Jag har varit på den här sidan många gånger utan att egentligen läst så noggrant eller klickat på dom länkarna som många tipsat om. Jag antar jag är här nu för jag har någonstans kommit till vägs ände.

Jag har i stort sett druckit varje dag i tre år. Hur fan har jag ens klarat det? Jag har en chefsposition flera mil bort men eftersom jag är så rutinerad har jag införskaffat en alkoholmätare. Inte värre att jag arbetar hemma dom dagarna den ger utslag, eller att man försovit sig och kommer lite senare. Ingen överordnad har någonsin ifrågasatt det. Jag önskar faktiskt att dom gjort det.

Ibland inbillar jag mig att jag mår dåligt eller att jag dricker för att få sova. Inget av det är egentligen sant. Jag dricker för att jag behöver dricka alkohol.

Minns inte ens hur det började. Kommer från en missbruksbakgrund där min pappa söp ihjäl sig men det borde fått mig att inte dricka. Men så blev det. Drack ganska milt i jämförelse med nu dom första två åren av dessa tre men nu år tre dricker jag två till tre bag-in-box i veckan. För att inte väcka personalen på bolagets misstanke varierar jag mellan tre olika bolag. Sista året drog min sambo efter 12 år. Två barn och hus på det. Ironiskt nog hon som i början alltid ville dricka och jag tror till mycket hon drog för att själv kunna dricka utan att jag ifrågasätter det. När jag dricker för mycket ler jag eller däckar. När hon dricker för mycket slåss hon.

Efter hon drog och jag är barnledig dricker jag så jävla mycket speciellt på helgen att jag inte ens klara att kommunicera. Mina vänner skrattar dom gånger jag varit ute och säger "Fan va full du var". Dom ser mig ju aldrig så och fixar inte berätta. Så sjukt pinsamt och looser-känsla att jag känner att jag hellre tar mitt liv.

Jag har inga problem med att träffa tjejer jag faktiskt vill vara med då jag vet att jag har utseendet med mig men jag gör slut lika snabbt. Jag tror att jag har blivit mitt ex. Att jag ska få dricka ifred. Alla dom jag dejtat har haft en helt annan syn på alkohol och vad dom inte vet är att jag 9/10 varit berusad när vi träffats. En träffade jag i ett halvår utan att hon upptäckte det. Det är helt sjukt egentligen. Man blir proffs på att dölja det här.

Jag vet egentligen inte ens varför jag skriver här - kanske bara att få tips att jag i all hemlighet kan lösa det här. Jag vet att jag behöver hjälp men fixar inte att gå iväg och träffa någon - men jag behöver hjälp. Nästa steg är liksom att avsluta allt.

Någon som har någon idé?

Hej @JoakimmedC och välkommen till Alkoholhjälpen! Vad ärligt du skriver om din situation. Det låter som att du under lång tid har lyckats hålla alla bollar i luften: jobb, familj, vänner och alkoholen. Men också att du nu har blivit så trött på det att du inte längre kan fortsätta såhär. Det är ett stort steg att öppna sig och berätta när man har hållit någonting hemligt under lång tid!

Du skriver att du har varit inne här då och då och att du vet om att det finns en del tips och länkar. Det finns mycket hjälp att få, även om man inte känner sig redo för att träffa någon. På det här forumet finns mycket råd och stöd, du kan skriva till oss rådgivare i frågelådan (https://alkoholhjalpen.se/fraga) och du kan ringa oss anonymt på 020-84 44 48). Vad tror du skulle kunna vara ett nästa steg för dig?

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Hej @joakimmedc
Det låter väldigt tufft det du beskriver men det går att förändra! Så många år har jag hängt här att jag sett personer komma och stanna- söka hjälp och bli hjälpta. Av vården, av forumet och av att läsa böcker och lyssna på poddar.
Jag tänker att du (chansar lite nu) som många av oss som ska komma till rätta med ett missbruk och beroende, kan ha nytta av hur hjärnan (inte) funkar ihop med alkohol. Det finns massor av tips här på forumet, läs till exempel @torns tråd här i Det vidare livet, liksom @andrahalvleks första tråd- proppad med tips och råd,
Och du. Bestäm dig. Ta en dag i taget. För din skull! Skriv och läs mycket här, kram 🤗