av nykter_mamma

nykter_mamma
mån, 2024-02-12 - 00:07

Jag började dricka vid 45 års ålder och slutade 5 år senare. Det var 7 månader sedan. Jag vet inte om jag är ovanlig så men jag har alltså inte ett jättelångt missbruk bakom mig. För min egen del så ser jag det som en parentes i mitt liv och nu känner jag mig trygg i mitt beslut att aldrig mer dricka en droppe resten av mitt liv.

Problemet är min vuxna dotter. Mitt drickande har inneburit ett sånt trauma för henne och hon mår verkligen inte bra. Vi är väldigt bra både hon och jag på att kommunicera och pratar ganska ofta om mitt beroende, jobbiga händelser under den tiden, mina tankar och mina planer och tankesätt för att kunna fortsätta välja nykterhet varje dag osv osv.

Trots detta har hon supersvårt att släppa kontrollen på mig. Jag fattar att hon troligtvis alltid kommer ha en viss oro kring återfall men jag ser vilken enorm ångest hon har. Jag har försökt på alla sätt att få henne att kontakta nån anhöriggrupp men hon vägrar. Hon tycker det är läskigt och hon förstår inte hur det skulle kunna hjälpa henne. Detta är destruktivt för oss båda.

Har någon nåt tips om en onlinegrupp, webbsida eller nåt annat som jag kan ge henne?

Varafrisk
mån, 2024-02-12 - 09:27

Hej @nykter_mamma !

Grattis t sju månaders nykterhet! Hur gjorde du för att bli nykter?

Jag själv har snart varit nykter i 13 månader. Drack i ca 12 år. Förra våren gick jag en öppenvårdsbehandling min men deltog i en anhöriggrupp. Ett vuxet barn t en annan person i behandlingen deltog också i anhöriggruppen. Det var i kommunens regi.
Jag känner inte till vad det finns för grupper online. Här på alkoholhjälpen finns det ju ett forum för anhöriga. Kanske administrationen vet.

Hur gammal är din dotter? Sju månader för oss som blivit nyktra är en ganska lång tid och vi kan känna oss väldigt stabila. Jag tänker att för en anhörig att tiden känns kortare. Det är ju väldigt bra att ni kan prata men det är svårt att hon får en sådan ångest.
Hoppas att fler svarar på din fråga.

Kram🌺

nykter_mamma
tis, 2024-02-13 - 16:55

@Varafrisk Tack snälla för svar. Det känns fint att få en bekräftelse på känslorna jag har. Hon är vuxen min dotter.
Jag valde att gå på antabus några månader och sedan har jag fått tillbaka mitt liv och det är det som hjälpt mig. Utan mina barn, utan mina vänner och arbete så finns liksom ingenting. Det är livet för mig och jag kan inte förlora dessa. Dessa skänker mig sådan glädje och mening att det är inte värt för mig att fly längre. Jag tar också hand om mig själv på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag har slutat röka, jag rör på mig regelbundet och försöker äta nyttigt. Och jag känner lust igen, lust till livet. Men jag tror att dotterns ångest kommer minska ju längre tiden går men försvinna gör den nog aldrig precis som du skriver, för de anhöriga känns tiden kort. 7 månader är inte jättelång tid men hennes ångest blir så himla jobbig och då blir vår relation så dysfunktionell. Det är det jag vill förebygga liksom. Jag ser ju jättetydligt att hon behöver någon att prata med och jag vill avdramatisera det för henne.

Tack igen för ett fint svar.
Kram