Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Lelas

Framtidsdrömmar... _VI_ säger att du har rätt. För vi vet.

Kram!
/H.

rätt att sätta dina egna gränser för hur du vill leva. Tänk att vi medberoende kan bli så starkt fångade i ansvar för att det är "jag" som har ansvar för att den andre har ett liv där h*n har orsak att vara nykter. Det är också samhällsnormen som är så stark, att drickande är det "normala" - du skriver att i hans liv har alkoholism funnits i generationer så han vet väl inget annat... Men DU vet hur du vill leva och hur era barn ska ha det omkring sig. Jag brukar vara försiktig med att "veta" och ge råd - men i den här saken är det lätt att säga att du har rätt att välja ditt eget liv och vilket liv DU vill ge era barn. Jag understryker det som lelas skriver, VI vet...

Carina Bång skriver i sin blogg om Makt (febr 2011)

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!

Här är länken till hennes blogg, en del av hennes tankeövningar har hjälpt mig mycket

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar! / mt

Framtidsdrömmar

Jag har ju märkt att det är en tryckt stämning när helgen kommer och han väljer att inte dricka. Vi pratar inte om det. Känner på mig att det snart är dags för honom att festa, då får han göra det men jag och barna ska inte vara närvarande. Jag vet inte hur det känns att leva med någon där man kan njuta när man tar sig ett glad vin. Var gick allt fel? Jag är inne i en tankeperiod, det är nästan bara detta som fyller mina tankar just nu. Jag vet att jag är viktig, är värd att må bra och bli respekterad. Det känns som om jag sviker och går bakom hans rygg med mina tankar. Jag måste göra något... Vet bara inte hur och när. Det är aldrig rätt tillfälle. Men jag kommer att hoppa......en dag. Måste känna mig lite starkare först. Detta har jag sagt till mig själv så många gånger, tänk om jag aldrig finner styrkan. Att jag fortsätter i detta..... Önskar att någon kunde komma och ta mig härifrån och ordna upp allt praktiskt och ekonomiskt och att barnen blev lyckliga. Gud jag är så förvirrad!!!

lillablå

Förvirrad var jag också, jag pendlade mellan övertygelsen om att han var alkoholist, och att det var min hjärna som bara spelade mig ett elakt spratt... Men det var så det var tvunget att vara ett tag, för att jag skulle komma till den stunden där jag var redo att lämna. Jag visste långt tidigare vad jag borde göra, vad jag ville göra, men det tog en evighet innan HELA jag visste, när kropp, själ och hjärta visste... Och även efter min flytt tvivlade jag..

Men jag vet också hur fruktansvärt jobbig den här perioden är, hur tankarna suger ur en all kraft och styrka, hur liten och elak, egoistisk och ledsen man känner sig i en salig röra...

Låt det ta tid, men glöm inte att visa dig själv respekt under tiden! Du är värd det allra bästa!!!
Kram!
/k

Framtidsdrömmar

Hur blev ditt liv efter flytten, lilla blå? Är gräset grönare på andra sidan. Allt känns så sorgligt för det är ju inget monster man lever ihop med, när han är nykter.
Till alla er andra....hur har ni gått vidare; lämnade ni förhållandet eller stannade ni kvar och redde upp det.

Lelas

Hej igen!
Ja, hur har vi gått vidare? Det ser väldigt olika ut för oss allihop, såklart. Men för min egen del lever jag kvar i mitt äktenskap med min numera nyktre make. Han har varit nykter i över ett år, och sakta men säkert hittar vi tillbaka. Vi har ett tydligt "innan" att sträva tillbaka mot, för vi var ett par långt innan alkoholen slog sig in som en kil mellan oss. Det är skönt att kunna veta hur relationen ser ut i sig själv, utan alkoholismen.

Men. Vägen till att kunna fortsätta leva ihop gick via ett uppbrott. Jag fick nog, ställde ultimatum, och när maken drack så stod jag fast vid att lämna honom. Jag flyttade hem till ett par vänner, precis som jag hade planerat och förberett. Men, jag hade också ett "omvänt ultimatum" om att komma hem igen om han skrev in sig på behandlingshem. Så blev det, och när han kom hem var jag hemma och väntade på honom.

(Så enkelt det hela låter när jag sammanfattar det på tre rader... det var allt annat än enkelt, det kan du läsa om i mina egna trådar.)

En annan förutsättning för att det skulle lyckas var att maken själv ville förändra sin situation. Det är han som har gjort jobbet med att hålla sig nykter (och fortfarande gör, såklart). Jag är ofantligt stolt över honom! Fast det fattar han nog inte riktigt, tror jag... :-)

Och, som tredje faktor måste jag nämna den professionella hjälpen vi har valt att ta emot. Vi hade absolut inte varit där vi är idag om det inte vore för beroendeteamet på kommunen, och folket på behandlingshemmet (där även jag har fått stöd, alltså).

Så, vägen till att stanna kvar går inte, som jag ser det, genom att låta dagarna gå och hoppas att det blir bättre. Det måste till ett aktivt arbete, från båda sidorna i relationen. Och det krävs professionell hjälp.

Kram, vännen!
/H.

Framtidsdrömmar

Ja visst låter det enkelt men jag förstår ju att något måste göras. I mitt fall känns allt så förstört efter allt sårande, från bådas håll naturligtvis. Vi har ju gått i terapi hos familjerådgivningen..... Vad mer kan jag göra. Jag vet att jag beter mig konstigt nu, har nästan krupit in i mitt skal och blivit lika tyst som honom då jag märkt att jag inte kommer någon art med att försöka prata med honom. Det känns som att jag inte har nåt mer att ge....
Tack alla ni som skriver och delger era erfarenheter. Det inger hopp till en vilsen människa.

lillablå

Jag är oändligt tacksam att jag kom därifrån, jag hade inte överlevt annars... Men vi hade ingen lycklig tid innan alkoholen, och även om han blev nykter, så skulle han nog fortfarande vara en elak typ... Vilket förvärrades av drickandet, så klart...

De första veckorna grät jag konstant. Hade sån ångest över att jag lämnat, flytt fältet, övergett barnen... Min bästa vän fick mig senare att be om hjälp, jag gick till en fantastisk kvinna, sjuksköterska, barnmorska och utbildad inom kbt. Hon fick mig att våga tro på mig själv, att stå på mig... Vi pratade väldigt lite om mitt ex, men mer om hur mitt medberoendebeteende påverkade mig i mina alla andra relationer.. För det gjorde det, och gör fortfarande många gånger.

Fick en lägenhet i samma veva, bodde svart i andra hand i min kompis brorsas lägenhet, och vilken lättnad det var att få ett riktigt hem, en fast punkt, där jag satte gränserna till 100%...

Jag visste inte vad som väntade mig om jag valde att lämna, men om alternativet var att stanna... Det tog beslutet många veckor, månader att mogna, men till slut var det ett självklart val.

Blev lite vimsigt det här, känner jag, men bag hoppas du förstår.
Jag avskyr ensamheten jag lever i idag, jag längtar efter en familj där jag är en del i en tvåsamhet, men hellre ensam singel, än ensam i ett förhållande...
Stora kramar till dig!!!
/k

Det är mycket svårt att hantera det här och du behöver hjälp för att se klart. Se vad som är verklighet och inte. Man blir nästan hjärntvättad av att leva i en sån här relation. Mitt råd till dig är att själv söka hjälp som anhörig till en alkoholmissbrukare. Fortsätt vara här och fortsätt läsa, Botten upp av Lena Holfve är mycket bra. Den beskriver hur en alkoholist tänker och varför man mår så dåligt som anhörig. Ett långt utdrag finns på nätet. Sök på google. Men som sagt, var inte rädd att ta hjälp för egen del. Det här är så mycket mer komplext än man kan tro och det bästa du kan göra nu är att skaffa kunskap om alkoholism. För mig är mycket av det du beskriver typexempel på hur någon med alkoholproblem agerar, ilska när man tar upp ämnet eftersom man är ett hot mot deras behov av att dricka, tystnaden för att straffa. Sök hjälp så att du hittar ny styrka och så att du kan förstå att det du känner är en helt normal reaktion på en sjuk situation. Utifrån det kan fatta beslut om vad du vill göra sen. /A

Framtidsdrömmar

Tack för era svar. Jag läser och tänker..... Jag har läst botten upp och den texten gav mig mycket den säger en hel del. Det som är så jobbigt med allt är att ju flera dagar som går efter senaste fyllan så börjar jag bagatellisera problemet och det som hände då, även fast jag vet hur ont det gjorde då och gör även nu och jag är så arg på honom för det han gjorde. Arg för att han gör så mot våra älskade barn. Varför väljer man att putta undan problemet när det gått en tid? Jag är ju så medveten om att vi inte kommer att kunna bli lyckliga tillsammans just nu. Vem vet vad framtiden har att ge. Jag känner att jag oxå skulle vilja ha ett eget boende där jag har full koll över min tillvaro. Det är så lätt att skriva men ack så svårt att göra. Kanske ändå är en dag närmare för varje dag. En annan sak; han har bara mig, hans familj är inget att luta sig tillbaka på då de är likadana. Jag hamnar i en oro över hur det ska bli för honom och vem som ska hjälpa honom. Men hur kan han ha behandlat oss så illa!!!!??? Tystnaden är absolut värst just nu!!
Kram till er alla!

Det är en sjukdom som yttrar sig på det här sättet. Sättet en alkoholist väljer att agera utifrån saknar logik och därför blir det så obegripligt för oss som står bredvid att förstå de val de gör. Det är inga logiska val. Som att se till sina barn, sin fru eller sin egen hälsa. Prio ett är alkohol. De är sjukligt beroende av en kemisk substans och så länge de förnekar och tillåts förneka kan det fortgå. Men, han måste vilja sluta själv. Vill han inte kommer du aldrig lyckas övertala. Det kommer bara bli värre. Ta hjälp av experter så du kan landa i vad just du behöver göra och kanske framförallt inse vad du INTE kan göra. /A

Framtidsdrömmar

Jag har gått och väntat på när nästa gång kommer. Jag har blivit helt manisk vad gäller alkohol och honom. Jag vet inte snart om jag överdriver eller inte....är jag knäpp som ragerar på att han bara tar en öl 3,5..? Det startar upp något inom mig som jag inte kan förklara. Kanske han fixar detta nu, han kanske jan göra som "alla andra" ta sig en fest på lördan och sen är det bra. Jag önskar att jag kunde tycka att det är okej. Men tillsammans med honom har det blivit en omöjlighet. Jag tillåter inte att han gör det och jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha ett glas rött vin till maten längre för det känns som att jag bundit ris för min egen rygg, har klämt in mig i ett hörn där jag inte kommer ifrån. Att mysa med ett glas tillsammans med honom tar mig emot och det gör mig bara illa till mods (sist jag gjorde det var på nyårsafton). De gånger jag gjort det så har han alltid, enl. mig, druckit förmycket. Det är aldrig bra. Jag tror att han skulle ha det mycket bättre utan mig, slippa ha någon som vakar över honom som en hök och som ständigt är sur och grinig. Han frågade igår om jag ville ha ett glas vin till maten men jag tackade nej. Han tog sitt glas och gick ut i garaget (där han har sitt barskåp)för att fylla på. Han kommer in igen utan något i glaset och tar sig en folköl. Det han trodde att han hade har jag hällt ut för 4 veckor sedan. Han nämnde inte någonting om detta utan drack sin folköl... Han verkar klara sig helt nykter i 4 veckor sedan börjar det suga igen..... inbillning av mig kanske men det är så det har varit sedan nyår då han lovade att ta tag i problemet.

- jag tolererade ingen alkohol alls! Utan forumet tror jag ändå inte att jag orkat stå fast vid det - skulle antagligen återgått till att söka möjliga ramar & regler ... sen skulle det troligen gått överstyr och jag skulle ha flyttat. Jag har helt lagt av med att fundera hur "alla andra" dricker - många dricker mer än jag gillar. Efter att jag kom till min gräns och därefter 2 x "socialt vin" som fortsatte dagen efter är det noll alkohol som gäller. Punkt och slut. Styrkekram! / mt

Lelas

Framtidsdrömmar - du är inte alls knäpp som reagerar som du gör. Men, du är medberoende.

Så här ser jag på saken (andra kanske tänker annorlunda, men det här är min erfarenhet från min egen situation och andra anhöriga som jag har lärt känna och lyssnat på): Det som ni gör nu, din man och du, är ett maktspel. Han testar dina gränser, och du testar hans.

Han minskar sitt alkoholintag för att du tvingar honom, men inte ner till noll som du egentligen önskar. Istället envisas han med att dricka den där ölen eller ta det där glaset vin till maten. Du hindrar honom inte. Alltså accepterar du hans drickande. Och om du accepterar en öl, då kan han ju lika gärna testa att ta två... Och så kan han ju ser hur du reagerar på frågan om att göra honom sällskap med vinet till maten. Nähä, det ville du inte, så där gick visst en gräns. Men, du hindrar honom inte från att dricka själv... Då har han ju lite utrymme kvar tills du når din gräns.

Du minimerar ditt eget drickande, ända ner till noll. Du gör det för att du inte tål tanken på alkohol längre (oj, vad jag känner igen det där! under en period testade jag det omvända också - att om jag drack mer än vanligt av den öppnade flaskan så skulle ju han dricka mindre...), men antagligen också för att om du själv inte dricker alls, så har du kontrollen över hans drickande. Nu vet du att all alkohol som går åt i ert hem är hans "fel", alla systemetpåsar kommer från hans inköp, när biben är tom så har han druckit hela. Dessutom har du ju lättare att hålla huvudet kallt när du själv är nykter och han inte är det, så du får hela tiden ett övertag när du är nykter och inte han.

Och så dansar ni på, i en spiral som tyvärr inte leder uppåt utan nedåt... Den måste brytas om ni skall klara det här. För som det är nu så flyttar ni era gränser, långsamt långsamt långsamt, åt fel håll.

Eller...? Säg emot mig om du tycker att jag skriver dumheter - ok? :-)

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Lelas. Jag läste din kommentar innan jag skulle gå och lägga mig igår och jag har funderat mycket på det du skriver. Jag kommer fram till att du har så rätt. Jag måste göra något åt detta, jag vet det. Våra barn är hos mormor och morfar idag (jag och barnen har sovit där inatt) eftersom han var tvungen att jobba idag med sin firma (jag jobbar också). Han ringde mig kl 6.20 i morse och jag är ju inte dum som inte förstår att han festade till igår och hade nog inte sovit en blund. Hade sovit på soffan hos en kompis. Man hör på snacket att allt inte är hundra...jag blir så trött och bara mer beslutsam om att jag inte vill leva såhär. Att han var tvungen att stanna för att han skulle jobba idag är bara en procentdel av anledningen, han stannade för att träffa komopisar och för att kunna dricka ifred. Jag vet att det är så!!
Vad gör jag om han vägrar samarbeta ang huset och bilen osv. Om han byter lås till huset, vad har jag för rättigheter? Jag vet att detta inte kommer att bli lätt. Tur att jag har min älskade familj, jag vet att jag inte är ensam även om detta är något jag måste ta tag i själv. Men bara första steget är taget så vet jag att jag och barnen har ett stort nätverk som finns vid vår sida. Mitt i allt så känns det som att jag sviker mina barn, jag är påväg att lämna det jobbiga...men vad har de för möjlighet att ändra på situationen. Han är ju fortfarande den pappan som är deras och som de älskar och inte ska behöva tvingas välja mellan mamma och pappa. Jag är inte heller säker på att barnen vågar säga till mig att de inte är trygg med pappa. Pappa har ju visat ett antal gånger att det kvittar om barnen är med honom, han berusar sig ändå. hur ska jag kunna skydda mina barn??

Lelas

Åh, vännen. Vilka svåra beslut du har framför dig. Men, med siktet inställt på målet (dvs en bättre tillvaro för dig och dina barn) så kommer allt det andra att falla på plats.

Jag vet inte hur du skall lösa allt praktiskt, men det kanske är en bra grej att redan nu börja planera för vart du kan ta vägen om du plötsligt inte kommer in hemma. Vem ringer du?

Kram kram!
/H.

barbalala

Eftersom jag känner igen mig i så mycket av det du skriver (mina barn är t.ex. ungefär lika gammla som dina)kände jag att jag vill berätta lite av hur mitt liv ser ut idag. Jag lämnad min alkoholist för ett halvår sedan. Jag kom tillslut fram till att även barnen nog mådde bäst av att jag kunde fungera och fick fokusera på dem. Att jag skulle kunna hjälpa dem bättre att hantera sin pappa och hans sjukdom om inte jag själv var indragen i samma familje-sjuka. Jag måste själv bli frisk, eller friskare, för att kunna hjälpa mina barn. Det som hände var att när jag lämnade honom slutade han dricka! Inte helt ovanligt har jag senare förstått. Jag var möjliggöraren som gjorde att han hade möjlighet att fortsätta... Den här historien är kraftigt förenklad, han hade t.ex. druckit väldigt lite redan året innan jag lämnade, men jag vill bara belysa att vi medberoende ofta tror att vi hjälper när vi i själva verket bara förlänger lidandet för alla inblandade.

Idag har jag massor av energi och tid över för mina barn när de är hos mig. Min och pappans relation är långt ifrån OK, men när jag lägger på luren, eller åker från honom, så är jag i min egen värld och jag har min egen tid, mina egna gränser och min egen energi i behåll! Och barnen mår mycket bättre nu, både hos mig och hos honom!

Stora kramar till dig! / M (Läs mer i min tråd om du vill.)

Framtidsdrömmar

Barbalala. Tack för ditt inlägg. Det stärker att läsa om andra som beskriver en situation som liknar sin egen. Det känns som att jag håller på att kvävas i detta. Vaknar 4.06 varje morgon med fruktansvärd ångest och tänker bara på detta, försöker att tänka på annat så att jag ska kunna somna om, men det går inte. Jag vill också tänka att det kommer att bli bra och jag vet i mitt undermedvetna att det kommer att bli det på sikt. Jag ser allt så problematiskt just nu, har svårt att se det gröna på andra sidan utan tror att allt kommer att bli fruktansvärt jobbigt..... Som du också skriver så han min sambo också trappat ner på drickandet betydligt mot vad det har varit men det räcker inte för mig längre. Varför blir man aldrig nöjd?
När jag tittar på honom så ser jag en fin/snygg, trevlig kille, pappan till mina barn. Det gör så ont att känna så här!! Barbalala..hände det att din sambo också drack när han var själv med barnen??

Sparven

Jag lämnade mannen jag älskade för att vi höll på att gå under. Han var alkoholist. Jag utvecklade ett alkoholproblem. Sönerna hade hunnit bli 13 och 14. Min syster och bästa vän mer eller mindre släpade mig därifrån.. ifrån "tryggheten" som inte fanns.

Jag hade lämnat honom en gång tidigare men gick tillbaka och vägrade låta det krascha igen. Jag var så stolt och blev medberoende.

Utåt sett var vi en lycklig familj. Hade det bra ställt. Inne i huset rådde kaos. Min mans humörsvängningar.... Onykter= glad, tillnyktrande= irriterad, nykter mer än 2 dagar= raseriutbrott för bagateller.

Jag bröt ihop fullständigt när jag flyttat och insåg att nu har jag lagt mitt jobb på sönerna varannan vecka. Nu ska de kolla om han andas, blåsa ut ljus, vrida ner stereon och låsa ytterdörren.

Nu sitter jag här själv med ett alkoholproblem. Jag var lite för svag kanske. Skammen var så stor. Jag skulle gått tidigare. Mina söner säger att jag gjorde rätt som gick, men de har svårt att lita på oss. De säger "vi har ju skitgener från båda håll, vad ska det bli av oss"?

Det var lättare att prata om min mans problem än att nu fokusera på mitt egna. Att ta eget ansvar.

Jag skulle säga GÅ... ge dina barn en trygg uppväxt. Förklara att alkoholism är en sjukdom för dem när de är mogna för förklaring. Deras far kommer alltid älska dem lika mycket som dig oavsett beteendet. Men alla situationer är olika och jag kanske inte läst allt ni skrivit i tråden. Lycka till!

barbalala

Ja, det hände. Men du känner dina barn bäst, och sambon, och hur hans drickande ser ut - hur det drabbar barnen, och hur barnen har det idag. Jag läste något bra i en bok igår, att om barnen får trygghet, respekt och upprättelse den största delen av tiden så klarar de också av mycket. Värre är det om de lever med t.ex. den där skuggan av missbruket under större delen av tiden, då blir de mer sårbara.
Men alla barn är olika.

Om du menar alvar med frågan i rubriken till din tråd så vill jag berätta hur jag gjorde för att finna styrkan: Jag gjorde en "målbild" av hur jag skulle vilja ha det med mina barn, skrev och ritade så levande och detaljerat som möjligt. Jag gjorde bilden till något att verkligen längta efter. Under den tiden växte min säkerhet i mitt beslut. Sedan kunde jag ta fram bilden de stunder jag tvivlade.

Innan dess hade jag gjort listor med + och - för att lämna och stanna. De tog jag också fram ofta för att påminna mig om att det var ett grundat beslut som jag fattat.

Sist började jag ringa och kolla upp konkreta svar på alla frågor: vilka rättigheter jag hade, och han. Vad skulle hända om... Så detaljerat och konkret som möjligt.

Verkligheten blev att det hela gick mycket smidigare än jag trodde. När jag väl gjort planen så konkret och tydlig för mig själv, så signalerade jag nog att det inte var någon idé att sätta emot. Jag visste precis vad jag skulle göra.

Men innan jag hade kommit dit hade det ju gått många många många år... och flera gånger tog jag också hjälp av terapeut.

Stora kramar till dig! Fortsätt skriv och berätta hur du har det! / M