För en tid sean skrev jag om en olidilig tystnad och önskade en solskenshistoria av någon för att inte tappa allt hopp.
Jag to mod till mig i förra veckan och hade lovat mig själv att inte tappa det och bli arg, ledsen eller gapig- utan behålla mitt lugn (hur mkt det än kändes i magen) och vara så saklig jag bara kunde vara.
Jag lyckades och prickade in några saker som vi aldrig tidigare pratat om och för första gången på snart fem år, så kunde jag se att en polett trillade ner och helt plötsligt fick min käre make en inblick i hur rätt jag hade (fast att han hade svårt att ta emot det, men han lyssnade till jag pratat till punkt).
I och ed detta, så fick han tummen ur på ett sätt jag aldrig någonsin upplevt och har nu utöver AA, psykolog anmält sig till ett rehancenter med ett flexibelt program för de som kan arbeta och köra 12-stegsprogram parallellt med en samtalsterapeut. Plus att han nu ser det som en tävling, vilket han gör med sitt jobb oftast och klarar alla sina mål där. Dessa tankar kom efter att jag lyft på några stenar som jag har sett, vilket gjorde allt detta.
Nu förstår jag givetvis själv (och är inte blåögd) att detta kanske inte är slutet på det här, men jag tror på honom på ett annat sätt och kan vara ett helt annat stöd nu än tidigare. Vi har ett samtal bokat i veckan där vi bara pratar om detta (hans förslag) där jag lyssnar mest men har också möjligheten att säga hur det hela blir för mig.
Han ser den stora egosimen i detta och skäms för det, men vi kan prata om det.
Jag är så lättad och denne man har slutat att dricka men tar sig återfall ca 1 gång/år.
Nu lever jag lite på hoppet igen och oron i magen har släppt!
Tack för att ni lyssnar!