av StrongerNow

StrongerNow
sön, 2023-12-03 - 11:43

Nu ska jag skriva av mig och kanske kan det jag skriver vara till hjälp för någon annan.
Jag har i flera år tampats med alkoholen. Jag vet inte exakt hur det började eskalera från att jag var en ”normaldrickare” – ni vet vin till maten, en aw då och då, en öl på puben med en kompis, det som betraktas som normalt. Men sedan stegrades det av någon anledning. Kanske var jag i en skörare period då jag reflekterade mycket över saker som jag inte bearbetat, jag vet inte exakt. Från att ha varit en ”kämpe” som många kallar mig, en överpresterare både på jobbet och privat, en doer, en som gav mycket tid åt andras problem, så blev jag svagare. Det gav lugn att komma hem och ta ett par glas vin, senare något starkare och så fortsatte det. Blev bara värre och värre och till slut drack jag även på jobbet (men jag lämnade ganska snabbt starkspriten). Jag var aldrig sådär full och raglade utan självmedicinerade helt enkelt.
Sedan bestämde jag mig för att nu fick det vara slut på skiten och kämpade på egen hand för det – ville inte ha nån hjälp. Kan själv ni vet. Min familj blev lättade och jag looovade att det var över. Kunde ge mina barn den uppmärksamhet de förtjänar istället för att vara trött och påverkad, tränade inför tuffa lopp, var glad och mådde bra. Men så hände något, säg vad men jag blev väl skörare igen, och den där butiken som jag gått förbi länge utan att tänka på det drog plötsligt in mig och så var jag fast igen, tills jag åter igen tog mig i kragen och looovade min familj. Och så har det fortsatt, ibland i flera månader, ibland i veckar, ibland i dagar. Skammen växte, jag grät i min ensamhet för att jag svikit de jag älskar så många gånger. Mina barn och min man och mina föräldrar och syskon var oroliga, besvikna, frustrerade och ibland arga på mig. Till slut trodde de inte längre på mig när jag looovade. Det var när min ena dotter fick en ätstörning och jag sa åt henne att hon måste få professionell hjälp som jag i samma veva tänkte – vem är jag att säga det? Jag trodde ju inte ens själv längre på att jag skulle klara det den här gången heller och den här gången MÅSTE jag. Insåg att den här tjurskallen inte ”Kan själv”. Så jag sökte hjälp.
Först hos en kvinna på öppenvårdens vuxenenhet i kommunen, fantastisk människa som hjälper mig med mina skuld- och skamkänslor – den stora ryggsäcken som hon tydliggjorde att jag måste försöka göra mig av med först och främst. Nu har vi utvecklat det hela till att jag även ska ha hjälp i större utsträckning från beroendemottagningen i kommunen. Ett tydligare program där både läkare och psykolog är inblandade. Och jag vill verkligen rekommendera en liten apparat som när jag fick den presenterad för mig gjorde att axlarna sjönk ner till normalnivå. Previct – läs på om den. Nu ska jag med hjälp av den banne mig se till att mina nära vågar lita på mig den här gången! Fantastisk liten grej som gör att när du verkligen bestämt dig för att lyckas, att inte falla tillbaka men vet att de du lovat så många gånger, inte kommer att tro det den här gången heller, gör att de kommer att kunna göra det. Men då måste du såklart ha bestämt dig. Du blåser i den hemma eller var du är och det går signaler till din behandlare om du är grön eller röd. Finessen är att du kan lägga till personer som ska få sms om du är grön eller röd också. Är du grön så är du och de behöver inte undra och skulle du råka vara röd nån gång, ja, då får det vara så. Men för mig kommer det att vara en trigger för att hålla mig grön nästa gång jag är nära ett återfall. Och jag vet att de som jag vill ska veta också kan se det. Den har en kamera så det är tydligt att man inte kan låta någon annan blåsa. Supersmart grej tycker jag. Men som min professionella kontakt säger – ”du gör det främst för dig själv, inte för andra. Jag kommer strunta i om du är röd ibland bara jag ser att det går åt rätt håll, annars måste vi sätta in mer hjälp, om du är mottaglig för det vill säga”. Och klart att jag är mottaglig – jag har ju bestämt mig på riktigt och jag har äntligen sökt hjälp. Och jag såg glädjen i min makes och mina barns ögon när jag berättade detta. Nu behöver de inte gå runt och undra om jag ljuger eller om jag är ärlig och om jag ännu en gång ska lova något som jag inte kan hålla. Nu försöker jag bara släppa sorgen över den tid jag slösat bort på den här skiten – den kan jag ju inte göra något åt. Men jag kan äga framtiden.

ISE
tis, 2023-12-05 - 10:34

@StrongerNow Så stark du är! Jag känner igen mig I din historia, en sån där duktig som ska klara allt själv. Skillnaden är att jag inte vågar söka vård. Jag är livrädd för att barnen ska bli indragna i någon form. De förstår inte vad jag gör, för det får bara inte hända. Har läst mardrömshistoriet där barnen utsätts för socalutredningar och psykologsamtal fast de inte lidit, utan dessa utredningar skapar en otrygghet och trauma istället. Mår inte mina barn bra spelar det ingen roll vad som händer med mig.

Lora
ons, 2023-12-06 - 02:49

@StrongerNow Så imponerande att läsa om hur du tar dig an detta. På något sätt hur du bemästrar dig själv.

Skulle tippa på att många känner av familjens skepsis i början. Jag gjorde det från min make. Inte andra egentligen för de som står mig nära vet hur envis jag är. Att jag drivs av prestation. Att lyckas ger ju en del dopaminkickar. Har man lärt sig det blir man väl hög på prestation...

En rätt obehaglig känsla att känna att man inte riktigt är listad på. Det jag gjorde var att kasta ut alla vinglas, alla drink prylar. Helt enkelt allt som hade med alkohol att göra. Sedan satte jag bakbunkar och vackra kaffemuggar där. Allt sådant som sprider en sund känsla när man ska duka eller ta ett glas vatten. Sa inget om det bara gjorde det. Alla hoppade till när de såg det. Blev väldigt påtagligt att jag menade allvar.

Än idag står det på samma sätt. Liten sak i sig men man blir positivt påmind väldigt ofta. Varje gång man är i köket. Kan verkligen rekommendera en ommöblering i köket. För varför ska man stirra på vinglas varje gång man ska duka?

@ISE Mina barn gick på uppstartsmötet på soc. Ett spektakel blev det ju eftersom de körde sin process utan att lyssna in mig överhuvudtaget. Där small det ju. Efter det ville ingen av mina barn gå dit mer. Istället fick de ta sitt utredningssamtal via telefon. Måste säga att jag är rätt glad för att de fått med sig denna historia även om den är galen. Att de sett med egna ögon att man kan säga ifrån om man inte känner sig rättvist eller juste behandlad. Att även de fick igenom sin röst och kunde styra så de kunde känna sig trygga i en utsatt position.
De skulle jag verkligen vilja skicka med. Alltså styrka att våga styra om man känner sig trampad på. Att man tar mod till sig och sätter gränser. Det betyder verkligen massor för eget välbefinnande. Iaf för mig.

Kristoffer
ons, 2023-12-06 - 09:54

@StrongerNow Kan bara hålla med föregående talare, vilken målmedvetenhet du visar och vilket ansvar du tar. Spännande att höra att du testar Previct också, du får gärna skriva mer och berätta hur du upplever att det funkar. Hur mår du just nu?

@Lora Vilket grymt tips att rensa ut saker i köket som tankemässigt hör ihop med alkohol. Vi brukar tipsa om att inte ha någon alkohol hemma men det här kan ju verkligen vara en ytterligare boost. Tack!