Jag har varit hos terapeuten två gånger nu och på de två samtalen har jag insett att det är så mycket mer än alkoholen. Eller om alkoholen skapar så många fler problem än själva drickandet.
Jag är en hårsmån från att gå in i väggen. Eller kanske är jag redan där, men eftersom jag aldrig kan slappna av helt vet jag bara inte om det än.
Jag är så ledsen och besviken. Relationen och livet som jag trodde vi hade så lika inställning till blev alltså inte mer än så här.
Jag känner mig rädd för att jag inte ska orka genomföra och faktiskt ta mig iväg.
Jag känner mig rädd för att jag fattar fel beslut. Tänk om…
Men vi har dansat den här dansen tillräckligt länge. Allt jag lyfter kring hur jag känner kring vår relation möts med aggressivitet. Psykiskt våld säger kuratorn. Men så illa är det väl inte viskar den lilla rösten i mig som växt upp med ständiga överskrivningar av de egna gränserna.
Ja mest av allt är jag nog rädd. För hur allt ska kännas. För hur jag ska orka. För att bli helt ensam. Träffa på honom på byn.
Känslorna för honom är inte slut. Men jag är det.