Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

curry

Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Att få vara den lilla ett tag.
Att kunna släppa taget, känna sig trygg.

Jag har aldrig fått vara liten.
Mina barn ska få vara barn så länge dom vill. Dom ska aldrig någonsin behöva ta ansvar för sånt som dom egentligen är alldeles för små för.

Ibland blir jag bitter för att mamma gjorde de val hon gjorde när vi var små fast sekunden efter kan jag tänka att hon gjorde det bästa hon kunde. För att hon inte var förmögen att göra annat.
Jag vet att jag tänker göra annorlunda!

Framtidsdrömmar

Att förstå..
Jag har följt Ann-Maries tråd "att förstå" sedan hon började skriva. Jag känner så väl igen mig i detta att känna sig förvirrad och tro att man överreagerar. Hon beskriver en känsla av besvikelse över att mannen inte tycker att han har något alkoholberoende...men vad är det då som har gjort att barnen och hon känt sådan olustkänsla genom alla år. Tycker han att det är värt att göra sin familj så illa.
Jag mår just nu väldigt dåligt. Min sambo försöker nog att vara mig till lags; han är mera hemma och deltar i barnens aktiviteter så mycket han kan (mer än förut iallafall). Han försöker vara mera nära mig och vill ha sex och närhet...men inom mig skriker jag av förtvivlan över att jag känner ett avstånd. Jag vill så gärna att detta ska fungera men jag litar inte på honom. Fredagen som var så "provade" jag att ta en öl tillsammans med honom till maten för att se om det kunde stanna vid denna.....men inte. Han drog sig ut i garaget vid ett flertal tillfällen och somnade nästintill i soffan igen och var märkbart påverkad. Jag orkar inte tjata om detta längre och har ej sagt något åt honom, men stämningen talat sitt tysta språk. Lördagen blev lugn och nu är veckan igång igen och då går det bra.
Han kom hem på fredagen och berättade att hans jobbarkompis hade bjudit hem några kompisar till grillning på kvällen. Vi kom fram till att vi inte har några gemensamma kompisar kvar att göra något liknande med och jag frågade vad vi skulle göra åt detta.... svaret blev att det är mitt fel för jag blir alltid så sur när vi har haft bjudningar. ÄR DET KONSTIGT NÄR DET ALLTID GÅR UT PÅ ATT BLI FULL OCH KILLARNA HAMNAR I GARAGET OCH TJEJERNA TAR HAND OM BARNEN. Jag är så less på det!!
Jag hade så mycket jag skulle skriva här men jag känner mig så tom och förvirrad. Vi har inga kompisar som vi umgås med gemensamt, har inget roligt inplanerat, dagarna bara rullar på. Han pratar om att vi ska göra i ordning vår stuga och göra om hemma.....jag får panik!!
Varför är jag inte nöjd med de framsteg han gör?
Kram

mr_pianoman

Det tar lång tid att få tillbaka ett förtroende. Precis som på samma sätt som att man inte blir missbrukare över en natt. Vi beroendepersonligheter vill gärna att allt ska hända på en gång och gärna för en stund sen. Men det funkar inte så. Det är klokt av AA att ha med devisen "ta det lugnt" För det är precis det det handlar om. Man måste sakta men säkert bevisa att man går att lita på igen. Såklart måste människor i närheten också vilja kunna lita på missbrukaren, men det tar tid. Det måste det få göra.

Jag kände väl att det tog nästan uppemot ett år innan jag kunde känna någon slags förtroende från mina närmsta igen. Med rätta på något sätt. Jag hade inte gått att lita på så länge, så det är väl helt naturligt att jag inte fick tillbaka det bara för att jag hade gått igenom en månads behandling på behandlingshem.
Men med små steg så går det att komma på rätt köl igen.
Kram!

Framtidsdrömmar

Visst kan jag känna att jag är otålig och vill att allt ska hända nu. Det jag känner är väl att min sambo inte förstår hur stor skada alkoholen gör på mig, föresten tror jag att han inte bryr sig i hur jag känner ang detta. Har fått höra vid något tillfälle att; "det är det här du får". Kanske har jag inte varit tydlig nog ang hur jag känner trots att jag tycker att jag bönat och bett många gånger och bara fått höra hur fjantig och överreagerande jag är.
Jag har så svårt att lita på honom när han hela tiden dricker när det blir fredag eller lördag, när ska han börja visa mig att han är att lita på??? Jag ska bara acceptera......?!NEJ! Det kan inte vara meningen att jag ska ha ont i magen inför varje helg och känna mig orolig att lämna barnen ensam med honom, det var trots allt bara 6 veckor sedan han söp till ordentligt med vår son närvarande, då jag tyvärr var borta.
Det gör så ont att han inte förstår att vi tar skada av detta...

mr_pianoman

Han borde förstå att alkoholen sårat er relation. Och att det inte handlar om att vara nykter några dagar för att det ska förändras. Det är en förändring av livsstilen som ska till. En hållbar förändring. Först då kan du sakta men säkert få tillbaka tilliten till honom.

lillablå

Åh vad det är guld värt att få höra båda sidor, och ta del av allas erfarenheter...
Tänker på sig, framtidsdrömmar, och hoppas att du får den framtid du drömmer om, i sinom tid!!!
Stooora kramar!!
/k

Framtidsdrömmar

Jag och barnen var på en slalomcup i helgen. Hade det trevligt med övriga klubbmedlemmar i två dagar. Min sambo var hemma. Det kändes inte rofyllt att åka ifrån honom då jag visste vad det skulle bli för hans del. Dock var det skönt att ha båda barnen med sig för då behövde jag inte fundera på om de har det bra eller ej. Mycket riktigt, som jag visste.....fest för honom både fredag och lördag med hans familj och sina "vänner". På söndagen hörde han inte av sig förrän kl.17 och vi var nästan hemma igen, då var han också påväg hem. (Han har varit i sin hemby under helgen). Jag har förklarat för honom att det ävr viktigt för mig att han hör av sig och bryr sig om oss. Jag tycker att man ska kunna kräva det och att det ska ligga i hans intresse att höra hur vi har det, och framförallt så tycker jag att det inte är mer än rätt att han ringer och önskar sin dotter "lycka till" innan tävlingen börjar... Hans förklaring när jag frågade varför han inte hört av sig och svarat på mina samtal under dagen var att "jag hade telefonen på ljudlös"....bullshit!! I min verklighet hade han festat till långt in på morgonen och inte kunde ringa förrän han hade sovit ruset av sig och blivit nykter...... Jag känner mig så bortvald!!! Igen!!! Mitt självförtroende rasar sakta men säkert och jag är livrädd!!

ByggareBob

Har ju själv problem med att inte kunna hantera drickandet, ibland så kunde jag kontrollera det, andra gånger så kunde jag inte det och det skapade en situation som tillsist blev ohållbar för min sambo.

Rent spontant känner jag att du bara skall tänka på dig själv och barnen, han får ta ansvar för sitt eget liv.

Att han lägger skulden på dig när det gäller ert sexliv säger ju en hel del om hur han er på det hela, han påstår att det bara handlar om vad du vill, när det i själva verket är att det skall vara som han vill annars är det någon annans fel. Att han inte inser att han kanske hade fått ett underbart sexliv om han skapat förutsättningarna för det, vara nykter, lyssna mer på dig, visa ömhet osv.

Att du varit otrogen och det är jobbigt för honom, borde ju innebära att han inser hur svårt det är att känna sig sviken, att han borde inse hur jobbigt det är att gå runt med den känslan. Det är ju inte en ursäkt att svika andra.

Som många av dom andra kloka kommentarerna du fått så tycker jag också att du skall ta reda på vad som händer om du väljer att lämna. Var skall du bo, vad händer med bolån osv.

Du är allt annat än en svag människa oavsett vad du ibland verkar intalar dig själv.

Lycka till med ditt fortsatta liv.

ByggareBob

Framtidsdrömmar

Tack ByggareBob för dina kloka ord. Hoppas att du också kan finna lite styrka från vad alla andra skriver. Hoppas att även jag kan ge dig något i form av förståelse för de medberoende. Detta forum har för mig blivit ett andningshål när jag behöver skriva av mig, när orden tar slut och jag har tröttat ut mina kära vänner (vet att de alltid finns där för mig så det är nog bara min egen känsla att jag är en börda för dem, jag vet egentligen att jag inte är det).
Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt. Jag har ett tillfälligt boende om jag behöver och vänner och familj som stöttar mig. Jag är fortfarande rädd för vilken väg han tar och vad han blir för far till mina barn...Vet att det är hans eget ansvar men det är så svårt!!
Nu är påsken här.......och med den kommer magondan. Jag vill inte framstå som ett offer för jag veill inte vara det, jag vill bara bli stark i mig själv. Vill hitta tillbaka till den glada tjej jag är.

Framtidsdrömmar

Måste bara få skriva av mig medans tårarna rinner. Har precis haft en diskussion med min sambo där jag förklarade att jag verkligen mår dåligt när han är i sin hemby och festar, att jag behöver höra av honom när vi är på varsitt håll som vi var i helgen, att jag inte tycker om att han smyger med sitt drickande. Det slutade med att han försvarade sig med att han inte hade ringt för att jag då skulle varit arg för att han lät trött, han skulle aldrig åka till sin hemby mera, han fick minsann inte ha roligt han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig osv.. Sen gick han ut i garaget och hämtade en öl, en dunk rödvin och en flaska whiskey och slängde upp på bänken i köket. Jag bad honom att inte dricka whiskey för att han blir inge rolig då. Då fick jag till svar att jag inte är nå rolig som är som jag är och det var väl fan att han inte får slappna av. "Ta dig ett glas vin du med och var som folk" går jag till svar.
Just nu känner jag igen att allt jag känner är fel och överdrivet, han ger mig inget som helst utrymme för att få känna det jag känner och få prata med honom om det. Han blir bara arg och trotsig. Jag har helt fel taktik.
Det känns som att allt skulle bli lättare om man fick dö, men då lämnar jag mina barn och det vill jag inte utsätta dem för.

Eken

tyvärr :( Även om ingen tror och vill att det ska drabba en själv. Och tråkigt att läsa om hur du har/haft det.
Dock tror jag nog att du inser själv vad som borde göras åt saken.
Liksom en alkoholist beter du dig nu i och med allt blundande och rädsla för vad som 'kommer att hända'.

Tycker det framgår ganska tydligt hur situationen är. Var glad dock at du har ett normalt liv och har alla möjligheter att som en frisk människa som klarar av att sköta jobb och alla andra situationer ok.

Våga ta tag i detta och gör en förändring i ditt liv. Prata med nån som står dig nära och stöttar dig och hjälp dig själv nu.. Du är den enda som kan göra förändringen.. Det blir bättre, fast man kanske inte inte vet alla svaren innan hur det blir..! Kram

Du undrar varför han inte förstår, eller bryr sig - när du berättar hur orolig och ledsen du blir nr han dricker. Ett svar gav Lelas nyligen i någon tråd när hon beskrev punkt 1, 2 och 3... vad som händer när gränsen flyttas (gång på gång). Ett fysiologiskt svar om den kidnappade hjärnan finns i artikeln http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=844 - den är gammal men redig och bra tycker jag. Beroendet är starkt, psykiskt, fysiskt och inte minst socialt.

När jag läser dina inlägg får jag känslan att hans motivation att ändra sitt drickande är låg - det signalerar att det är DU som måste göra DITT VAL. Du skriver: "Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt." Där nånstans har du nyckeln - vad är det som gör det så svårt? Svaret på den frågan måste du söka inom dig själv.

Din berättelse är så lik många andra här, den goda skillnaden är att du har ett skyddsnät. Många andra i liknande situation känner sig, och är kanske, totalt ensamma och vet inte vart de ska ta vägen. I din berättelse blir medberoendet så tydligt - en utomstående som (kanske ser) och hör din berättelse fattar inte vad i all världen som håller dig kvar. Det gör inte du heller - och det är du själv som måste komma till punkten "nu går jag". Jag tror att det är först då han inser och först då det blir synligt om han har viljan att förändra.

Häng kvar här, läs och skriv. Läs gärna barbalalas och currys trådar! Ge inte upp, du har ditt liv i din hand det ögonblick du kommer till insikt om det! Kram och Glad Påsk! / mt

det kan har varit i Carina Bångs blogg jag läste vad Lelas skrev om relationen, jag klistrar in länken nedan / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
I februari 2011 skrev Carina Bång en av de reflektionsövningar som varit till stor nytta för mig, jag
klistrar in den också när jag är på gång:)Hennes blogg rekommenderar jag varmt!

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Allt gott / mt

Framtidsdrömmar

Mulletant och Eken..tack för era inlägg. Jag läser och tänker. Varför är detta så svårt för mig? Jo för jag älskar honom (har jag ju kommit fram till även om jag också hatar honom) men det som jag är allra mest orolig för är hur det blir med barnen och vilken pappa de får om jag lämnar honom. Jag jobbar inom den akuta vården och ser så mycket elände som är alkoholrelaterat och det skrämmer mig. Jag vill inte att deras pappa ska behöva bli hämtad av ambulans pga att det hänt en olycka pga att han varit full och inte kunnat ta hand om sig själv. Kanske är det jag som blir den som hämtar honom.... Vet att det inte är mitt ansvar för han måste ta hand om sig själv men...Påsken är som alla andra storhelger en högtid där det är mycket alkohol med i bilden. Jag har jobbat nätter hela påsken och har sett så mycket elände, är helt slut. Hemma har han kunna dricka utan att jag varit hemma vilket har resulterat i att jag haft ångest för att åka hem på morgonen. Det ska inte vara så här......
Skönt att ha er här, ni ger mig mycket styrka och något att tänka på varje gång!
Kram

vara så som ni har det. Läste tillbaka och ser att du flyttade med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med löftet att han skulle börja med antabus och ta in på ett behandlingshem om det inte fungerade. Du har konstaterat att det fungerade inte.

Så väl jag förstår din oro relaterat till vad du ser i jobbet. Jag har också jobbat inom vården, annat område men sett samma verklighet. Ser den fortfarande fast från annat håll och indirekt. Jag lever också i ett lokalsamhälle med mycket alkohol och toleranta gränser - det gör det inte lättare att bli nykter.

Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Visst är det lite konstigt att vi som i yrket är så kapabla och handlingskraftiga är så veliga när det gäller oss själva:) Har du, som jag, konstaterat att det inte är ovanligt med kvinnor som ger kloka råd inom vården lever i missbruk och ibland våld i sitt eget hem?

Styrkekramar och skön ledighet efter helgen! / mt

Framtidsdrömmar

Har funderat mycket över vad det är som gör att jag har så svårt att bryta mig loss. Varför är jag så rädd att misslyckas? Rannsakar min uppväxt. Min mamma och pappa har alltid funnits där för mig och jag har växt upp i trygghet. Däremot har min pappa aldrig tillåtit mig att få göra fel, han har alltid sett till att allt blivit rätt tex när man skulle bygga något osv.... Har liksom aldrig fått lära mig av mina misstag utan han har rättat till dem innan det hunnit bli fel. Kan det vara något som idag förföljer mig. Rädslan att göra fel.
Mulletant, tack för dina inlägg. Du verkar vara en fantastisk kvinna med många sunda tankar. Ja, visst är det så att vi inom vården är typiska medberoende, iallafall många av oss. Det står ju också det i "botten upp" att vi ofta söker oss till vårdyrken. Jag har alltid bra lösningar och stöttar patienterna jag möter och tycker att det finns bra lösningar för deras problem men mina egna har jag så svårt att ta tag i.

Framtidsdrömmar

Antar att jag är som alla medberoende..... Man hoppas, vill tro att det blir bättre, det blir bättre nästa helg, han vill verkligen göra något åt detta även om han inte säger något osv.
Jag har varit dålig på att skriva här på forumet men nu är jag tillbaka. Vet inte om jag funnit så mycket mera styrka men jag måste bara få skriva av mig lite.
Jag hatar långledigt!!! Jag hatar när jag måste jobba helgnätter!!! Jag vill älska att vara långledig och möta värmen och våren, jag vill kunna gå till mitt nattskift och veta att barnen mår bra och kan känna sig trygga. Jag jobbade nätter fredag, lördag och söndag innan valborgsmässoafton. Han drack själv hemma och somnade på soffan, enl mina barn alla nätterna. Han sov halva dagarna när vi skulle kunnat göra något kul tillsammans eller han själv med ungarna. På valborgsmässoafton hade vi bjudit några kompisar på middag. Jag känner att min sambo hetsar till drickande för han vet inte hur han ska bete sig och kunna slappna av, kvällen slutade med att han blev fullast och sov halva dagen och var mossig andra halvan. Superfint väder ute och han sumpar bara bort det!
Den dagen gick åt att nyktra till för att kunna vara fit for fight på jobbet dagen efter.
Men VI då, jag och barnen, är vi inte värda att få en mysig helg med roliga aktiviteter?!
Jag lider så med mina barn och jag vet att de har ont i magen när jag jobbar natt. Jag måste ju prata med honom igen men jag vet inte hur. När jag försökte prata med honom under valborgshelgen så upplyste han mig om att "jag har ingenting att göra med vad han gör". Har man inte det i ett samboförhållande??
Det var nu i helgen ett år sedan jag var otrogen och det var naturligtvis jobbigt för honom att bli påmind om detta. Jag försökte prata med honom om det men han tror att jag har kontakt med killen fortfarande vilket jag inte har. Jag frågade hur jag ska få honom att tro på mig och om han verkligen tror att jag skulle utsätta honom för samma sak igen när jag vet hur mycket det sårar honom. Han svarade att "det får jag väl hoppas"! Men till saken hör att han utsätter mig för sitt drickande var och varannan helg, han sårar mig hela tiden fast han vet att han gör mig illa.
Snälla skriv några peppande rader, jag behöver det!

pepp att komma med just nu.... men det är bra att skriva, det kan jag lova.

Min mamma jobbade tidvis natt när jag var barn och jag minns ännu med obehag som känns i kroppen hur hennes jacka såg ut, den hon tog på sig när hon skulle på kvällsjobb. Hon hade anatgligen samma på dan men det är scenen på kvällen jag minns. Exakt. Min far var alkoholist.

Jag kopierar mina egna ord till dig: Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Så är det. Styrkekramar! / mt

Lelas

Framtidsdrömmar - det finns ett liv för dig där du älskar att vara långledig! Och där du och barnen kan njuta av roliga aktiviteter under helgerna! Det finns, det är inte en orimlig drömbild!

Jag minns inte just nu, men hur ser det ut med dina möjligheter till professionell hjälp? Pratar du med någon? För mig var det avgörande, och jag tror att du behöver den kraft som sådana samtal kan ge, i dina viktiga beslut framöver.

Du kommer att fixa att bryta upp, och att skapa ett bättre liv för dig och barnen. Andra har klarat det före dig, och du kommer också att klara det!

Kram, vännen!
/H.