Jag har varit hos terapeuten två gånger nu och på de två samtalen har jag insett att det är så mycket mer än alkoholen. Eller om alkoholen skapar så många fler problem än själva drickandet.

Jag är en hårsmån från att gå in i väggen. Eller kanske är jag redan där, men eftersom jag aldrig kan slappna av helt vet jag bara inte om det än.

Jag är så ledsen och besviken. Relationen och livet som jag trodde vi hade så lika inställning till blev alltså inte mer än så här.

Jag känner mig rädd för att jag inte ska orka genomföra och faktiskt ta mig iväg.

Jag känner mig rädd för att jag fattar fel beslut. Tänk om…

Men vi har dansat den här dansen tillräckligt länge. Allt jag lyfter kring hur jag känner kring vår relation möts med aggressivitet. Psykiskt våld säger kuratorn. Men så illa är det väl inte viskar den lilla rösten i mig som växt upp med ständiga överskrivningar av de egna gränserna.

Ja mest av allt är jag nog rädd. För hur allt ska kännas. För hur jag ska orka. För att bli helt ensam. Träffa på honom på byn.

Känslorna för honom är inte slut. Men jag är det.

Så sant @Åsa M. Jag tänker att framtiden får visa. Han sa det jag hade behövt höra för 1.5-2 år sedan, därav vacklandet tänker jag.

En bekant som varit gift med en alkoholist har berättat att det tar i snitt 37 återfall innan man klarar av att bli nykter och menade att det kan ta många år.

Jag får helt enkelt också ta en dag i taget för nu.

Min första reaktion var medkänsla och nån slags tacksamhet över att bubblan äntligen sprack.

Sen kom ilskan och frustrationen över att jag behövt ifrågasätta mig själv och min verklighet så länge och vad det har gjort med mig.

Så första steget blir: fixa färdigt här hemma (fortfarande lika skön känsla i lägenheten!) och sen försöka bena i och bearbeta alla dessa känslor och se hur jag kan vara uppmärksam på att inte låta någon gå över mina gränser på det sättet igen samt att lita mer på min intuition. Som har visat sig vara väldigt pålitlig.

Kram 🤗

@has
Så fint att du tar dina steg i rätt riktning för dig själv.
Jag fick ett bra råd från en anhörigterapeut och det var att lyssna inte så mkt på det som blir sagt utan se på agerandet och beteendet.
Jag minns alltid lättnaden och de förhoppningar varje gång det blev ett sånt moment som du haft nu och jag vill inte vara negativ men de flesta med alkoholism klarar inte av att nyktra till.
Om jag hade kunnat ge mig själv råd när jag var I samma situation som dig så hade jag sagt att stäng dörren och gå vidare med ditt egna.
Jag lämnade tillslut men hälsan och konsekvenserna håller jag fortfarande på att bygga upp igen.
Medberoende är också ett beroende.
Kram

Tack @Snödroppen! Jag var hos min samtalskontakt idag och fick hjälp att titta på vad ilskan försökte säga mig. Vilket var: jag orkar inte mer! Låt mig vara ifred!

Jag tänker som du skriver att jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig till det han sagt så att det inte påverkar mitt eget agerande. Inte lyssna på vad som sägs utan titta på det som göra är ett jättebra råd! Väldigt enkelt att kommunicera med när jag tänker på det.

Jag är verkligen också helt slut på alla plan.

Kram!

@has
Hej.
Det är ju bra att han har kommit till insikt, och att det blivit för mycket, att han vill ta tag i det. Men utgången av det vet man ju inte hur det blir. Sådant kan man ju tyvärr inte veta.
Nu minns jag inte vem på forumet som skrev följande, har läst så mycket klokt av så många; men att tänka att
"kan jag det här, vill jag det här, är det bra för mig?".
En dag i taget. Försök tänka på dig nu.
Vad ska du göra för dig själv i morgon?

Kram.

@has jag tror det är helt rätt! Vi som hänger här har ju ofta diskussioner om vikten av att sätta upp, hålla och respektera gränser och det är inte lätt att lära sig det efter många år som medberoende. Men skam den som ger sig, tänker jag... en dag har man lärt sig det och då kan man navigera livets grynnor lite enklare.

@Åsa M , @has
Det där med gränser ... Såna utmaningar. Först tänkte jag själv att jag kan ju inte sätta gränser för honom, men de gränser man sätter är ju egentligen sådana som har att göra med sig själv kom jag att tänka ... Vart går gränsen till att jag mår bra, hur agera i olika situationer så att detta gynnas? etc.

Tack snälla ni 🙏🏼

Jag kände mig så stark i och med flytten och hade aldrig trott att detta skulle dyka upp efteråt.

En tid framåt är det så mycket praktiskt som vi behöver göra. Och det är i sig inget jätteproblem, bara inte min oro triggas igen (vilket den gjort av samtalet vi hade).

Nånstans kommer en barnslig känsla också upp: så nu är du duktig och erkänner allt medan jag har upplevt allt obehag som beroendet skapat - utan att dricka!

Den känslan får komma och gå den också.

Ja, en dag i taget.

Har skrivit ner några av era tankar och tips så att jag har dem lättillgängliga och kan påminna mig själv.

Imorgon har jag bokat in en träff med en god vän som har vetat hur det varit och vad jag brottas med. Det blir fint.

Efter samtalet i helgen har hela mitt nervsystem varit på helspänn igen. Hjärnan & hjärtat har brottats med längtan och önskan och mer neutralt observerande av situationen, samt ilska och sorg.

Tog kontakt för ett nytt samtal. Berättade att jag inte orkar mer. Just nu har jag redan gett allt och lite till, det finns ingen kraft kvar för att kunna härbärgera oro och osäkerhet.

Jag märker under samtalet att allt är så färskt och i luften på andra sidan att det inte finns några fasta stenar för mig att sätta fötterna på, vilket bekräftar min känsla och mitt val.

Det finns inget som är tillräckligt tryggt för mig att återigen ha känslan av att livet sätts på paus igen.

Jag behöver mig själv mest av allt och jag kan inte finnas för- och stötta någon som jag känner har gjort mig så illa den senaste tiden.

Så jag förslog att vi skulle skicka in ansökan om skilsmässa. Jag har berättat vad jag skulle behöva för att en eventuell relation överhuvudtaget skulle kunna vara möjlig längre fram. Att han får ta upp tråden där framme om han kan se att dessa behov skulle få plats i hans liv.

Direkt ansökan var inskickad kommer samma känsla av lugn tillbaka som jag hade dagen jag flyttade.

Känner samtidigt medkänsla med mig själv över det tillfälliga vacklandet. Att det är svårt att hålla kursen när man plötsligt får höra det man väntat på så länge.

Frågorna: Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det här bra för mig? hjälpte massor så tack @Tröttiz.

Märkte hur jag under samtalet flera gånger tappar kontakt med mig själv men hörde kurators röst i mitt huvud: hur känns det här för dig? Och kunde komma tillbaka.

Livet är bra tufft ibland. Tacksam för varje öra som orkat lyssna (och öga som orkat läsa med)❤️

På fredag är det fyra veckor sedan jag flyttade. Så mycket har hänt. Mannen verkar ha fått ett verkligt uppvaknande och jag hoppas det håller i sig, mest för hans skull.

För som jag sa när vi pratade igår: om vi inte lyckas hitta tillbaka till varandra längre fram så är det såklart tråkigt för mig, men jag klarar det.

För dig handlar det om livet.

Och så är det ju. Det är så svårt att se det när man är mitt i stormens öga. Att en relation tar slut kan göra väldigt ont en tid, men det går över och en klarar av det. Men för den som är beroende hänger verkligen hela livet på ett uppvaknande och ett tillfrisknande. Och den enda som kan göra jobbet är de själva.

Det har varit tufft att få höra hur de senaste åren har sett ut ur hans perspektiv. Hur han vaknat många gånger med ångest och vet att han sårat. Att han tänkt att han aldrig med ska dricka, men att beslutet under dagen ändrats och sedan fortsätter allt redan samma kväll. Hur han smugit och smusslat och upplevt att han blivit bättre och bättre på att dölja (en del har naturligtvis inte varit så dolt som han trott utan fullt synligt för mig: det är inte så att ölförrådet på ett magiskt sätt fyllts på utan att någon ens åkt hemifrån, självklart har jag vetat att han gömt undan nånstans).

Jag tänker att beroende verkligen är en ensamhetens sjukdom. Den beroende skäms och gör allt för att dölja. De runtomkring har en anhörig som aldrig riktigt är där utan lämnas ensamma även när den andra fysiskt sitter i samma rum.

Min man söker nu hjälp. Efter att ha gått igenom flera olika ”dra ner” alternativ börjar han landa i att det nog kommer behöva vara slutdrucket för hans del.

Och nu är det nästan jag som skäms när jag skriver det här. För jag har ju läst hur många kämpat under så många år och att nykterhet lätt byts till återfall och sen är läget detsamma igen.

Så varför skulle just min man klara av det?

Jag känner inte att jag har några skygglappar runt det utan förstår att det här kan gå åt vilket håll som helst. Det jag tycker känns hoppfullt är att våra samtal inte längre handlar om alkohol utan det som hela tiden funnits där bakom. Det är också det han söker hjälp för, för att förstå sig själv och hitta nya sätt att hantera livet.

Det absolut viktigaste för mig var att flytta. Och att fatta de stora besluten om att sälja huset och lämna in ansökan om skilsmässa.

Allt som jag bävat för är gjort och jag har nu mitt eget lugna härliga hem där jag bestämmer själv om vad som är ok och inte.

Min bästa gren är att lägga locket på och sedan köra på. Vilket håll jag kör år har spelat mindre roll, det handlar mer om att jag känner att jag GÖR något.

Försöker sluta med det nu. Försöker hänga i luften, falla fritt utan att veta var jag landar. Försöker undersöka vilken typ av kontakt jag klarar av att ha med min man utifrån hur det känns för mig istället för att vara regelstyrd och göra ”rätt”.

För att göra rätt verkar ha blivit väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Ett sätt att vara värd något.

Så jag har varit duktig i mina studier, försökt vara en bra mamma, god vän, bra fru. Till och med när jag började meditera för många år sedan hörde jag den inre rösten säga ”nu jävlar ska vi bli bra på att meditera!” Samtidigt som den kalvade upp ärmarna och ställde sig i startposition, som när man ska springa ett hundrameterslopp. Fatta så sjukt!

Och nu vill mitt duktiga jag skilja mig rätt och vara duktig i att lämna mannen jag älskar.

Och jag känner mig faktiskt fruktansvärt trött på att vara duktig jämt. Att behöva prestera även i skilsmässan. Jag tror inte jag orkar vara duktig med och jag tror inte heller det är det jag behöver.

Jag behöver börja vara sann mot mig själv. Jag behöver träna upp min lyhördhet för vad som händer i mitt inre. Jag behöver ta ansvar för vad jag känner och agera utifrån det.

Jag behöver bryta mina mönster som gjort att jag om och om igen hamnar i relationer och situationer som blir destruktiva för mig och som tar allt för mycket energi.

Så där står vi nu. Försiktigt trevande utan att veta var vi kommer att landa. För mig är det en väldigt ny känsla. Vilket i sig är skumt, eftersom den egentligen beskriver hela livet. Ingen av oss vet ju vad som händer härnäst, det är ju så livet funkar.

Men det är lätt att bygga upp fantasier om hur det kommer bli, hur det ska bli och sedan leva utifrån det.

Att träffa sitt livs kärlek som sedan insjuknar i alkoholism har om inget annat lärt mig det. Jag vet ingenting om vad som kommer runt hörnet och jag hatar det samtidigt som det känns som en lättnad.

För det betyder att jag inte behöver hålla så hårt i verkligheten jag önskar. Det betyder att mina axlar kan sjunka ner och käken slappna av.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att livet håller mig. Jag klarar det. Kanske inte ensam men med fina människors hjälp. Ibland nära vänner. Ibland i stödet från personer i ett onlineforum med användarnamn där de bakomvarande varma själarna delar med sig av sina erfarenheter från liknande situationer. Ibland utbildade människor som jag betalar för att få hjälp av.

Jag orkar inte längre gå genom livet med knuten näve. Jag orkar inte lägga mig i och försöka göra andras jobb åt dem. Jag kapitulerar. Jag ger upp! Jag tror faktiskt att jag på riktigt är redo för att lära mig leva som en öppen hand och låta livet hända med övertygelsen om att jag klarar av det som kommer. Ta ställning utifrån hur saker känns för mig, när det behövs istället för att i förväg hoppat flera steg för långt och inte tagit med mina egna känslor.

Det känns väldigt läskigt. Och bra.

Precis så. Man kapitulerar. Jag orkar inte längre styra upp andras problem och varför har jag lagt energi på det? Som någon här beskrev det: "att vara medberoende är som att oombedd gå in i alla andras trädgårdar och fixa medan man låter sin egen förfalla".
Nu fokuserar jag bara på min egen trädgård. Det är så skönt.

Vi faller tillsammans @Kärringen❤️

Verkligen en bra bild @Åsa M - och den ser väldigt komisk ut i mitt huvud när jag springer runt och rensar med andras snopens blickar genom fönstren 😂

Kapitulera. Jag tror det är första gången som jag verkligen kan se mitt eget beroende som beroende. Vad skulle jag annars behöva kapitulera inför?

Jag känner mig inte beroende av personen och har ej upplevt den ”abstinens” som jag ser att vissa behöver tampas med när de lämnat.

Men jag växte upp med en förälder som mådde dåligt och periodvis uttryckte hot om suicid (även verbalt). Så att försöka vara duktig och på andra sätt påverka dennes mående var förstås en överlevnadsstrategi för ett litet barn.

En annan känsla kommer med: rädslan, osäkerheten och förtvivlan över att ingen ser MIG!

Som idag visar sig i att dels prestera, göra rätt och vara duktig. Samt rädslan i att bli missförstådd, att inte bli sedd och uppfattas som den jag är.

Lika omöjligt att få tag på när man lever i kaos, som det är att få insikt i ett aktivt alkoholberoende när man är mitt i och livet ”lunkar på” skulle jag tro…

När man släpper taget…

Idag kom mäklarens husannons för granskning.

Och för första gången på nästan en månad blir jag så himla ledsen för att jag behövde lämna allt… som vi slitit och jobbat för vårt hem.

Varenda vrå är genomtänkt, skapad av våra egna visioner och händer.

Plötsligt känns det så himla orättvist att jag blev av med allt för hans drickande. Det var verkligen inte så här det var tänkt att bli.

Kuratorn frågade vid ett av våra samtal: du har varit med om rätt omvälvande saker den senaste tiden, hur kommer det sig att du sitter här och är så samlad? Vart tar allt vägen?

Det är nu det kommer. När jag låter mig falla. Inte längre kämpar för att vara den starka, duktiga som klarar av och gör rätt.

Den jävla alkoholen. Så mycket skit den ställer till med!

@has
Ja, alkoholen ställer till mycket. 😒
Kanske du har gått på autopilot tidigt, helt enkelt för att du av olika skäl "omedvetet" måste eller rentav självbevarelsedrift. 💜

Ens erfarenheter kommer ofta ut. Som det gör för dig nu.

Kram. 🌹🌹

Tyvärr kommer det ikapp en. Allt man haft inom sig så länge och sorgen....
Jag har gråtit i två veckor nu , jag är övertygad om att jag har sorg, sorg över att han väljer att supa ihjäl sig och sorg över mina drömmar om framtiden.

Stor kram ❤️

@has
Full av beundran efter att läst mer i din tråd!
Så stark du varit, så stark du är!

Igenkänning i beskrivningen att vara duktig. Tror vi är många som hamnar där. 'Duktiga flickan' vill prestera i allt. För att bli sedd, hörd o respekterad offrar man sina egna känslor o mål. Svårt att bryta det mönstret.

Jag har mycket islka, frustration o sorg som jag inte lyckas släppa ut (ännu).
Över mannens drickande o över att han satt mig i denna ensamma roll att styra familjen - vår familj.

Ger mig kraft att läsa om din kamp o tankarna kring den. Om styrkan du manat fram fast du känt dig svag o helt slut.
För helt slut blir man verkligen i denna bisarra verklighet som medberoende
(Instinktivt vill jag byta ut ordet medberoende! Har svårt att acceptera att jag på riktigt är i denna sits, att det är jag).

Tack o lycka till!
Kram 💛