av Europa

Europa
sön, 2023-10-08 - 07:28

Lång historia kort. Handlar om barnens pappa. Ursäkta på förhand om allt verkar rörigt.

Efter ett antal orosanmälningar det senaste året samt en tidigare utredning sitter vi nu igen med en utredning kring hans alkoholvanor.
Det är bestämt, efter mitt önskemål, att vederbörande ska ta blodprover i 3 månader framöver (till att börja med).

Det tråkiga är att han är skeptisk till detta och gärna vänder det mot mig och min oro kring hans problem. Han vill inte "se" problemet och min oro kring det hela. Fast att bekymret inte är något nytt under solen och att flera personer i hans närhet upplever samma sak. Detta har pågått under flera år.

Han vänder gärna problemet mot mig så vida att jag inte vet vad alkoholproblematik är, att jag inte sett hur det egentligen ser ut, att han vet bättre osv. Psykisk utpressning till sin egna fördel. Många utav er känner säkert igen det. Han flyr gärna även problemet i form av bland annat att flytta ifrån mig ett tag (för att han inte orka höra mitt tjat och kan dricka ostört). Dessutom på allt åker han på diverse intressen hela tiden och jag får sköta mycket hemma för att få det att gå runt.

I hans tidigare lägenhet (som han bodde under denna tiden och som han fortfarande har kvar men försöker hyra ut till andra) finns det grannar med olika missbruksproblem, psykiska besvär m.m. Det tråkiga är att de vill ha hjälp med bl.a. skjuts till olika platser (han har dock blivit bättre att sätta gränser), låna pengar.

Finns en person, en äldre man, som nu bor i hans lägenhet och är tänkt att ta över lägenheten framledes. Denna man har tidigare missbruksproblem samt varit torped. Nu är det inget sådant och han åker till sjukhuset varje dag (om det är att han tar prover alternativt får medicin för det). Dock vill personen ha hjälp med skjuts varje morgon till sjukhuset samt en del annan hjälp (bl.a. låna pengar i väntan på att han får ut ifrån Försäkringskassan). Barnens far ställer upp på detta fast jag sagt till honom att det går inte och den äldre man får sköta det själv. Det är inte så att vi själva har det fett med pengar samt att han lägger fokus på fel saker. Fokus bör ligga helt på familjen. När jag konfronterar barnens far så har han inte gjort det fast att jag vet att fallet föreligger så (märks på bensinmätaren bland annat).

Hur ska man få honom att förstå att hans beteende och handlande är helt åt helsike? Eller är det helt kört?
Kan man söka ensam vårdnad för barnen i fall som dessa? Vad bör jag göra?

Samsung50
sön, 2023-10-08 - 09:40

Är detskola eller grannar som gör orosanmälningar. På honom eller på barnen?
Jag tror att alla bekymmer du beskriver beror på alkoholen så rätt väg är att börja där. Vill du fortsatt leva med honom? Borde gå att få ensam vårdnad med ev övervakade besök, du kan ta hjälp av socialtjänsten. Går väl att ringa anonymt som en första kontakt.
Att han ska ändra sig behöver få honom att få insikt och söka och ta emot hjälp mot beroende och enligt egen erfarenhet så går det inte att tvinga fram.

Självomhändertagande
tis, 2023-10-10 - 06:41

@Europa
Välkommen hit! Jag läser och ser hela ditt förlopp framför mig.
Nu har jag inga barn, men jag hade önskat barn med mitt ex, tills jag insåg vilket alkoholmissbruk han levde i.
Jag har själv levt med psykisk ohälsa och min "räddning" var dels att jag upplevde ett medberoende. I hela 10 år.
Jag använde en tid då jag var sjukskriven att bara "fly" och pröva hjälpa andra med hälsosamma aktiviteter, då jag själv behövde hälsosamma aktiviteter.
Så jag skapade mig det som jag önskade och inte fick av vården eller samhället. Jag tränade fysiskt med andra som också ville det och som behövde det. Det hjälpte mig att bli starkare och att komma ut i naturen, få dagsljus och frisk luft och ett socialt nätverk.
Jag levde då i en misär. Jag försörjde mitt ex, som var ekonomiskt oberoende när vi träffades. Jag hade aktier och ett sparkonto. Jag hade kunnat köpa mig ett torp. Han kunde köpa fastigheter. Men han söp upp sin förmögenhet. Idag vill jag inte ha någon kontakt med honom.
Han hörde av sig i somras, om att han var allvarligt sjuk och troligtvis så skulle han inte återhämta sig. Jag vet inte i vad. Jag frågade inte. Han tackade mig för den tiden som vi hade. För allt jag gjort. För allt vi gjort. Det var som flertalet tack inför döden.
Jag har övat i så många år på att hålla dörren till honom stängd. Och jag svarade honom att jag önskade att hans hälsa blir bättre och att han också har varit en viktig människa i mitt liv.
Och det livet som jag hade har varit dramatiskt. Han har varit affärsman och det innebär många kontakter där en del inte har varit bra. En del med kriminell bakgrund har varit i kontakt med honom under vår tid tillsammans. En hotade med HA och en annan hotade med något värre.
Jag levde i skräck under en tid, men jag släppte taget om att jag inte kunde påverka alla sjuka människor han hade haft att göra med.
Jag började skriva texter om hur jag ville leva mitt liv.
Och jag började se vad jag skrev.
Jag började lyssna på mig själv.
Jag mediterade.
Och investerade.
I yoga och mindfulness.
Utbildade mig.
Och förstod.
Att allt ansvar var mitt.
Att det är jag som kör.
Min bil.
Mitt liv.
Och jag har alltid.
Varit sund.
Och klok.
Innerst inne.
Så meditationen.
Gav mig guidning.
Tillbaka.
Till mig själv.
Och jag började lyssna.
Och bara lyssna.
På mig själv.
Det tog mig.
Flera år.
Då jag även blev.
Fattig.
På att ge honom allt.
Precis allt.
Med hjälp av föräldrar.
Kunde jag återvända.
Till livet.
Då samhället.
Visade total.
Error.
Error.
Och ERROR.
Som kvinna.
Som stöttat.
Lyssnat.
Och försörjt.
Var totalt slut.
Slut på energi.
Och slut på medel.
Stod jag kvar.
Ensam.
Totalt ensam.
Jag är så tacksam att jag inte fick barn med honom.
Men om jag hade barn.
Så skulle jag göra allt jag kunde.
För att skydda dem.
Mina varningslampor lyser.
När jag läser din text.
Men jag vet inte vart du är.
I din process.
Hur mycket som landat.
Hos dig.
Och jag vet inte.
Var du befinner dig.
Du vet.
Vad du behöver göra.
Om inte.
Ta hjälp.
Av vården.
En kurator.
Psykolog.
Läkare.
Eller präst.
Prata.
Skriv.
Och ta hand om dig.
Lyssna till dig själv.
Och ta ett steg.
I taget.
Du kan få precis.
Det liv som du önskar.
Men du måste.
Göra jobbet.
Själv.
Och i bästa fall.
Med hjälp.
Av nära.
Och kära.
Kämpa på!
Och upprepa.
Ett mantra.
Som passar dig.
Jag blev fri.
Från medberoende.
Och jag har lärt mig.
Sätta gränser.
Vi lär oss det vi behöver.
I livet.
Det viktiga.
Är att du tar reda på.
Vad DU behöver.
Och ser till att du får just det.
Det viktigaste.
Just nu.
Hela tiden.
Just nu.

Åsa M
tis, 2023-10-10 - 12:08

Du kan absolut söka ensam vårdnad, barnens bästa är det viktiga och inget barn ska behöva växa upp en en missbrukare. Prata med socialtjänsten. Familjerätten är van vid att hantera sådana här fall.
Se till att dokumentera problemen också så du kan styrka det du begär (enskild vårdnad). Jag tror inte det är sannolikt att du kan få honom att förstå eller få insikt, baserat på det du skriver verkar det ha varit svårt hittills och det krävs nog rätt mycket mer för att han plötsligt ska ändra uppfattning. Han måste komma dit på egen hand. Lägg din energi på dig och barnen. Stor kram!