Kvällen har slutat med ett bråk som så många andra kvällar när något socialt tillfälle med alkohol inblandat närmar sig. Imorgon är jag och min partner inbjudna på nyårsfest. Min partner dricker inte mycket längre men han har en inre oro som han bär på. Den drar i honom, det märks så tydligt och då kallar alkoholen. Känns som jag om och om igen får vara den personen som sätter de gränser han själv inte kan sätta. Han kan fråga om det är ok för mig att han dricker något då vi ska på middag, på en festen, på semester etc. Idag ville han till Systemet för att köpa någon öl till imorgon då vi är bortbjudna. Blir som att jag får godkänna det på något konstigt vis... I kvällen så ville han prata och han säger att han behöver hjälp för sin oro, att han stänger in sig då han mår dåligt (vi bor inte ihop). Jag märker ju det och jag stöttar honom 100% i att söka hjälp men blir samtidigt mer och mer frustrerad då jag ser att han inte tar steget och faktiskt gör det.
Så han ville prata och vi pratar och när vi kommer till den praktiska biten, förändringen som behöver ske, tar det stopp. Jag menade att om han mår så här dåligt så borde han inte dricka någonting alls imorgon. Vi kan gå på festen utan att dricka, jag ska ändå inte dricka. Då får jag ett mycket bestämt nej, imorgon ska han dricka men den 1 januari då ska han sluta. VAAAA!???? ÄR DET ENS MÖJLIGT ATT DU KOMMER PÅ DET DÅLIGA ARGUMENTET!!??? Det visar ju bara hur svårt det är för honom att låta bli. Jag blir så ledsen och arg när det här är en grej för honom för jag har så svårt att förstå hur det kan vara det även om jag fattar att missbruket ser ut så här. Man kan vara logisk och klar och sen är det bara borta... Sen börjar hans manipulation, vilket har tagit mig tid att förstå att det faktiskt är just det, manipulation. Då är det jag som "krossar hans hjärta", jag som "inte hjälper utan gör det värre då han får lust att dricka pga mig", "jag som inte kan se hans framsteg och därför inte kan låta honom unna sig en öl". Och det går inte att resonera längre... Känner mig så trött på de här diskussionerna för den här berg- och dalbanan tar sönder oss och den tar sönder mig. Jag vet inte hur jag ska stötta, sätta gränser mot honom och skydda mig själv på samma gång. Försöker men det är omöjligt att veta hur jag borde reagera. Ikväll bad jag honom gå hem till sig för jag orkar inte höra att det är mitt fel.