av Lalla84

Lalla84
fre, 2023-11-10 - 21:45

Hej!
Jag och min sambo hade det väldigt jobbigt förra året efter en julfest han varit på. Han blir alltid för full när han är ute med folk och dricker, men är inte så ofta han är ute. Han blir också ofta full hemma. Han kan sitta uppe och dricka och dricker oftast på fredagar så han blir märkbart onykter, det syns så tydligt på hans ögon och hur han pratar. Jag tycker det är jobbigt.
Förra året var han på julbord med sitt förra jobb som han jobbat på i 20 år och som skulle bli hans sista julbord, han skulle börja nytt jobb i januari. Jag skjutsar honom och jag ska även hämta honom när dem är klara. Jag får alltid en klump i magen när han är ute för jag vet att han dricker för mycket och jag vet att han inte är sig själv när han dricker.
Jag hörde inget från honom på kvällen och när det börjar närma sig kl:23 så ringer en kollega till honom på min messenger och säger att min sambo inte mådde så bra så det kanske vore bra om jag hämtar honom? Sagt och gjort, sätter mig i bilen, och när jag kommer halvvägs så ringer kollegan igen och fråga om jag är framme snart för nu har min sambo råkat i bråk.
Jag skyndar mig så mycket jag kan, och när jag kommer fram står han utanför och röker och är ledsen, han märker knappt att jag kommit utan står och ältar något om att han blivit anklagad för, enligt honom något han inte gjort. Jag får nästan tillsammans med ett par av hans kollegor dra honom till bilen, han vill ha sina öl som han har gratisbiljetter till.
När vi nästa fått in honom i bilen så kommer det en stor man ut från restaurangen och skriker efter min sambo och kommer mot oss vid bilen. Jag som inte vet vad som hänt, försöker gå emellan och be den hotfulla mannen att låta oss åka hem. Han tar tag i mina överarmar slänger iväg mig samtidigt som han håller fast i min ena arm så den nästan åker ur led. Han fortsätter sen fram till min sambo och dem börjar slåss. Mannens kompisar och min sambos kollegor får tillslut bort dem från varandra och sambons kollegor sätter min sambo I bilen och vi åker därifrån.
Han pladdrar på om att han har blivit anklagad för något han inte har gjort, och att den där mannen var inte ens någon han kände utan dem stötte på varandra på restaurang där julbordet var. Han tjatade också på om gratisölen han missade. När vinkom hem skrev han flertal mejl till cheferna om att han minsann ska anmäla dem för trakasserier, för han har inte gjort något fel, jag försökte få honom att lägga sig men han vägrade.
Han fortsatte dricka och jag gick och lade mig, jag vaknar till och hittar sen min sambo i sina söners rum på deras soffa.
Jag fick blåmärken på överarmarn och hade ont i ledbandet i armbågen. Min sambo fick en rejäl blåtira och andra blåmärken i ansiktet. Han hade sån sjuk ångest hela helgen, och sen sjukanmälde han sig på måndagen. Han visste fortfarande inte vad som hänt, men hans chef ringde och sa att han var permitterad med lön ett par dagar tills dem hade haft ett möte, för det som hade hänt var att han hade tagit en kollega på brösten. Fy satan vad arg jag blev, han säger att han ALDRIG skulle vara otrogen, men hur ska jag veta det när han inte ens kommer ihåg vad han gör på fyllan.
Han bad om ursäkt till kollegan som också är 20 år yngre än han. Och han fick börja jobba igen efter mötet dem hade. Vad som sades på det mötet vet jag inte. Han fick förklarat för sig att hon hade kommenterat att min sambo stod och stekte en manlig kollega på armen, och då hade hon sagt, vilken tur det inte är mig du tafsar på, så då hade han "på skämt" klämt henne på brösten.
Någon kollega hade då sagt till honom att man beter sig inte sådär, och att min sambo borde kanske åka hem.
Det var det som han blev så upprörd över och tyckte att han blev falsk anklagad. Men han sa att han förstod att han gjort fel i efterhand och han blev väldigt ledsen när jag blev ledsen över att han hade tafsat på en annan tjej.
Jag har väldigt dålig självkänsla och svårt att lita på dem jag är tillsammans med efter ett 12 års långt förhållande med otrohet och psykisk misshandel.
Jag försökte då ta upp det med honom att han har problem med alkoholen, det har jag tyckt sen vi blev tillsammans men han är den mest underbaraste människa jag någonsin haft, ödmjuk, stöttande och en förstående och den jag velat leva resten av livet med. Men jag har alltid haft en gnagande oro för hans drickande men jag har förnekat det för jag vill inte att det ska vara ett problem. Jag gav ett ultimata då att han att han ska söka terapi hjälp och inte dricka något med alkohol i en period. Annars skulle jag lämna. Han tyckte inte att han har problem med alkohol för hans problem är att han har social fobi. Så han sökte terapi och började i en grupp för social ångest. Jag försökte få honom att förstå att det inte bara är i sociala sammanhang han dricker för mycket, det gör han ju även när hemma. Men han sa att hans terapeut sa att det är vanligt att dricka för mycket när man har social ångest, och han höll inte med mig om att han dricket sig redlöst full även hemma, det kunde hända ibland att han drack lite mycket.
Men han drack bara alkoholfri öl i ett par månader från dec-april, Fram tills första festen, hans systers 40 års fest. Men då gick det bra, han drack måttligt och blev inte för full. Men så efter april i år har det ju bara ökat stadigt igen. Nu undviker jag att åka med på festligheter. Men den senaste veckorna har jag märkt att han blir rätt full på helgerna. Men jag har inte sett några mängder med alkohol, några st starköl men inte många till helgen. Men sen märkte jag att han luktade whiskey när han kom upp från källaren, vi eldar för värme till huset. Så jag bröjade titta runt och hittade undangömd flaska med whiskey och flera öl som han lagt i en hink med vatten, och det är ju för att dem ska vara kalla. Fem fulla svarta sopsäckar med tomburkar och 7 tomma flaskor whiskey 75 cl.
På vardagarna dricker han bara 0,5 % öl. Men har även känt lukten av whiskey då också. Jag har inte kommenterat något än.
Jag har börjat fota allt jag ser, samlar på mig bevis. Men det gör så ont i mig.
Jag är uppvuxen med alkohol- och drogmissbrukande förälder och syskon. Så jag tycker det här är så jobbigt. Jag vill inte leva med konstant oro.
Det jag har gjort nu är att börjat släppa på och låter han få göra som han vill, men jag känner att det finns ju där i mig. Men just nu är jag väldigt upptagen med mig själv, precis börjat på högskolan på distans, har blivit diagnostiserad med ADHD, har två barn boendes varannan vecka hos mig som också har npf problematik.
Jag orkar inte ta tag i honom, jag har slutat dricka helt nu för jag vill inte dricka när jag tar medicin och har inget sug heller. Men jag vet ju att förr eller senare behöver jag bestäma mig hur jag vill ha det med mitt liv. Vill jag leva med en som har problem med alkoholen, men är i övrigt den absolut bästa människan jag vet. Eller behöver jag lämna för att jag inte orkar leva som medberoende?
Har ingen att prata med om det här, jag försökte med hans familj förra året och dem förstod mig en del, men ingen vågar prata öppet om det med honom.
Jag vet inte vad jag ska göra nu? Vill nog mest bara "prata" av mig.

Samsung50
lör, 2023-11-11 - 09:14

Hej, jättebra att du skriver här för här får man skriva precis det man känner och är orolig över utan några dömande ord då vi andra som läser oftast känner igen oss. Delvis eller i allt.
Just detta med smygdrickande är ett stort varnings tecken på att den som dricker har blivit beroende och att det ev eskalerar. Den vet att det inte är ok men kan inte sluta och går då över till lögner och smygande vilket är hemskt för relationen då vi vet och förstår att det pågår något men den anhörige är inte ärlig om det vilket får oss att tvivla och må dåligt. Min man kom inte hem ifrån jobbet och svarade inte när jag ringde. När han kom hem sa han att han varit tvungen att jobba över men jag förstod nog att han suttit på en bar och druckit några timmar. Går ju inte att ha en fin relation i en sådan situation.
Fortsätt skriv och läs på forumet 🌺

Lalla84
lör, 2023-11-11 - 18:43

@Samsung50
Tack! Ja, jag vet att det är ohållbart öber tid. Min mamma var alkoholist hela min uppväxt, eller ja tills hon dog för tre år sedan. Vi brukade bråka om det, hon skulle aldrig ha erkännt att hon hade problem. Och det är ju det jag vet, är personen inte mottaglig för och ser sina problem så kan ingen annan hjälpa.
Jag kommer fortsätta läsa på forumet och även skriva av mig när jag behöver.
Tack för ditt svar 🤗

Åsa M
tis, 2023-11-14 - 19:16

@Lalla84 visst blir man helt matt av insikten att man inte orkar. Förstår dig helt och hållet. Det där med strul på jobbet pga alkohol känner jag tyvärr igen, när jag anmälde mitt ex mående till hans chef kröp det fram att han hade anklagelser om sexuella trakasserier emot sig, utöver samarbetsproblem med andra chefer. Trots det förstod han inte att de hade kommit på att han hade problem.
Du gör helt rätt som prioriterar ditt eget mående. Du ska orka leva ditt liv och vara mamma. Man orkar inte det om man ska hantera andras problem hela tiden. Många kramar!