av @oro

Finns det någon anhörig här som det inte jättejobbigt för? När jag skriver om något bra, så är det inga kommentarer men när jag skriver att det är jobbigt så kommer det kommentarer direkt. Menar inte att vara respeklös, utan något jag noterat.
Finns det någon anhörig som har något bra att berätta om? När det gick vägen och inte åt skogen tex?
Annars är det kasnke helt knäppt att ens försöka hoppas att det kan gå med stöd och hjälp!?

Snödroppen
tis, 2023-11-28 - 15:30

@@oro
Hade allt varit bra eller om nu allt skulle vara bra så hade nog inte behovet av forumet varit samma, tänker jag.
Det finns ju ett uppdämt behov av att dela med sig om den oerhörda smärta man känner som anhörig.
Det har funnits någon enstaka som berättat om att det faktiskt gått bra tillslut men att de är försvinnande få är ju givetvis för att statistiken ser ut som de gör.
Inget respektlöst alls i vad du frågar om tycker jag.
Jag är själaglad för att jag tillslut lyckades lämna, han hade inga planer på att sluta och jag hade krossats. Det är mitt lyckliga slut, min frihet. Det är väl upp till var och en vad ens lyckliga slut är men vi är ju här för att få stöd och stötta varandra.
Många här har nog blivit manipulerade till att tro att allt är bra i perioder för att sedan åter igen knäckas på all tro och hopp.
Skulle kännas jättekonstigt för mig att vara uppmuntrande till en anhörig som mår dåligt men får hopp över att partnern varit drogfri en vecka...
Det är väl upp till var och en, du är fri att göra det du känner är rätt för dig.
Allt gott!

@oro
tis, 2023-11-28 - 17:05

Tack!
Jag är med.... såklart att stöttningen här har stor betydelse när det är riktigt tungt, vilket är givet och bra såklart för alla oss som ska stå ut med oror och tankar som far hit och dit (i olika utsträckning).
Jag ska omformulera mig lite. Om det då är någon som verkligen uttrycker att han vill sluta och har tagit hjälp från olika instanser för att en gång för alla bli kvitt det här och som ser värdet av sig själv från nya perspektiv. Då känns det helt fel att helt plötsligt säga tack och hej då. Dock finns oron över att återfall ska tas i bakhuvudet hela tiden, men detta sker en gång/år, så långt ifrån vad jag läser att vissa lever med dagligen dygnet runt, det hade jag inte klarat av.
Självklart är det upp till var och en vad lycka är, finns det någon som känner igen sig i mitt fall?
Jag har inte levt så många år med denne man och vi lever som särbos varannan vecka och sambos övriga veckor. Då rörs inte en droppe (samboveckorna).
/Lever på hoppet (kanske helt fel dock)

Ullabulla
tis, 2023-11-28 - 18:08

Med all respekt.
Du lever med en man som (kanske) är alkoholist.
Den sjukdomen försvinner aldrig men så länge han väljer/klarar av att vara nykter så beter han sig friskt.
Att bli nykter inifrån och ut kräver mer än att han ställer bort flaskan.
Det brukar kräva ett hårt arbete med att rannsaka sig själv och det tar tid.

Om viljan från hans håll är genuin så är sannolikheten förstås mycket högre att det går vägen.
Allt detta är ju hans resa.

Men din resa är ju att acceptera att den här sjukdomen finns i din man.
Och kanske bereda dig på återfall.
Om då återfall fullständigt sänker dig och din man så blir det ju tuffare för er båda.

Om du däremot kan segla ut lite från din man och tänka att kanske det fungerar,kanske inte.
En sorts låt gå attityd som ger dig frid.
Då blir hans väg enklare och du kan kanske slå följe och gå på alanonmöte.

Jag for dit i flera år för att hitta ledtrådar till hur jag kunde hålla min sambo nykter.
Först när vi separerat förstod jag hur djupt min sjukdom,medberoendet tagit mig och påbörjade min resa.
Jag tror det är därför det är svårt för oss härinne att skicka lyckönskningar.

Vi har de flesta av oss varit där du är och blivit besvikna.
Men som jag började inlägget.
Kanske din man verkligen har bestämt sig denna gång.

Ullabulla
tis, 2023-11-28 - 19:16

Utan att skynda på din process så tror jag att du bör ta in den sanning som ligger där för dig att plocka upp.
Du lever med en man som har en problematisk relation till alkohol.
Det påverkar dig på ett negativt sätt.
Du bör ta dig en titt i spegeln och fråga dig själv om hur du vill ha det.
Du vet inget om hur ofta han druckit de veckor han är själv.
Min sambo drack en 75:a i veckan trots att jag var helt säker på att han levde spiknykter.
Vi sov i samma säng och jag har luktsinne som en blodhund.

Men det är inte ditt jobb att hålla koll på din man.
Ditt jobb är är att hålla koll på dig och fundera över hur du vill leva.

Tröttiz
tis, 2023-11-28 - 20:42

@Ullabulla
Kapar tråden en snabbis och vill inflika att ... @Ullabulla så kloka och fina svar. 💜
Och du @oro, jag vet att det är svårt men försök fokusera på dig. Och man kan ju aldrig få någon att sluta dricka, utan att vara ett stöd. 💜
För "vår" del gick det inte bra. Men jag vet en del par som separerat, och hittat tillbaka. Den gemensamma nämnaren där var att person bägge sökte hjälp och den ena blev nykter.
Kram.
Sköt om dig.
🌹

Snödroppen
tis, 2023-11-28 - 20:44

@@oro
Förstår hur du menar. Det låter som glesa återfall.
Så länge du är ok med det och accepterar det som @Ullabulla skriver så är det ditt val.
Jag tycker inte det är rätt eller fel så länge man inte tar skada av det.
Det är din egna väg och val.
Jag tror vi alla på forumet försöker hjälpa varandra.
Det viktigaste är kanske inte vad alla andra skriver utan mer hur påverkar det dig? Kan du acceptera att din partner är alkoholist och kan ha återfall närsom och hantera det?
Det är inte för någon annans skull än din egna.
🌷

Åsa M
ons, 2023-11-29 - 07:09

@@oro Du har fått fina svar ovan och jag förstår hur du resonerar.

Det finns många som vill rädda relationen till varje pris och det respekterar jag, även om jag själv inte gjort samma val. Men precis som Ullabulla skriver så finns det nyanser i missbruk som är lätta att missa som anhörig. Man vill så gärna att det ska fungera och man vill tro på vad de säger.

Utmaningen är att sjukdomen är oerhört allvarlig och det är lätt att bli manipulerad av den som lider av den.

Jag tror alla här önskar ett lyckligt slut för varje person som startar en tråd, men efter att ha hängt här i flera år har jag noterat att de lyckliga sluten verkar vara få. Man får dra sina egna slutsatser av det förstås. Klart det kan gå om den sjuke är motiverad.

Här får man lätt intrycket att det går om den *anhörige* är motiverad å den sjuke vägnar, och det är nog där det blir fel. Som jag brukar säga, man kan inte älska någon frisk. Stort lycka till oavsett! Vill han ta till sig behandlingen är det inte omöjligt, förstås.
🤗

@oro
ons, 2023-11-29 - 09:18

@Åsa M- ja tack jättemånga fina svar har jag fått och jag är er alla tacksamma. I vårt fall är min make extremt motiverad och han har ett helt annat lugn än vad han haft tidigare i detta och verkar helt bensäker på att nu ska han få bukt med detta. Det är jag som vacklar o velar och har svårt att "låtsas vara kärleksfull och glad" och som att nu ordnar det sig. Den här sista gången (inte bara drickandet jag blir ledsen för utan att han ljuger och sedan efter några dagar berättar sanningen) tog det hårt och jag kände att jag vet inte om jag klarar detta fler gånger. Det är vadr mina tnakar fastnat vid och jag komemr inte helt vidare.

@Tröttiz Varmt tack! Jag fokuserar på mig så mycket jag kan och är rädd för att jag inte ger honom en chans. Han är supermotiverad och jag tror att han fixar det, men jag tvivlar på min roll i detta och att oron kanske "äter upp mig" den har redan tagit bort lite av känslorna jag hade för honom, vill gärna ha tillbaka dessa på något vis. Vi behöver samtalsstöd tillsammans.

@Ullabulla: Tack för fint och klokt svar, varannan vecka har min särbo sina barn och då är det nolltolerans på drickandet, de är känsligare än jag- så jag tror att han håller sig nykter då, annars hade de rapporterat till sin mamma och då hade det tagit hus i hel......

@snödroppen- tusen tack vad fint skrivet-det är det jag försöker reda ut i huvudet, hur ska jag och kan jag förhålla mig till detta?! Vad behöver jag då? osv.... gud vad energi detta tar.

Kram och stort tack alla fina ni!

Konstant limbo
tors, 2023-11-30 - 14:27

Hej Oro,
Jag flyttade en kort tid hemifrån i somras när barnen var bortresta. Då sökte min man hjälp och har nu varit nykter i 5 månader. Känns stort och skönt att börja kunna känna tillit till honom igen.
Samtligt har det väckt en del saker i vår relation som kvarstår, djupt rotade kommunikationsmönster som vi jobbar på. Sen har han även underliggande diagnos, stökig barndom etc som han inte längre självmedicinerar och behöver jobba med att hantera på annat sätt.
Så jag har fått tillbaka min man, och den familj som jag vill ha. Men det krävs en del jobb från även min sida vilket jag blev lite förvånad över. Tänkte att allt är ju hans fel så tänkte att om är nykter så ordnar sig allt…..

FruV
mån, 2023-12-11 - 12:52

Jag lämnade en man med kontrollbehov när mina barn var små, 3 och 5. Jag såg varningsflaggorna lite innan vi fick barn men tänkte att han är otrygg och jag tog honom igenom Universitet och jobbansökningar. Jag ville så gärna ha en livslång nära relation. Men kärleken dog tyvärr och det gick för långt. Jag ville inte att barnen skulle växa upp och bara se mig i köket, inga vänner och en hård pappa. Ingen värme och kärlek mellan oss, ingen glädje (bara på hans villkor).

Jag träffade en man på mitt jobb efter ett år, en man som jag hade sett under många år som en stark och trygg person (kände dock inte varandra). Han låg i separation och ville också ha en ny familj. Han han hade gått i terapi med sin fru i många år så jag tänkte att han var fin som försökt lappa ihop allt så mycket med henne. De hade rest mycket och många andra saker som såg fina ut på pappret i 21 år för att hålla ihop det.

Något år in i vår relation när vi hade flyttat ihop med alla barn och startat en verksamhet tillsammans ramlade slanten ner. Jag märkte att han blev konstig och arg... mörk i blicken ofta. Han började använda svordomar och skrek och tryckte ner mig framför mina föräldrar och barn. Jag fick veta att han varit notoriskt otrogen mot sitt ex och gömde sprit. Jag var som i chock. Men när man tänker tillbaka så gled jag sakta in i det men var förblindad av hopp och kärlek.

Jag har nu i snart 10 år haft ångest och väntat på att den här mannen som jag älskar så mycket ska vara den fina killen han är, varje dag. Att jag ska slippa ha ångest över att det kommer de helger/veckor då han skriker fula saker så barnen hör. Trots att det varit mycket bättre i långa perioder så kommer det alltid tillbaka. Och det skadar barnen mer nu när de är äldre, de fattar! Han sitter vid middagen och är helt tyst och maten han lagat är rå eller vi får bara en korv var på tallriken. Säger jag något skriker han. När barnen frågar något - svarar han inte.

Vid något tillfälle han han även frågat min då 10årige son som har add om han är retarderad.

Jag har sagt att om det händer igen så måste vi skiljas. Han har bättrat sig men de går aldrig riktigt. Jag märker när han börjar glida in i sitt mörker igen... men det är inte mycket jag kan göra när jag har barnen som jag behöver ta hand om. En liten stund utan att jag kollar honom är allt som krävs.

Så ska jag lämna en annars kärleksfull relation, flytta med barnen igen. De har bonussyskon som vi har en fin relation till... vad händer med den? Min karriär som jag lämnade för att driva företagen, där jag aldrig skrevs in som ägare.

Alkoholism, har jag nu lärt mig, är verkligen en sjukdom som man inte kan "lova bort".
Utan livslång kamp blir det inget nytt blad imorgon.

Är det värt det att offra sitt liv för någon annans, aktivera sig tillsammans, inte kunna ha egna aktiviteter och lämna sin partner en helg utan oro, planera så det inte blir drickande... för att leva med någon som inte ens tar eget ansvar?
Och hur påverkar det barnen?

Snödroppen
mån, 2023-12-11 - 12:59

@FruV
Får jag vända på frågan?
Jag tror du har ett svar inom dig och jag tror din ångest vill uppmärksamma dig på något.
Vad skulle du själv svara på den frågan du ställer?
Anledningen till att jag vänder på frågan ställd till dig är att det är när man lyssnar på sin egen röst som förändringarna kommer.
Kramar

FruV
tors, 2023-12-14 - 13:53

Ja, var det bara jag hade jag nog lämnat för länge sedan, trots kärleken jag har för honom och allt vi har tillsammans. Det har trots allt blivit lugnare senaste åren.

Tyvärr är vi så sammanflätade och jag tänker att det skulle påverka mina barn mycket negativt att behöva flytta och separera igen. Ev förlora sina bonussyskon (som vi iofs inte ser så ofta numer) och en person som varit som deras pappa i snart 10 år.
Då måste man verkligen vara säker på sin sak. Kärlek eller inte så kommer barnen först.

Så svårt.