Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

Åh jag hoppas innerligt att ni får möjlighet att träffas, sitta under ett träd och njuta av varandras sällskap. Jag kommer från andra sidan och kan inte helt veta känslan av vad ni går/gått igenom men den träffar, det ni delar med er. Och hur ni beskriver att ni möts och badar i skogen, välbehag och kärlek. Må fint ni kämpar🍁🧡 det är ni så värda.

@Snödroppen
Åh, det låter så roligt att du vill komma!
Jag bjuder in till en ek en dag. Om det blir på din eller min ort, får vi se. Det hade varit riktigt roligt att ses. Jag ville bli polis och skulle gärna ha blivit det. Men jag får inte, för min bipolaritet. Det är som det är. Hade velat bli tekniker, vad det nu kallas.
Men det finns däremot massor som jag får. Och jag fokuserar på just det. Det jag kan och det som uppskattas. Och det blir enklare om jag ser till allt jag kan och göra just det.
Ha en underbar dag!
Kram

@Självomhändertagande
Så spännande, det finns så många olika roller inom rättsväsendet. Älskar hela den apparaten. Vill ut och skipa rättvisa och upprättelse för offer.
Ja 🙏 , under en ekträd får vi höra varandras livhistorier eller vad som nu vill komma fram 😄
Kramar, sitter på.en parkeringar och väntar på jobbintervju.

@Snödroppen
Åh, vad spännande med en intervju! Hur gick det?
Jag älskar din inställning. När det gäller rättsväsendet, så blev jag oerhört besviken på Sveriges och flyttade till ett grannland när jag aldrig fick en chans till upprättelse.
Det är många år sedan. Jag var med om ett trauma som skakade om min tillvaro.
Gick med självmordstankar i flera på. Fick inte någon traumabehandling serverad, men jag fick napp på min önskan då jag ringde en vårdcentral på en ort med mycket krävande människor. Väldigt intressant. Det finns mycket att säga om hur det är.
Jag vill göra ett nytt försök med att bli läkare. Nu när jag har arbetat i 6 månader så upplever ser jag att jag är kapabel. Kapabel att fokusera och koncentrera mig.
Om jag inte skaffar barn så vill jag göra något vettigt av mitt liv. Och jag är så intresserad av hälsa, sjukdomar och att pröva påverka vården med de erfarenheter jag har som patient. Vi behöver alla få möjlighet att bearbeta trauman. Och jag tycker att alla ska få tillgång till mindfulnessträning.
Ett steg i taget. Och varje steg är julafton. I min värld.
Kram.

Det här forumet har verkligen fått mig att få syn på mycket. Genom att skriva av sig och drömma om hur framtiden ska bli, har jag sett till att skapa det liv jag alltid velat ha. Arbete, balans och hållbarhet i relationer med andra och till mig själv.
Har tänkt på att jag vill ordna en sammankomst i naturen för de som vill här på anhörigsidan. Vet ej hur just nu.
Jag leder anhörigträffar för anhöriga till en viss sjukdom och det har gett mig så mycket. Jag tror på sammanhang där vi delar erfarenheter med varandra, läker och processar i fysiska möten.
Ska höra med admin hur det skulle kunna genomföras, om det går.
Skriv gärna här, om du vill ses. Jag finns i Stockholm.
Ha en fin dag. Och njut av de ögonblick som känns härliga, magiska eller lugna och behagliga.
För de smärtsamma ögonblicken, de går över och passerar.
Och så kan man bara stanna upp. Och andas. Och bestämma sig för att visa omsorg med sig själv. Och göra det bästa för att just nu ögonblicket ska bli så bra det går, hör och nu.

Jag har börjat yoga i en studio. Hade ett så fint samtal med en lärare häromdagen. Jag sa att jag nyper mig själv i armen ibland och undrar om jag verkligen kan må så bra. Jag sa att jag är "klar" med allt och vi såg på varandra och började skratta.
Man blir förstås aldrig klar. Så länge livet pågår blir man aldrig klar. Men man kan gå från klarhet till klarhet. Och jag känner att jag har blivit en lugnare och mognare kvinna sedan jag började skriva här, för snart 4 år sedan.
Jag älskar livet. Och jag är mer omsorgsfull med mig själv.
Jag sätter gränser. På jobbet. Och med människor i allmänhet. Men jag övar extremt i alla konstellationer där jag har sociala kontakter. Och det är jätteroligt.
Och skönt att sätta gränser.
Det var så jag tänkte, när jag känner mig "klar".
För livet före gränssättningar och nu. Är natt och dag.
Och det har jag mitt ex att tacka allt för.
Att jag blev tvungen att lära mig.
Att sätta gränser.
Sätta gränser.
Stopp.

@Självomhändertagande
Så varm inombords jag blir att läsa ditt inlägg. Att äntligen få känslan att komma "dit", att vara "klar". Samtidigt som du skriver blir man ju aldrig klar. Jag fick också känslan och tanken att, jävlars nu börjar jag ju bli klar med allt ...
Jag är som sagt också där, och känner mycket igen mig i det du skriver, fastän vi lever helt skilda liv. Fint att läsa att du kommit så långt i din resa för och i ett omsorgstagande till dig själv.

Önskar dig en härlig dag självomhändertagande.
Sköt om dig.
Kram!!

@Självomhändertagande
Så fantastisk att läsa, vilket upplyftande inlägg och vilken inspiration.
Jag känner mig som en nybörjare där du är klar 😀.
Det känns så skönt att tycka om sig själv igen, att lyssna på vad jag vill och hur jag känner 🙏
Tack och grattis kanske jag ska säga, förstår att du verkligen jobbat med dig själv för att komma där du är.
Jag var precis på ett pass i rörlighet, en lättarform av yoga.
Det kändes så skönt att tänja, sträcka och andas till lugn musik, efteråt var det som lm jag mediterat och kroppen känns friare.
Kram ❤️

@Tröttiz
Tack för dina ord. Jag är också glad för att du landar väl i ditt nya liv.

@Snödroppen
Tack för dina ord. Det är verkligen snällt att lyssna på kroppen och sig själv.

Jag har börjat på ännu ett nytt kapitel igår.
Skulle testa ett ny yogaform och det var mer fysiskt än vad jag visste. Tur att jag tränar styrka regelbundet, för annars skulle jag nog inte orkat. Fast det är ju också ok, om man inte orkar. Men jag gillar inte att vara den som sticker ut som ett slags ufo.
Jag går till en "lyxig" studio när jag egentligen borde spara dessa pengar. Det är alldeles för dyrt för min nuvarande lön. Men igår så förstod jag att jag ska unna mig det här ett par månader till. Sparandet kan vänta.
Det var det så fint. Yogaläraren pratade så klokt om att vara i nuet. Om allt kaos som är därute. Och sättet som hon undervisade på. Och korrigerade mig. Det fick mig också att börja fundera på en gammal dröm. Om att bli yogalärare.
Men inte nu. Jag har flera projekt utöver arbetet under 2024. Och det räcker.
Jag ska unna mig och njuta av yogan. Det är nu som jag lever. Och yogan är som balsam för själen.
I den studion behöver jag bara mig själv som bästa vännen. Jag behöver inga nya vänner. Jag hälsar och småpratar med någon ibland. Men där är de flesta högpresterande. Som även jag har varit. Jag är där, bara för min egen skull.
Och jag blir påmind om att vara tacksam, att jag aldrig blev den där skådepelaren vid teatern som jag drömde om. Och arbetade för.
Jag sa nej. Under min process att söka scenskolan. Och i ett tidigare yrke då jag var i branschen och fick osmakliga förslag från gubbar. Jag är så tacksam att jag är en anonym människa.
Som kan leva mitt liv helt ifred. Det är ett kaos därute. Och jag vill inte vara en del av det.

Varma kramar till er alla ❤️

Jag lyssnar på Matthew Perrys bok Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda.
Det här forumet har hjälpt mig oerhört att förstå mitt tidigare medberoende.
Matthews bok får mig att förstå alkoholistens beroende.
Så sorgligt att lyssna på den efter hans död, i sviterna av sitt mångårig alkoholmissbruk.
Jag känner igen allt. Och förstår numera genen som vissa har. Han beskriver hur hans missbruk började, redan som spädbarn. Då läkarna skrev ut barbiturater till hans mamma för att han skrek.
Fruktansvärda läkemedelsindustri.
Säger jag som är klar från alla mediciner jag fick under mina bipolära sjukdomsår.
Har för sjätte gången ifrågasatt om diagnosen verkligen stämmer då jag har varit frisk utan mediciner över 10 år.
Även om jag tagit medicin vid behov under dessa år
En vän tyckte att jag skulle stämma läkemedelsbolagen för 10 år sedan, då jag insåg efter en lång kartläggning att jag insjuknade pga antidepressiva.
Hon tänkte pengar, som den företagare hon är. Skövlar mossa i skogen och pryder blomsterarrangemang till en viss butiks entre på en viss gata, i en viss stad. Jag tyckte det var olämpligt och ville inte vara hennes vän mer. Fast det var mycket hon hade rätt i. Hon genomskådade mitt ex långt innan jag insåg hans missbruk.
Hon trampade på min ömma tå.
Jag skulle aldrig stämma ett läkemedelsbolag.
Det var ju inte de som tvingade mig att svälja cipramil.
Jag tog det alldes med egen hand. Varje morgon. Och i kombination med stress på arbetsplatsen blev jag hypomaniskt. Och jag är tacksam idag. För jag sa upp mig på det välbetalda arbetet då gubbarna till chefer inte hade vett att uppföra sig, på konferenser.
Jag fick nog. Och jag dansade ut i världen och var hög som en drottning. Fallet var brutalt. Depressionen höll på ta mitt liv Men min kära mamma räddade mig med ett spontant besök, då jag låg och tänkte på hur jag skulle sjunka i det kalla vattnet, utanför mitt hem. Hur jag skulle få ut på isen, tills det blev öppet och jag skulle sjunka.
Det är 20 år sedan, i feb detta år
Idag blir jag aldrig mer hypomanisk. Jag har lärt mig att bromsa, i tid. Långt innan jag ens behöver bromsa
Jag har lärt känna mig själv
Livet, mina forumvänner. Livet är underbart. Brutalt många gånger.
Men alldeles alldeles underbart.
Med arbete, pojkvän och framtidsdrömmar. Rutiner. Motion. Sömn. Säga nej. Säga stopp. Träffa bra människor. Sunda människor.
Men så har jag också haft att göra med snuskigt rika människor som är sjuka på riktigt. De som leker med människor. Och de som går över alla gränser.
Jag antar att det är därför att jag uppskattar det där enkla.
Eller så är det för att jag alltid uppskattat det där enkla.
Och för att min mormor visade mig livet.
Idag ska jag skriva om min mormor. Min älskade mormor.
Önskar alla hör en levande dag. Har du snö hos dig?
Det har jag. Jag kan leka en stund, på väg till jobbet. Som nör jag var barn. Och lekte, på väg till skolan.

Jag har upptäckt en mycket intressant sak. Jag sökte min arbetsplats för att jag ville förändra. Jag ville guida elever i mindfulness, men lärarna verkar rädda, för vad mindfulness är.
Så jag slutade "tjata", även om planen var att börja guida lärarna i mindfulness. Ett datum var bestämt.
Det ignorerades. Av den som bestämmer detta.
Och jag har backat. Observerat. I veckor nu.
Och jag har reflekterat. I yoga. I meditationer.
Jag har arbetat med mig själv i 25 år.
Ledarskapskurser.
Terapeuter.
Före krasch.
Efter krasch.
Mediciner.
Insåg faran.
Kämpade i 10 år.
Att hitta en balans.
Sedan hade jag funnit den.
Den kostade alla kronor jag hade.
Och det var värt allt.
Även om jag inte har "tillräckligt" med kronor idag.
För att bli en mamma.
Dessutom så kanske.
Jag redan närmar mig klimakteriet.
Men jag klarar mig på lite pengar.
Jag behöver inte ha flärd.
Och även om mensen inte kommer.
Som förr.
Regelbundet.
Så kanske.
Kanske.
Men det jag ville säga.
Var, att mitt arbete i skolan.
Har fått mig att börja prata med barn.
Och ungdomar.
På stan.
När de gör bus.
Igår kväll ett samtal med ett par killar.
"Hej grabbar, det där ser kul ut!
Ni kastar väl inte på bilarna?"
Och de sträckte på sig med varsin stor snöboll i handen.
"Nä, vi kastar inte på bussar eller bilar, vi kastar till vattnet"
"Ok", sa jag och förstod att det var exakt det som de gjorde, ifrån bron ovanför vägen.
"Det är bra. Kasta var ni vill, men inte så att ni orsakar en olycka" svarade jag.
Ena killen ville fortsätta prata. Han ställde frågor. Jag frågade tillbaka.
Han ville berätta att han bodde fint och var rik.
Jag tänkte, jag hoppas att han har föräldrar som bryr sig om honom.
För varför står ett par killar vid middagstid ute i kylan och busar, i den ålder de är i.
Förmodligen för att snön just har anlänt.
Men det kan väl också betyda att de inte har lust att vara hemma.
Så tänker jag.
Jag tror faktiskt att de blev glada, att en vuxen pratade med dem.
Och så tycker jag att det är synd.
Att en ung man i yngre tonåren ska behöva säga att han är rik och bor fint.
Vilken omgivning har han undrar jag.
Är det så här det är.
I staden.
Där det är skitnödigt.
Och alla ska vara något.
Sorgligt.
Tycker jag.

Från den ena dagen till den andra.
Mycket har förändrats.
Som en lavin.
Kom en hel del på samma gång.
Upptäckter.
Insikter.
Hur människor i ens närhet beter sig.
Bemötanden.
Som inte är fina.
Som inte är vänliga.
Som inte är tacksamma.
När jag ger en gåva.
Av tid.
Av arbete.
Av tjänstgöring.
Av ett ex.
Som hör av sig.
Med ett facit.
Av att inte förstå.
Respekt.
Och annat.
Jag gör som kungen.
Jag vänder blad.
Jag söker nytt jobb.
Jag vill inte stanna.
Där människor inte gör så mycket annat.
Än skvallrar.
Och pratar skit.
Usch!