Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Uppgiven

Kan inte låta bli att svara, trots att jag borde sova. Min svärmor har ochså sagt: dessa problem
har aldrig funnits i vår "familj". Men någonstans har jag lyckats övertalat henne att: nu finns det!
Alla hans tidigare förhållande har haft "svårt" med svärmor, men jag har inget att dölja, jag körde
raka rör. Sa att jag tyckte mycket om hans barn i tidigare förhållanden, och hon såg att det var så.
Hon strävade emot, men jag skrev ett brev. Ni får ha eran åsikt, men här kommer fakta....sen dess
har vi haft ett jättebra förhållande. Jag kände, nu kör jag, take it or live it. och hon tog det.

Tack för att DU finns Anonymt, inget kan göra så gott som att träffa sin "like". Sov gott! Kämpa på!

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Uppgiven

Kan bara säga att jag tycker du har fått FÖR mycket av oförstående. Men de kommer att få se en dag...
om det är någon tröst. Progressiv är sjukdomen och blir ALLTID bara värre. Kan stanna upp om något händer på vägen, men forsätter sedan sin kurva neråt. Du kommer att få se, kan ta flera år, men fallet kommer en dag. Jag "måste" träffa mitt ex flera ggr i veckan i samband med överlämnadet av barnen. Jag mår lika dåligt varje gång, har många gånger haft lust att säga, nu skiter vi den här "teatern". Kan vi inte vara som förr mot varandra, men det är ju bara en dröm. Mitt tips är läs,
läs och läs allt du hittar om sjukdomen. Lycka till!

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara. Teater var ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara att ständigt behöva konfronteras. Förstår att det tar mycket energi. Teater var f ö ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

lillablå

Tänker på dig!!!
Stora kramar!!
/k

Träffar en av hans närmsta vänner. Han berättar att ex-manen varit så onykter att de "tappat bort" honom i samband med en fest och att de sedan hittar honom. Då har han ramlat och vet inte ens var han befinner sig. "Vännen" skrattar när han berättar. Är det konstigt att man mår så himla dåligt som anhörig eller kanske f d anhörig när folk runt omkring agerar på det här sättet? Ren okunskap i min värld, troligen osäkerhet, men varför är kunskapen om alkoholmissbruk och dess verkningar så förbannat låg när problemet är så vanligt? Jag blir helt ställd. Hur kan det vara så illa? Hela omgivningen väljer att blunda istället för att säga: Jag ser att du dricker. Du har problem. Sök hjälp! Får man sen ett "Vad har du med det att göra" till svar har man i a f försökt. Inte bara sett på. Har man gjort ett ärligt försök är det upp till vederbörande att ta tag i problemet och som nära anhörig måste du skydda dig själv. Jag undrar, om fler i alkoholistens omgivning tydligt sa: Jag ser att du har problem -ta hjälp! Kan det få vederbörande att upptäcka att något är riktigt fel. Eller? Är det kört att påvera om man står bredvid, är det ogjort för vänner att ta kampen? Hur kan man välja att bara se på när en vän faller?

lillablå

Inget roligt att läsa...
Kanske är det så att många väljer att reagerajust så, med skatt och lite hån, för att hålla det långt i från sig, för att slippa fundera på sin egen konsumtion?! Men jag önskar vi kunde öppna upp kring det här, se det som den sjukdom det är, och på så sätt kanske slippa lite av den skuld och skam som omger alkoholismen..
Hoppas du mår bra? Hur går det för dig?
Kram!
/k

Tack Lillablå, det går åt rätt håll även om känslorna inte hänger med logiken och verkligheten alla dagar. Svårt att acceptera att så få bryr sig om honom, inte ens frågat hur han mår utan snarare festar med honom. Så himla sorgligt. Om jag ändå nått fram. Fast sen inser jag igen att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, jag var tvingad att göra som jag gjorde för att överleva själv. Stor kram till Dig! /A

Uppgiven

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom. Den drabbar varje cell av kroppen, inget blir kvar intakt.
Värderningar förändras, känslorna avtrubbas, inget är sej likt. Det är därför det är så obekribligt för omgivningen. Så har jag läst om sjukdomen. Det är svårt då man ändå tycker att personen kan gå, tala, äta, sova och ha åsikter.
Det är därför sjukdomen är så svår stt förstå. Jag jämför med en sekt, där en person är "kidnappad" i tanken, och inte får ha kontakt med nära och kära. Ingen når fram men den som är där tror att den är i himmelriket och alla andra har fel. Ändå kan personen se kry ut och uttala sina åsikter. Men allt är en bluff, ett sätt att rättfärdiga sitt dåliga beteede. Se på aolkoholism som ett svår sjuktodm, det är mitt tips. Försök inte förstå ord och handlingar, det går inte. Men ge inte upp ditt eget liv....

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Lelas

Hej vännen!

Ja, du... hur orkar man? Hur kommer man vidare?

Jag kan ju egentligen bara svara för mig själv, och jag vet att jag aldrig hade orkat och kommit vidare (fast våra historier ser ju helt olika ut, men ändå) utan professionell hjälp. Min samtalskontakt på kommunens beroendeenhet, och anhörigstödet jag fick genom makens behandlingshem har betytt otroligt mycket för mig. Det går faktiskt att lära sig konkreta tankeknep för att ändra sina "hjulspår". Det går.

Hur ser det ut för dig nu? Har du någon samtalskontakt?

Kram!
/H.

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A