av Såjävlatrött

Såjävlatrött
fre, 2024-01-19 - 23:15

Jag har på ett sätt lämnat en relation som tillochfrån har haft mkt problem med psykisk ohälsa orsakat av hälsofaktorer, uppväxt trauman osv.

(Lite backstory för den som orkar...frågan är längst ner annars)
Han har flyttat ut till sin egna lägenhet och detta var för drygt 2 månader sedan. Vilket jävla svart hål man gick igenom. Men när man kom ut på andra sidan av panik stadiet kände jag, men shit? Är det inte värre? Jag trodde hela min livsgnista skulle försvinna. Istället möttes jag av ett lugn, en tystnad - som delvis var läskig. Men tillslut insåg jag att det var alla tankar om honom som försvunnit, jag tänkte inte längre på, undrar om det går på jobbet, vad ska vi laga ikväll så han blir på extra bra humör? (Ska tilläggas att jag inte gick på tårna att han var direkt elak mot mig, men snarare indirekt då han haft en knepig jobbsituation där han blivit utnyttjad ekonomiskt och det har triggat igång han att gå ut och festa för att sen inte höra av sig).

Otroligt läskig tystnad, men sen insåg jag hur mycket tid jag faktiskt har att fylla detta tomrum med. Jag kände mig helt ärligt väldigt tillfreds även om vissa dagar va tunga, eftersom man saknar ju umgänget, humorn i vardagen och någon att umgås med.

Dock så kom det nu en ny serie som vi båda har väntat på i snart ett halvår. Jag vet att det inte var ett dugg klokt - men jag frågade om han kunde komma över och se den med mig som kompis. Det gjorde han. Allt var fantastiskt och precis som vanligt. Men när han efter några timmar går - FY FAN vad ont det gör. Det är som att ett hål skapats på nytt i hjärtat. Men jag tänker att det på något sett är straffet för att jag va så dum o bjöd hem han? Det kommer ju alltid finnas känslor där...

Men ni som har tagit er ur detta - hur lång tid tog det? Jag inser själv att 2 månader är otroligt kort. Jag har köpt självhjälpsböcker om min ambivalenta anknytning och har fått en vårdkontakt via VC för att få hjälp kommande tid. Böckerna säger i princip - meditera, thats it. Men vad mer konkret? Medberoendet yttrar sig ju inte bara i den här relationen, det har jag varit till kompisar sen jag var väldigt liten...

Självomhändertagande
lör, 2024-01-20 - 06:38

@Såjävlatrött
Kära du,
Döm inte dig själv för att du bjöd över honom. Känner igen känslan, av att se en serie tillsammans, då mitt ex och jag såg mycket serier.
Det tar tid. Jag ville få mitt ex att flytta länge, så för mig var det en lättnad på alla sätt. Då jag även försörjde honom och mina besparingar var i stort sett slut efter att ha använt dem under alla år med honom.
Jag var i chock hur jag hade kunnat tro på honom. På hans business som jag investerat i. Och vår deal. Att jag betala allt som hyra, mat och nödvändiga artiklar och han skulle betala sen. Efter att jag firade hans födelsedag på restaurang med ett löfte om ingen alkohol så blev det besöket droppen. Han beställde förstås alkohol. Och vad skulle jag göra. Ställa till en scen på hans födelsedag?
Han hade inte en krona kvar. Sedan länge. Jag gav honom veckopeng och pengar till luncher en tid. För affärsluncher, som aldrig ledde till något bra. Det visade sig att flera av han entreprenörvänner levde på sina kvinnor.
Nu låter det illa, att prata om pengar. Men för mig är det bra. Jag föll ordentligt. Hade inget kvar. Jag hade sålt mina dyrgripar av väskor, kläder och annat som gick att sälja för att leva.
Jag hade gjort en bra karriär innan jag träffade honom. Men så blev jag sjuk och sa upp mig i ett hypomaniskt skov. Och hade fått en bra balans när jag träffade honom.
Jag dejtade ett par innan honom under ett par år, men ingen var intressant. Och en gammal skolkamrat som jag träffade på en öl var polis. Något jag ville bli som ungdom. Han visste det och vi hade ett trevligt snack. Tills jag berättade om min story om min diagnos att jag blivit sjuk i en bipolaritet.
Då skruvade han på sig.
Vi avslutade kvällen och hördes aldrig mer. Sen såg jag honom nära mina föräldrars barndomshem i en lekpark. Det var intressant. Vi sa inget om vårt möte 18 år tidigare. Jag vet att han var intresserad av mig i högstadiet. Inte jag. Nåväl.
Mitt ex accepterade min diagnos. Därför var han viktig. Extremt viktig.
Jag var med om ett trauma med honom. Och jag gick utbildningar och kurser för att utforska livet. Jag blev frisk. Behövde leva på ett annat sätt. Slutade med medicin i samråd med min.psykiater. Följde upp varje år.
Jag är frisk, men diagnosen finns kvar, än så länge.
Mitt liv med honom var en oerhörd viktig del. Jag är så tacksam.
Men jag ville mer av livet. Jag ville ha barn och det blev inga.
Min nya pojkvän sedan snart 3 år och jag pratar om barn, men vår ålder är inte till vår fördel.
Och jag är rädd för att sömnen blir dålig i flera år och jag vågar inte utsätta mig för det.
Mitt sparande var till ett barn. Jag behövde anlita någon att hjälpa mig på natten, så att jag skulle få sova
Och jag använde pengarna till att leva med mitt ex. Till vardagen. Inte resor. Jag gjorde min senaste resa 2014. Jag har rest mycket i mitt liv. Och jag behöver inte resa mer.
Jag skriver om min resor. Jag älskar mitt hem som inte har några spår av mitt ex.
Jag har byggt upp ett nytt liv. Och det tack vare min pojkvän, som jag kände sedan länge. Långt före mitt ex. Vi umgicks med ett gäng en tid och jag vågade aldrig tro att jag var intressant för honom.
Jag har fikat med honom under åren som jag levde med mitt ex. Och jag brukade tänka på att jag fantiserade om ett liv med en man som han.
När mitt tomrum fanns då mitt ex flyttade ut skrev jag. Jag gick på gymmet. Och jag gick in på kaffebarer där de har bra kaffe. Jag har lätt att prata med människor. Har bott utomlands och rest mycket själv. Träffade en man som ville träffa mig och jag sa nej. Såg honom igen några månader senare. Då fick han mitt nummer. Vi dejtade och hade ul, men det var bara kul och jag ville ha något riktigt.
Jag hade en utbildning i sikte och fokuserade på det. En vision. Något jag fortfarande vill.
Däremellan pågick livet.
Bearbetade traumat.
Sökte jobb länge.
Fick jobb.
Och jag älskar livet idag.
Det är sunt och nyktert. Och friskt.
Det hade aldrig kunnat vara så bra. Om det inte hade varit för att det var misär med missbruket, "fattigdom efter att ha varit rik på pengar" och hela jävla resan, som ändå är livets stora erfarenhet.
Idag säger jag nej och stopp.
Och jag närmar mig min dröm utbildning.
Men jag jobbar verkligen för det.
Och jag är mycket snäll med mig själv.
Tomrummet kan vara fyllas med nya intryck. Jag har bjudit in grannar och vänner till mitt hem regelbundet. Det kunde jag aldrig göra när mitt ex bodde där.
Och jag har upptäckt att varje människa är med om utmaningar.
I mitt hem berättas historier som skulle kunna få plats på teaterscen.
Men jag vill bara lyssna på dem. Och berätta mina scener. Som också skulle kunna spelas där.
För mig var skrivandet något som jag höll på med sedan tonårstiden. Och som har funnits där som en livlina hela tiden.
Jag tänker, gör något som du tycker om. Och priva något nytt, som du velat, men inte haft tid med. Gå en kurs genom studiecirklar eller komvux som intresserar dig. Eller gå en kurs inom mindfulness.
Det kan du hitta i kyrkan, kanske på vårdcentral eller dyrt i en studio.
Jag utbildade mig inom mindfulness för några år sedan. Och det var min räddning. Att lyssna på mina behov. Och att lösa upp knutar med professionella då mycket kom upp till ytan.
Att våga se sig själv. Vem man är. Att våga möta sig själv och vara snäll.
Att förhålla sig till allt i livet.
Hur gjorde jag?
Jag andades, mediterade och lyssnade inåt. Och det har jag fortsatt med.
Jag vet min riktning.
Och förstås så har jag fått mycket hjälp genom psykiatrin. Men under min karriär då var personlig utveckling mitt största intresse.
Nu blev det långt.
Och så vill jag säga, att jag var allas bästis som liten, men ingen vet min.
Och idag, är jag min egen bästis. Min familj står mig nära och några vänner är nära.
Men en bästis vill jag inte ha.
Jag vill inte ha den förpliktelsen.
Jag bryr mig om alla människor och jag värderar bemötanden.
Oavsett vem människan är.
Hoppas att du provar något nytt. Och berättar om det här, ifall du gör det.
Ha en fin dag.
Och var snäll med dig själv.

Tröttiz
lör, 2024-01-20 - 10:05

@Såjävlatrött

Hej. 🌹
Att bli av med medberoendet ja ...

Jag har jättesvårt att uppskatta tid, men det är ju trots allt en process att komma genom.

Det jag gjorde var mycket att ta dagen som den kom och att inte planera så mycket, för jag var totalt slut mentalt. Som många av oss varit och är ... 🌸

Mindfulness-övningar gjorde jag, hade före förhållandet med exet köpt en sådan. Gick på massage.

När det gäller mig så fick jag fundera på vad jag behövde och inte.
Jag tänkte tillbaka om det fanns något jag slutat göra, men som jag gjort tidigare och uppskattade.
Ibland orkade jag dock inte utan var bara hemma, ibland så liksom tvingade jag mig iväg på saker det var länge sedan jag gjort - och det blev ofta hur bra som helst.
Det var bland annat en känsla av att ha kontroll över läget som gjorde att jag började känna ett lugn. För annars har man ju gått efter annans dagsform och inte alltid haft fokus på det man själv har planerat och inte haft kontroll.

Därtill har jag tänkt på motion, jag har haft stort behov av att röra på mig. Det har till exempel blivit promenader.

Och så har jag hållit på med växter, har också med kontroll att göra tror jag samt möjlighet till skapa vad man önskar.
Att planera vad köpa och vart placera växterna t ex under våren och sommaren.

Jag har också målat en del.

Avslutningsvis har jag också haft kontakt med anhöriga till människor med beroende samt även med nyktra alkoholister.

Av nyktra alkoholisterna har jag fått ökad förståelse och av det och min vardag så växte det fram en acceptans och någon slags mer inre lugn och ödmjukhet.

Man är maktlös, men att den känslan kom att alltmer bli hanterbar. Och därav en väg att komma bort från medberoendet, eller åtminstone känna ett litet lugn inombords. Och inte bara oro, sorg och frustration.

Då jag läser dessa två sista stycken känns det flummigt och märkligt, men så har jag fungerat. 🤔

Att ta tillvara sitt eget mående, man kan inte ta hand om andras dito.
Ett stöd kan man vara, men ingen hjälp. Det finns andra för det, den dagen en person söker hjälp.

Kram, sköt om dig.
Hoppas att Du hittar sätt att komma vidare. Att andra också skriver här, att du får tips och kanske kan "plocka" och hitta de sätt som passar dig på din väg bort från medberoendet.
Varma tankar till Dig.
🌹💜

Såjävlatrött
fre, 2024-02-02 - 23:40

@Tröttiz Tack snälla för din fina kommentar!
Då känner jag att jag är på rätt spår. Jag prioriterar min egen hälsa på ett helt annat sätt. Börjat gymma, strukturerar mina dagar, bokar extra många träningspass i den sport jag utövade som yngre. Att sova med tyngdtäcke hjälper på kvällarna när jag känner mig mer skör.

Jag har skrivit en lista med hur min perfekta partner ska vara. Jag försöker som du säger inte tänka för mycket framåt, ta en dag i taget och känner "okej, idag är en dålig dag. Men imorn kanske är en bättre". Inte tänka att det är ett dåligt liv bara för jag har en skörare dag.

Men det jag kämpar allra mest med skulle jag nog säga är att han går miste om sina drömmar för att han inte inser allvaret. Han kommer inte hitta någon annan troligen och det gör mig hjärtekrossad för hans skull. Hans högsta önskan var att bli pappa och skulle jag få se han gå vidare med en bra tjej som gör han lycklig så känns det på något sätt som att jag kan pusta ut. Riktigt medberoende jag vet. Jag fattar jag ska tänka på min egen framtid, men helt ärligt är jag inte orolig för den. Jag vet att jag är underbar och helvete vad (över)lojal jag är. Jag är en pangtjej men jag är mer rädd över att inte hitta någon som kan göra att jag faller pladask, mest för att han fortfarande har en så stor plats i mitt hjärta.

Åsa M
lör, 2024-02-03 - 18:35

@Såjävlatrött för mig är det enda som har hjälpt att 1) klippa kontakten helt 2) prata med vänner 3) skriva dagbok och 4) analysera mina egna mönster.
Man blir inte medberoende av en slump. Man blir det för att man har en otrygg anknytningsstil och det måste man jobba på att bli av med, annars hamnr man där igen.

Såjävlatrött
fre, 2024-02-09 - 23:23

@Åsa M Jo, känner igen mig. Det där med dagbok måste jag ta tag i, vänner är svårt att prata med då jag har ganska få nära jag pratar med. Den närmaste vännen jag har lever i en relation med en kille som hade exakt samma problem som min men enligt mig är den killen snäppet värre då jag uppfattar att han är rent ut sagt elak. Det gör att när jag pratar med henne så kryddar det på min normaliseringsprocess och jag tänker "det kanske inte va så dåligt ändå?" när hon berättar hur hon har det.

Psykologen berättade om mina anknytningsproblem och jag har läst flera böcker om ämnet. Dessutom har jag fått en samtalskontakt via VC. Det går åt rätt håll men jävlar vad man är less på att invänta tiden, det är bara det som lättar ångesten tycker jag