Har egentligen bara en vän kvar, vi träffas inte så mycket men pratar mycket och djupt i telefon.
Idag var hennes tur att dra i väg i tankarna....och jag sa stopp! Nu är du och grötar i något igen som inte är ditt! Va paff jag blev, jag är inte den som säger så men misstänker att det är enklare att se någon annans.

Han hörde av sig i dag.....skrev:- vad vill du jag ska göra? Jag skrev att jag vill du åtminstone försöker vara nykter! Inget svar alls efter detta, jag fattar ju men det känns iaf så märkligt. Jag känner mig lurad ibland på den person jag kände, han manipulerade bort mig och nu finns bara något konstigt skal som bara gör mig illa .

Has du har så rätt! Det är vi nu! ❤️

Läste precis mina andra trådar. Ber om ursäkt att jag inte riktigt fattade att man ska hålla sig till en!

Men jag chockas lite över att jag förträngt hur det varit. Jag brukar säga till mitt vuxna barn att han är ändå den bästa jag haft... då undrar ju jag hur mycket jag förträngt av dom andra?

Jag förstår ju nu hur lite jag värderat mig själv, dock var jag nära tidigare idag att skriva till honom . Mycket är ju för katten, har ju försökt ha hit honom men han blir super stressad.
Jag försöker orda ett bättre boende och det kan inte vara omöjligt ! Om inte en stuga i skogen så ett ställe där jag kan näta in så han kan var lite ute. Köpa sele och gå på promenad osv. Min skuldsanering är klar i maj och då ska det gå fort. Har folk som håller koll så katten verkar ok .... och i absolut värsta fall tar dom hand om honom.

Alltså mitt i natten men jag är vaknare än någonsin , hur har jag stått ut? Hur kan jag överväga att messa honom?
Jag tror detta har nån djup rot i min barndom.... jag blev riktigt illa misshandlad av min styvfar..... och hittills har han inte slagit mig......kan det vara så? Det känns på något konstigt sätt logiskt

@Kärringen jag tror du är något på spåret här! Man måste ner och rota i sina egna mönster och sin anknytningsstil. Det finns ju en anledning till att man står ut och det är inte att man har ett helgonlikt tålamod... oftast verkar det vara knutet till låg självkänsla och trygghetsbehov.

@Åsa M jag kommer till massor med insikter när jag sitter ensam i min sorg, så som jag verkligen krumbuktat mig i detta förhållande som om mina uppoffringar gjorde honom mindre missbrukande! Och jag hade redan allt inprogramerat för alkoholister, det kan jag.....konstigt man känner sig som en urvriden disktrasa.
Jag är bara så trött och faktiskt övertygad att jag inte fixar en omgång till med honom inte nån mer vända med mina sk kompisar heller .... dom lever ett ytligt och konstigt liv som inte känns som det tillhör mig! Jag är liksom lite flytande nu vart jag kommer hamna vet jag inte , jag är väldigt ensam men hellre det än i nån värd där man inte kan lita på någon .

Vi har inte träffats på över 2 veckor och det är lika bra jag vill inte träffa honom jag skiter I honom och vad som händer men katten kommer jag ta.

En undran...
Jag har minimal kontakt med exet men hans familj jagar mig med div grejer som han gjort, bör, ska göra ok till deras försvar så är det så att den enda han ens svarar i telefonen för är ju mig. Men detta resulterar ju i att det känns som jag snart måste gömma mig om jag ska komma ifrån detta.

@Kärringen
Hej.
Ledsamt att höra att du även förutom dig själv fått hans anhöriga "på halsen".
Förstår jag dig rätt, att hans anhöriga inte får tag på honom och kontaktar dig för att du ska reda upp saker som han rört och ställt till?
Så, det hjälper inte att förklara för dem att de sakerna tillhör hans ansvar att fixa? Att således det inte är din sak att ordna. Ni är ju olika individer.

Styrka till Dig.

@Kärringen
Hej.
Läste mitt senaste inlägg och den första meningen kom ut galet i text ... som att du också "fått dig själv på halsen". 🙈
Menar att förutom att se till dig själv och ditt mående jagar hans familj dig, att du även fått den biten att hantera ...

🌸

@Tröttiz förstod precis va du menar, dock har jag mig själv på halsen med (skrattar gott)
Ja jag har hans familj efter mig och tror väl att det på något vis inte går in hos dom hur illa det är.... men jag har nu försökt sagt till på skarpen om hur detta påverkar mig . Men känns som sagt ofta som jag inte kan ta mig bort

Är detta trauma band?
Det är helt sjukt hur ledsen jag är fast jag inte ens känner kärleks känslor för honom längre. Jag börjar böla så fort jag ser en katt med. Och jag är ju inte med honom nu .... pratade i telefon i fredags sen inte alls.

Fy så jobbigt @kärringen! Visst skulle det kunna vara trauma band.

En annan tanke jag får är om det kan vara så att du nu har utrymme att känna alla känslor du tidigare inte hunnit med att känna och därför tryckt undan eftersom du varit upptagen av personen som dricker?

Eller kan det finnas annat som du upplevt längre tillbaka i tiden som triggats av den nuvarande situationen?

Hoppas du också kan se din styrka i att stå fast vid ditt beslut att lämna trots att du är så ledsen. Det kan vara lätt att falla tillbaka, även när känslorna av kärlek tagit slut.

Ta hand om dig❣️

@has du är så klok!
En tanke jag har är, att min pappa dog förv1,5 år sedan få började jag läsa en bok.... kroppen håller räkningen den handlar om barndomstrsuman och vad det ställer till med i kropp och psyke. Där började jag riktigt ifrågasätta vårt förhållande och dessa ångest påslag jag ständigt har när han dricker det skapar ju mina känslor från barndomen oxå , jag har aldrig kunnat umgåtts med fulla människor utan att få ångest.

Det kanske är en kombination.. men det är fruktansvärt att bli ledsen precis hela tiden.

Tack för du tar dig tid ❤️

”Jag känner mig lurad ibland på den person jag kände, han manipulerade bort mig och nu finns bara något konstigt skal som bara gör mig illa .” Har burit med mej din mening och känner att det är just detta som gör mej så ledsen. Kanske för dej med? Tror mycket är sorg, personen som man älskade känns död fast de lever??? Hjärtat och hjärnan får inte ihop det…

Antingen gråter jag eller så är jag avstängd, det är så mitt liv är nu och har nog varit ett långt tag. Riktigt glädje eller ilska vet jag inte när jag kände senast! Hur hittar jag tillbaka? Jag bara famlar i blindo....är jag kanske redan död .... jag förstår inte allt detta på grund av en karl

Känner igen mej på pricken men har inget svar. Tänker att sorgen måste värka ut. Känner inte heller nån ilska men ingen glädje heller. Bara överlever. Läste nånstans att sorg är kärlek som blivit hemlös. Kramar till dej, du är inte galen och inte ensam.

Jag känner också igen mig @kärringen. För min egen del har nog mönstret funnits med länge, men det börjar bli lite mer nyanserat efter samtalen hos min samtalskontakt.

Han speglar att jag har blivit väldigt bra på att nästan reflexmässigt stoppa ner mina känslor i en låda och sätta locket på. Han ber mig stanna upp i känslan och ställer frågan: vad är det den här känslan försöker säga dig?

Det har hjälpt. För känslor är ju egentligen kommunikation till oss själva. När man av olika anledningar haft stort fokus på andra har man oftast inte tid, ork eller är helt enkelt otränad i att lyssna på den egna rösten/känslan.

Vilket leder till att vi ofta också går över våra egna gränser, och låter andra klampa in över dem om och om igen med.

Så jag tror att du är på helt rätt spår som uppmärksammar att det är svårt att vara i ”mitt emellan”. Att vara i kontakt med känslan och samtidigt inte uppslukas av den.

Att märka att man bara har två lägen är en bra start, så fortsätt undersöka när och hur du stänger av och se om det går att göra annorlunda och hur det i så fall blir för dig. Kämpa på💗

Kram!