Jag har levt ihop med min man i 21 år, vi har två barn, nu tonåringar.
Han har druckit mycket till och från i alla år. Men anser sig inte ha problem med det.
Han säger bara att han har svårt att sluta när han väl har börjat. Han kan hålla upp flera månader, men sen faller han in i ett dagligt supade. Oftast själv hemma.
Och han skyller det på allt o alla. T.o.m barnen.
Jag har insett nu efter 20 år att jag är gravt medberoende, efter att jag har nu gått i terapi i ett år.
Jag har funderat på skilsmässa i 5 år nu, men klarar inte av det. Går ideligen på hans prat om att nu har han slutat!
Det är inga som helst problem för honom, det är ju JAG som har problem enligt honom.
Detta har jag ju hört 511 ggr förut, ändå tror min hjärna på att det kanske är så denna gång.
Nu har jag iaf sagt att jag vill skiljas, men tvivlet börjar sakteliga infinna sig igen.
Nu kanske det är sant? Jag kanske förstorar alkohol konsumtionen, är det verkligen ett problem?
Nu gick jag in på det här forumet, och såg att jag har varit medlem i 5 år! Men aldrig skrivit något...det blev en påminnelse om att det är ett verkligt problem.
När jag läser alla andras berättelser, så är det skrämmande hur missbrukare följer samma beteende.
Förnekelse, skylla ifrån sig etc.
Även den medberoende har samma beteende. Känner igen allt!
Jag känner att jag är påväg mot ett tillfrisknande från medberoendet, men har mycket att jobba på fortfarande.
Något som har hjälpt mig lite grann, är att återkalla minnena av allt som har hänt pga hans drickande. Att det inte är jag som inbillar mig eller förstorar en skitsak.
Och det har hänt mycket tex. polisen har baxat upp honom till lägenheten efter att somnat utanför porten, han har somnat i trappuppgången, han har suttit sönder toaletten(två ggr), full på restaurangen med barnen, legat utslagen på golvet när han var ensam med barnen, då 10 o 12 år, m.m. Men oftast sitter han själv o super och är allmänt jobbig.
Som om inte detta vore skäl nog att skilja sig...ändå har jag svårt att ta det slutgiltiga steget.
Han har sökt hjälp för sitt höga alkoholintag , inte för att han tycker sig behöva det. Utan för att jag har krävt det.
Så några halv hjärtade besök på AA, hypnos , antabus och Riddargatan..har det blivit.
Riddargatan gjorde dessutom hans drickande värre. För där skulle han lära sig att dricka måttligt.
Då blev det nästan legitimt att dricka för honom. Han måste ju öva!
Sen var det ju mitt fel att jag inte drack med honom och kunde lära honom. Suck!
Tror inte att en alkholist kan lära sig att dricka måttligt.
När jag skriver nu, så inser jag hur knäppt allt låter. Skulle någon annan vara i samma situation som mig hade jag gett rådet att lämna direkt.
Det hjälper inte att älta, nu måste jag få mod att handla.

Jag har precis insett att min sambo dricker i smyg. Jag är väl naiv och har uppenbarligen missat alla flaggor. Är lämna enda raka? Direkt eller hoppas på bättring?
Blir slutresultatet alltid detsamma?

@Bilyboy ja både skrämmande och till viss del tröstande att de följer samma mönster. På så sätt har detta forum hjälpt mig förstå vilken situation jag är i och att jag behövde lämna. När man lever i relationen med en beroende och inte får input utifrån tar man på sig ansvaret för den andres beteende och normaliserar ett liv där alkoholen styr och är viktigast.
Det låter som att du är redo att ta ett beslut och jo jag tycker man får älta. ,man behöver älta bearbeta och prata.