölja min oro. Han hörde aggressivitet - jag fick utrymme att förklara vad jag egentligen kände (rädsla) och vi kunde summera allt i lugn och ro. Bråket kommer att leda till gott. Vi ger varandra större utrymme att förklara oss. Sonen tycker allt har blivit lugnare (jag tycker fortsatt att allt är lika lugnt som vanligt) så något i detta finns det och som kartläggningen hjälper oss med. Hur går det med din son Sisyfos?
Hade gäster förra helgen och köpte då vin att bjuda på. Lite mer komplicerat nuförtiden när man har noll koll. Efter diskussion med personal och kunder blev det en flaska som gästerna tyckte var "jättegod". Smakade en sipp och fy vad jag kommit ifrån alkoholen - så starkt det är! Fattar inte hur jag kunnat dricka sådana mängder tidigare. Någon här inne skrev (av misstag?) om Adjövulen. Jag skriver i vilket fall under på att det definitivt är adjöss med hen.
Flickan mår inte riktigt bra. Nya blodprover tagna. Diagnosen hon fick i somras har visst hög samsjuklighet med annat tråkigt. Förbannar att man inte kan läsa journalen för sina barn efter 13. Nu beroende av att läkaren har tid att ringa. Går snabbt i bland och ibland får man själv ringa och påminna. Känner stark sorg över att hon inte är sig själv och att hon får (betydligt) mer än genomsnittet av sjukdomar. Varför just hon? Det här med "acceptans" diskuteras ju ofta nuförtiden. I det skede vi befinner oss är det inte adekvat att nämna ens. Mitt i allt känner jag en så oerhört stark längan att ta tillbaka mitt liv. Mitt jobb, min ork, min träning, få ork att träffa någon (en man), orka se framåt längre än till nästa provsvar.
Livet blir inte plättlätt för att man slutar dricka. Det säger vi ofta här inne. Men tanken på hur jag hade druckit nu om jag fortsatt vågar jag knappt tänka. Eller att "tvingas" sluta mitt i en kris - hur lätt skulle det vara? Nej, jag känner en djup och innerlig tacksamhet gentemot mig själv att jag slutade när jag gjorde det. Nu har jag förutsättningar att klara av livets prövningar så gott jag kan. Jag vet vad så gott jag kan är är eftersom alkoholen inte stör.
Kram!
@Charlie70❤️ Förstår att du…
@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!
Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.
Kramar🤗🥰
@Varafrisk tack! Hon faller…
@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!
@Charlie70 Den där känslan…
@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?
När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.
En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.
Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.
Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.
Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.
Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.
Kram 🐘
@Charlie70 Jag kan förstå…
@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.
På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.
Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻
Kram!
@Andrahalvlek ja jisses vad…
@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.
Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?
@Varafrisk tack! Förstår jag…
@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?
@Charlie70 Ja, det är så som…
@Charlie70 Ja, det är så som jag har förstått det👍🏻
@Varafrisk OK, ska be den…
@Varafrisk OK, ska be den viktigaste mottagningen om detta. Men det kommer då alltså ändå bli en lucka mellan 16-18, varför ska det vara så?
Stort tack!
@Charlie70 Ja, man kan…
@Charlie70 Ja, man kan verkligen undra och ifrågasätta detta!
Kram!
Jag har aldrig bett om att…
Jag har aldrig bett om att få se dotterns journal faktiskt. Men jag har fullmakt på apoteket att hantera hennes mediciner och jag är ju god man sen hon fyllde 18 år. Så jag har skött alla hennes läkarkontakter och myndighetskontakter sen hon föddes. Att just journalen skulle fritas från det låter skumt. Men min dotter tillhör personkrets 1 (tror jag) inom LSS enligt intyg, om det påverkar kanske?
Kram 🐘
Nej, det har inget med att…
Nej, det har inget med att göra att din dotter ingår i personkrets 1. Tänker att du kan hantera dotters kontakter utifrån att du både är god man och har fullmakt. Att man inte har tillgång t sitt barns journal gäller för alla mellan 13-15 (tom 16 år). Syftet är enligt hälsomyndigheten att följa offentlighets- och sekretesslagen.
Kram🐬
Tråkigt att läsa om att din…
Tråkigt att läsa om att din dotter inte mår bra @Charlie70. Kan inte hon logga in? Minns inte hur det var, men behövde man ha ett ”riktigt” BankID för att logga in? Jag vill minnas att nåt av mina barn inte heller kunde logga in och visa mig sina provsvar för att hen inte hade ett riktigt BankID. Idiotiskt! Jag skulle uppleva det otroligt irriterande att inte kunna läsa och följa prover. Det är ju knappast så att hon kan göra det själv.
Jag kan fatta att man som VH inte kanske ska ha tillgång till journalen av vissa anledningar, men när det gäller ett svårt sjukt barn är det en annan sak. Kanske annars också egentligen. Usch vad svårt det är med föräldraskap.
Ja helt fantastiskt att du inte dricker längre Charlie och att samvaron med sonen funkar lite bättre för honom. Funkar bra än så länge med min son, men så har jag heller inte öka pressen ännu 😢. Men det är verkligen dags nu. Måste bara hitta orken.
Orken ja, livet är enormt orättvist. Man måste aldrig bättre än sitt ledsnaste/sjukaste barn är säkert helt sant för många av oss. Förstår att maktlösheten i det också är enorm. Och acceptans? Svårt och jag vet inte. Ibland tycker jag att det kan få vara ok (och till och med skönt) att känna ilska över saker. Det ÄR orättvist. Det är väl när ilskan börjar tära på en som det inte är nyttigt, men jag tror ärligt att det jag läser in i acceptans skulle vara svårare… ungefär som att man inte kan få vara arg och ledsen. Acceptera och köra utifrån det läge man har nu, ja! Men acceptera och svälja, nej! Jag vet att det kanske inte hjälper att vara arg, men ilska för mig kan ändå vara rätt befriande och drivande. Utan alkohol då förstås. Annars blir det kaos.
Hoppas det blir bättre! Vi hörs!
@Sisyfos @Varafrisk …
@Sisyfos @Varafrisk @Andrahalvlek Känns lite lugnare för tillfället kring dottern. Hon har gjort en större undersökning som jag var nervös inför men som gick bra. Dessutom var resultatet bra så en high-five på den. Eftersom allt var bra ville läkaren sätta in en annan behandling som förhoppningsvis kan förbättra tillståndet. Den gjorde vi häromdagen och nu är det post-behandling med trötthet, ont i huvudet och lätt feber. Hanterbart för tillfället men jag vet att jag om någon vecka gärna vill se den där globala förbättringen och kommer inte den så blir det jobbigt igen.
Man kan alltså inte se sina journaler mellan 13 och 18 år. Hon har eget BankID (utan det hade jag inte kunnat sköta hennes kontakter, har försökt med mitt eget men fått backning) men det hjälper alltså inte p.g.a. åldern. Fullmakt kan jag inte få förrän hon är myndig så man sitter i en rejäl rävsax under några år. Otroligt korkat att den rävsaxen inte kan låsas upp lite enkelt för allt inom vården när man har dessa barn med funktionsnedsättningar och nu i vårt fall dessutom svåra sjukdomar. Till detta kommer jakten på mediciner. Apoteket man besöker har inte inne så får jaga vidare, eller att pappa hämtat ut allt som får hämtas ut för tillfället och jag får inget (kontakta läkare igen så att det skrivs ut så vi båda kan hämta), eller att medicinen är restnoterad och man får kontakta läkare för att få utskrivet ersättning. För att inte tala om p-piller som man VERKLIGEN inte får hämta ut på många apotek och vid minsta öppning behöver jag veta EXAKT vad läkemedlet heter som ska hämtas. Det tar aldrig slut. Har från dag 1 pratat med motvillig doktor om Apodos. Nu har han gett med sig och jag ser framför mig bl.a. att det kommer underlätta för oss föräldrar stort.
Kram!
Var på konsert i går, på ett…
Var på konsert i går, på ett ställe som ägs av ett kommunalt aktiebolag. Ville köpa en alkoholfri öl i baren men det fanns inte. En timme senare blev jag törstig och frågade då om de hade Loka/Ramlösa. Nej. När jag gick från baren med en plastmugg med kranvatten såg jag på svarta tavlan att de hade "ett flertal alkoholfria alternativ". Vilket trams.
Flickan mår mycket bättre nu. Hon fick en behandling förra veckan som gjorde henne sämre först men efter en knapp vecka började jag känna igen henne igen. Så som jag inte sett henne på flera månader. Fantastiskt! Håller detta i sig så kanske vi hittat hem i behandlingsdjungeln. Dessutom har Apodos anlänt - lycka! Nu hoppas jag att jag framåt kan leva MITT liv lite mer och få känna lycka över mer vanliga och vardagliga saker.
Kram!
Åh så skönt! Håller tummarna…
Åh så skönt! Håller tummarna för att det fortsätter såhär. Låter jättejobbigt att inte känna igen sitt barn.
Känns som om varje ställe borde ha alkoholfri öl nuförtiden i alla fall. Tråkigt när det enda som bjuds kranvatten i plastmugg.
Ny arbetsvecka igen och det är alldeles för mycket att göra. Vad sjutton ör Apodos? Kommer definitivt att googla, men det kan man ju inte göra mitt i ett inlägg, utan att kopiera och börja om med skrivandet.
Håller tummarna för att du får livet tillbaka lite nu.! Snyggt jobbat att inte dricka på det för övrigt.
@Charlie70 Så skönt med lite…
@Charlie70 Så skönt med lite rätt riktning för flickan❤️Kram
Tack Sisyfos och…
Tack Sisyfos och Himmelellerhelvete! Miraklet efter flickans senaste behandling håller i sig. Tror knappt att det är sant men njuter varje dag av att hennes gamla jag är åter!
Har avslutat helgen med bastu och bad i Mälaren. Minns inte om jag nämnt det tidigare, men badkrukan (d.v.s. Jag) vill försöka bli vinterbadare! Den effekt det kalla vattnet har på stress och ångest är oslagbar - och effekten infinner sig snabbt. Att komma i det kalla vattnet och ligga kvar där till andningen blivit normal har en oslagbar effekt på stress och ångest. Just nu har jag inga stora problem. Men jag blev upprörd i fm (samtal med ex). Efter ett träningspass och bastu med bad har jag fått en omstart i kropp och själ. Kommer att sova gott i natt och helt redo för nästa vecka. Ska sägas att detta är den andra säsongen jag jobbat på badandet. Klarade inte att komma i vattnet förra hösten och absolut inte under vintern. Men fortsatte basta och passade på att studera de andra (och prata med dem förstås). Och något i mitt mind set har på vägen ändrats så än så länge fixar jag det. Vi får se hur det går när de riktiga minusgraderna infinner sig :-)
Kram!
@Charlie70 Så skönt att det…
@Charlie70 Så skönt att det går bra för dig och flickan ❤️ Njut nu, nu, nu. Allt som varit och eventuell oror för allt som ska komma får vila långt bak i skallen just nu.
Vinterbad låter häftigt. Ligga kvar i vattnet? Jag har bara doppat mig och gått upp direkt. Men jag har upplevt ”ruschen” av först adrenalin och sen värmen och lugnet som sprids inombords efteråt, så jag förstår vinterbadarnas fascination. Det är allt runtomkring själva badet som behöver vara mysigt också. Det är ju kallt och ruggigt på land också.
Kram 🐘
Härligt @charlie70 Jag…
Härligt @charlie70
Jag började förra året- på nyårsdagen- och tänkte nu försöka hålla i höstbad och låta det gå över till vinterbad.
På landet har jag nära till brygga och har minnen av att pulsa i snö och mörker, möta upp min lilla ”badklubb” och sen pulsa hem igen, krypa ner i sängen och känna den inre värmefläkten dra igång.
Bot mot allt,
Vi får peppa varandra.
Kram!
Närmar mig fyra år - om en…
Närmar mig fyra år - om en dryg månad sker det! Minns tillbaka att jag vid den här tiden hängde på låset hos SB för att få köpa glögg på premiärdagen. Sedan var det bara att fortsätta med den under hela december - i stora mängder. Alibit var så klart att det närmar sig jul (måste firas), grådasket utomhus (måste livas upp) och jag tyckte själv att det värmde mig inifrån och ut. Behöver jag säga att det är otroligt skönt att slippa denna glögg?
Barnen mår bra! I dag får jag lite avlösning för ett träningspass. Efter det tänker jag passera lokala badbryggan för ett bad. Liv, eftertanke, vila och hälsa. Det är det livet går ut på nu i stället för glömma, rasera och demontera sig själv.
Kram!
@Charlie70 Grattis till 4år!…
@Charlie70 Grattis till 4år!❤️
@Charlie70 Du vet….jag minns…
@Charlie70 Du vet….jag minns så väl när du valde bort alkoholen ….så strongt💪🏻 Snart 4 år det är så stort!
Härligt att barnen mår bra! Å vilka fina ord…”Liv, eftertanke, vila och hälsa”…det är verkligen ngt för mig att eftersträva🙏🏻
Kramar🥰
Ja, himmel glögg… jag gillar…
Ja, himmel glögg… jag gillar inte söta drycker och mår inte särskilt bra av dem heller. Glögg var dock legitimt… eller legitimt och legitimt. Det var legitimt att köpa och dricka lite, sen smygdrack jag resten av flaskan och fyllde på vatten och soja under hela december. Många flaskor kunde det bli. Såg till att vi drack upp allt tillslut, så att det tog slut. Känner ingen glögglängtan nu, inte ens efter varm glögg.
Skönt att det är bra med barnen och att du hittat nåt kul att göra. Jag är lite taggad på att prova vinterbad, men det skulle vara ett litet företag, så det har inte blivit av ännu.
Ha det så fint på vandringen mot 4-årsdagen.
Fyra år @charlie70 Så…
Fyra år @charlie70
Så mäktigt. Ingen enkel tripp men så jäkla starkt. Vi glömmer det ibland, hur det var?
Allt det där som skulle firas eller piggas upp? Allt man skulle slippa känna, allt man gick miste om att känna.
Nu är det förstås tuffa dagar, tider. Men det är ju livet. Vad tänkte vi? Skulle just vi slippa? Var vi särskilt känsliga? Nej, vi är ju särskilt starka har det visat sig.
Så glad när du tittar in, så fint att höra om barnen- och baden.
Jag längtar till min brygga på landet.
Kram till dig, stor inspiratör ❤️🙏