av Axianne

Himmelellerhelvette
lör, 2023-08-26 - 09:00

Grattis till 2 nyktra år @Axianne ❤️
Jag är så imponerad av dig, du visar att det är möjligt att vända sitt liv oavsett hur illa det varit. Jag önskar att det magiska trollspöt kunde kasta en välsignelse även över min mamma. Hon har också missbrukat i över 30år och har ingenting kvar.

Kram❤️

Axianne
sön, 2023-11-05 - 02:33

Två år, två månader och två veckor.
Någon gång under den här tiden borde jag rimligtvis ha upplevt en längtan efter att dricka igen. Med tanke på att jag var riskkonsument redan för 30 år sedan och levde som fullskalig alkoholist i över 20 år så borde jag varit i närheten av minst två-tre återfall sedan jag slutade.

Men nej. Inte ens en darrning på manschetten har det varit. Jag har inte upplevt att det varit svårt att sluta mitt livslånga missbruk och jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Jag är lika förvånad idag som jag var den första tiden när jag gled fram i någon form av nynyktert smekmånadsrus. Lika nykter idag som för två år sedan går jag framåt och lever ett liv som trots andra motgångar, känns mer och mer värt att leva.

Ibland säger man runtom mig att "Vänta bara tills det krisar, då kommer suget ..." men det har krisat. Ja, fan vad det har krisat sedan jag slutade dricka. All skit som hänt runtom mig har varit så fruktansvärt tärande att ingen hade förebrått mig det minsta om jag valt att återfalla i supande för att döva känslostormarna som följt. Snarare har mina barn nästan förväntat sig att komma hem och hitta mig full endera dagen. Jag själv har inte analyserat varje motgång men bara accepterat att jag hanterar sorg och elände bättre nykter än med alkohol. Nu senast avled ett av mina syskon helt oväntat och först några veckor efter dödsfallet inser jag att inte ens i den sorgen fanns det minsta önskan från min sida att dricka.

Inte heller har det varit på kartan att belöna mig med alkohol när det gått åt rätt håll eller när livet varit på topp. Otaliga fester och firanden har passerat och jag har haft precis lika kul som andra, eller ännu mer, och slipper dessutom minnesluckor, bakfylla eller ångest dagen efter. Jag tror inte man ser mig som ett dugg tråkig för att jag inte dricker, och i de sällskapen jag befinner mig är det nog egentligen ingen som ens märker att jag väljer bort alkoholen. Jag kan inte påminna mig att någon överhuvudtaget frågat varför jag säger nej när det bjuds. Jag undviker inte människor som dricker, men jag kan inte påstå att jag lockas att umgås med de som dricker mycket och ofta. Inte för att jag är rädd att dras med, utan snarare för att de är så förbannat tröttsamma att ha att göra med. Fulla människor är faktiskt generellt både korkade, irriterande, fåniga och visar sina sämsta sidor. Det finns inte direkt någon lockelse i att träffa den typen av människor.

Häromdagen pratade jag dock av en tillfällighet med en person som kämpar fortfarande. En bekant från förr som befinner sig där jag var för tre år sedan; mitt i skiten med en ryggsäck fylld av otaliga misslyckade försök att sluta. En person som visserligen accepterat sin alkoholism och vill ta sig ur, men som misstror sig själv och är rädd för vad det skulle innebära att försöka leva utan alkohol. En person som är mer rädd för vad avståendet och nykterheten ska orsaka än vad alkoholen ställer till med. En person på väg ned i avgrunden med rekordfart rabblande samma mantra som jag hade; "Bara den här gången, sedan ska jag lägga av ..."

Det jobbiga är att jag ser vart det är på väg men kan inte göra något. Jag ser mig själv i den här personen och jag förstår precis känslorna av panik när alkoholen börjar ta slut innan festen är över. Jag såg hen stjäla alkohol ur värdinnans barskåp mitt i natten och utan urskiljning dricka slattar på morgonen när andra sov. Jag har gjort precis samma sak men jag kan inte på minsta sätt påverka den här personen att avstå. Inget jag säger spelar någon roll och jag kan inte få personen att fatta att det är supandet som är det svåra, inte avståendet. Så jag säger inte det. Jag pratar inte om vad jag tycker att hen ska göra. Men jag berättar om mig själv och min resa. Jag berättar på samma sätt som jag gjort i forumet här tidigare om hur nere i skiten jag varit och var jag befann mig för några år sedan. Jag berättar om hur jag bara slutade rakt av en dag och inte har ångrat en sekund. Och då inser jag att det jag säger faktiskt gör lite skillnad. I alla fall kändes det så när vi pratade senast.

Det jag också fick var tacksamhet från denne person. "Tack för att du inte tjatar om vad jag måste göra. Jag vet vad jag borde göra men jag måste få bestämma själv ..." Jag minns den känslan av att alla andra visste så mycket mer om hur mitt liv borde vara men att ingen förstod hur det kändes. Sluta dricka mitt beslut att fatta. Bara mitt. Och till slut kom det. Till slut tog jag steget på egen hand utan att någon stod och pekade. Det var då det verkligen var på riktigt.

Lev väl och var rädda om er ❣️❣️❣️

Smillans
sön, 2023-11-05 - 16:47

Det här behövde jag läsa, tack🥰 jag går snart in i fyra nyktra månader och det har gått såå lätt? Jag slås ibland av förvåning att jag inte känt sug eller saknat alkoholen ett dugg. Nästan som om allt är på låtsas för att jag haft det så lätt. (Huva, bara jag inte jinxar nåt nu😬)
Det känns väldigt bra efter att ha läst ditt inlägg.
Allt gott❤️

Se klart
tis, 2023-11-07 - 21:44

Tack @axienne för att du uppdaterar’ det är alltid lika fint att se eller höra att det går fortsatt bra, friskt och fint liv! Hurra och grattis till dig 🙏🌸🦋❣️

Amanda L
ons, 2023-11-08 - 23:22

@Axianne Spännande att läsa din historia. Jag har bara varit nykter åtta månader, men känner också att det gått ganska lätt, märkligt lätt. Visst kan jag känna ett sug då och då, men aldrig så att jag varit i närheten av att dricka igen.
Det känns konstigt att något jag inte alls kunde kontrollera och som var så viktigt plötsligt inte alls är det. Men jag är tacksam att jag fick en sådan resa när jag väl bestämt mig.
Lycka till med ditt fortsatta liv!❤️🥰

Axianne
ons, 2023-12-13 - 19:02

Ville bara skicka en liten uppdatering och ge ett livstecken. Axianne lever vidare!
Min räknare säger 2 år, 3 månader och 22 dagar och det finns inget fusk med den. Det är faktiskt så länge sedan jag senast drack alkohol. Det känns helt underbart att ha fått tillbaks mitt liv. Om man inte varit på botten kanske det är svårt att förstå hur underbart det är att slippa beroendet.

Det som är mest fantastiskt är nog att jag inte tänker på alkohol längre. Inte när vi är på julbord med firman eller när jag är på middag hos vänner. Jag fick det jag drömde om i alla år. Jag befriades från beroendet.
Dock ska man veta en sak - jag tänker inte ens tanken att göra avsteg från mitt alkoholfria liv. Även om jag känner mig trygg, stark och lugn i min nykterhet så vet jag av erfarenhet att det krävs så lite för att man ska rasa ihop. Så jag kan inte betona tillräckligt - JAG KOMMER INTE DRICKA MER! Det är ett löfte till mig själv.

Denna vecka är det Musikhjälpen dygnet runt på TV och radio. Jag ger ett bidrag i "Nyktra bössan" för oss som hellre ger pengar till de som svälter än att lägga dem på alkohol!

https://bossan.musikhjalpen.se/nyktra-insamlingen-alkoholfria-boessan

God jul på er om vi inte hörs innan dess!
🎅💝🤶

Axianne
fre, 2024-02-09 - 19:49

Det blir inte så ofta men jag vill gärna checka in här ibland. Berätta för er hur jag mår. Jag tror och hoppas att vissa kanske undrar hur det går, även om en del tänker att "Nu har hon säkert trillat dit, hon har varit borta så länge ..."

Fler än man anar förutsätter att att det alltid kommer ett återfall förr eller senare. Jag själv hade ständigt tankar på kommande snedsteg i bakhuvudet under mina år av behandlingar och påtvingad nykterhet. Man hade liksom hela tiden ämnet aktuellt och vi avhandlade ofta frågan i gruppbehandlingen eller inom AA eftersom det var mer regel än undantag att någon försvann eller kom till möten och hade kraschat. Det tröstades och normaliserades för att de som trillat dit inte skulle skämmas och just därför tror jag det blev lättare för mig att ta snedsteget tillbaks ned i träsket vid minsta motgång. Det skulle ju ändå hända, det sade alla. Lika bra att få det gjort? Till och med min sköterska som tog de månatliga PEth-proverna för att rapportera till min arbetsgivare, och som själv var nykter alkoholist, var av den fasta uppfattningen att i princip alla tog återfall och att det inte var något att skämmas över. Hon berättade gärna om sina motgångar och jag tror inte hon insåg att jag tog det som uppmuntran, till och med när hon beskrev det värsta eländet. Kunde hon dricka och ta sig ur så kan väl jag?

Så jag tog planerade mina återfall. Gottade mig åt när den efterlängtade dagen skulle komma. Genomled plågsamt torra oxveckor för att jag hade moroten framför mig. Jag intalade mig att jag hade kontroll eftersom det var jag själv som valde att unna mig en "sista gång". Problemet var att det aldrig blev den sista gången och för varje nykter period som "belönades" med det som i min förskönade fantasivärld sågs som unnande och hedonism, blev det svårare och svårare att komma tillbaks. Efter ett tag var återfall inte längre varken lustfyllda eller njutningsfulla. Att ta det där efterlängtade första glaset efter att jag varit nykter en tid blev mer ett krav än ett medvetet val. Det fanns inga doft- eller smaksensationer, inga fester eller roliga tillfällen. Däremot fanns det ensamhet, stress och så förstås den djupa skammen som jag lät drunkna när jag snabbt hävde i mig stora mängder för att dämpa skuldkänslorna. Och så fanns det sömn. Sova och glömma var det enda jag ville.

Och de här planerade återfallen blev fler och fler. De blev längre och längre. När jag slutligen förlorat jobbet, körkortet och mitt liv rasat samman totalt så gav jag upp och släppte taget. Jag drack varje dag, hela dagarna. Jag brydde mig inte om något alls. Det försvann månader och år i alkoholdimman. Jag har beskrivit minnesfragment av dem i mina tidigare inlägg. Det är inget jag vill tänka på idag.

Några få gånger försökte jag rycka upp mig och då kom abstinensen. Sprängande huvudvärk, darrningar, hjärtklappning, kramper, dubbelseende, svettningar, kräkningar, ångest ... Jag fick sluta dricka flera dagar innan och tillbringa svettiga ångestnätter i vånda för att förhoppningsvis klara ett möte med försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, mammas begravning eller någon enstaka anställningsintervju. Jag har förträngt hur dåligt jag mådde när kroppen reagerade på att jag försökte bli nykter. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på mina händer för att de darrat så fruktansvärt att jag knappt kunnat styra lyfta en kaffekopp. Jag kunde inte ens skriva min namnteckning så den var läsbar.

När abstinens blivit en återkommande skräckupplevelse så var det inte längre fråga om att jag var rädd för att att dricka. Min rädsla var för att bli nykter. Både för abstinensen men också för den sjuka panik som grep mig varje gång jag började få slut på alkohol hemma. Den galna jakten på mer att dricka var en ångest jag aldrig mer vill uppleva. När jag tänker tillbaks på hur jag betedde mig för att hitta något drickbart och jaga efter nästa glas så finns det ingen vettig förklaring mer än att min hjärna var förgiftad. Jag kunde inte tänka klart.

Idag är jag på min 901:a nyktra dag såg jag när jag öppnade appen. Översatt blir det två år, fem månader och 18 dagar. När jag skrev mitt första inlägg här i forumet var jag 50 dagar nykter och väldigt trevande i min sköra nytkerhet: https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292
Föga visste jag den sommaren att det skulle gå så mycket lättare att sluta dricka än jag någonsin anat. Det fanns inga tankar på återfall. Det fanns inget planerat "unnande" och det var helt okej. Jag var lugn i känslan och den stressade mig inte. Tanken på att vara utan alkohol var inte längre skrämmande. Något hade hänt, något jag fortfarande inte kan förklara. Det närmaste jag kan komma är att jag tror jag slutade för min egen skull, inte för att någon krävde att jag skulle göra det och att det var nyckeln för mig. Drivkraften var en längtan att få bli normal. Att få leva ett vanligt liv och slippa ångesten.

Det har hänt så mycket sedan dess, men ändå har tiden gått väldigt fort. Det jag med största säkerhet kan säga är att jag inte planerar något återfall. Aldrig någonsin. Jag bryr mig inte om alkohol idag och jag gör ingen sak av att jag inte dricker. Det är många fler i min omgivning som väljer bort alkohol av olika skäl. De gör inte heller någon stor sak av det. Det jag insett är att det är mestadels de som själva har problem med alkohol som trugar eller eller ifrågasätter varför andra inte dricker. Det brukar jag säga till de som är nynyktra och oroar sig för vad de ska skylla på när folk frågar. "Om någon ifrågasätter är det den personen som har problem, inte du."

Lev väl, och på återhörande ❣️❣️❣️

Axianne
tis, 2024-06-11 - 21:03

En bekant har dött. Jämnårig med mig. Jag läste det på Facebook och jag är ledsen att jag inte vet vad som hänt, men det är en människa från ett annat liv. Jag vet inte om spriten tog henne eller om hon dött av något annat. Hon var också alkoholist fast hon vägrade att ens uttala ordet. Hon hade "full koll" hävdade hon. Jag å min sida visste mycket väl att jag var alkoholist. Jag förnekade det aldrig men jag intalade mig att jag var en "Funktionell alkis" en "Högpresterande överkonsument" och en "Måttlighetsmissbrukare". Jag gav mig själv alla upptänkliga epitet för att sätta en ironisk prägel och mentalt förtränga den smärtsamma vetskapen att jag var sjuk i en fruktansvärd missbrukssjukdom. Allt detta kunde jag raljera över och skämta om, men det var medan supandet var socialt och jag umgicks med andra som söp. Stammisarna på puben. "Vännerna" på krogen. Männen jag dejtade för att vi festade lika mycket. Alla de där polarna som jag inte träffat och inte umgåtts med på drygt tre år - de som jag tyckte jag var så god vän med, och så hon som nu är död men som jag trodde var min bästis. Hon som jag alltid betalade notan åt för att köpa mig vänskap. Nu när jag ser tillbaks så vet jag att det enda vi hade gemensamt var supandet.

Hon är borta nu och jag kanske borde vara ledsen men just nu känner jag inget. Det finns inga fina minnen. Jag kan bara beklaga sorgen för hennes familj. Och jag vet inte heller vad de andra gör idag, alla de jag såg som mina polers och som jag har så många foton på från fyllekvällar och fester. Jag saknar dem inte heller men jag tänker på dem ibland. Vissa mer än andra. Undrar om de mår bra och om de fortfarande dricker. Så nära vänner vi var men ändå totala främlingar. Det var ett umgänge där vi drog ned varandra djupare i träsket för varje pubkväll. Drickandet glorifierades och hyllades. Nyktra människor hånades. Vi var ju minsann "LIVSNJUTARE" och det var väl inget fel i det? Alla andra var tråkiga. Vi skrattade åt bakfylla och skämtade om den dåliga dagen efter när man mådde skit, för att snabbt lösa problemet genom att börja supa igen. Men det var innan jag blev av med mitt fina jobb och innan jag klev över tröskeln till det självdestruktiva ensamdrickandet.

När jag fick sparken var jag inte längre högpresterande. Jag berättade inte för suparkompisarna att mitt festande kostat mig jobbet. Jag ljög och sade att jag sagt upp mig för att jag fått jobb närmare hemmet och det fick jag till slut, men jag söp bort det jobbet också. Och nästa. Och nästa. Nu var inte drickandet ett dugg socialt längre. Jag drack ensam och mycket mer än innan. Deprimerad och ledsen. Missnöjd och fylld med ångest.
Det är svårt att tänka på den tiden. Åren försvann snabbt. Jag hoppas att hon som nu gått bort inte gick samma väg. Jag hoppas hon fick leva nykter innan hon dog. Att hon kom till insikt. Eller så levde hon som en lycklig förnekande fyllskalle de sista åren. Vem vet. Jag kommer inte att forska i det.

Jag är fylld med tacksamhet idag. Jag är glad att minnena från mina många år som aktiv alkoholist bleknat och att jag vara nykter så länge. Det är närmar sig tre år sedan jag slutade dricka och ni kanske tror jag ljuger, men jag vet fan fortfarande inte hur det gick till. Jag förstår faktiskt inte hur jag bara kunde lämna det katastrofliv jag levde och gå rakt in i ett "normalt" leverne. Det är totalt obegripligt, och det var en gåva från Gud känns det som. Jag kan tänka ibland att det är som att någon hypnotiserat mig på samma sätt som när man får folk att sluta röka eller bli av med sin spindelskräck. Att någon knäppte med fingrarna och sade "Axianne, när du öppnar ögonen så kommer du aldrig mer dricka alkohol".

Och jag öppnade ögonen. Och jag var nykter. Och jag var tacksam.
Må gott tills vi hörs igen. Var rädda om er, livet är kort. ❣️❣️❣️

Ros
tis, 2024-06-11 - 22:11

Tack för din berättelse, jag hade inte gått så långt med A men kände att nu räcker det. Har bara varit utan A i 15v. men känner att jag inte vill tillbaka där jag var. Härligt att du varit nykter i tre år. Kram