Vad gör man om det som man längtar efter med hela sitt hjärta står och knackar på vid dörren, samtidigt som man vet inom sig att man är inte redo för det än. Hur kan man stå emot det som spenderar timmar om dagarna på att fantisera om när man stirrar ut igenom fönstret för att se alla lyckliga människor som lever det livet man har lyckats dricka bort under så många år av självmissandel.

Varför känner jag mig då så himla rädd och inte modig när det nu finns inom räckhåll. Är det något inom mig som stoppar mig för att jag måste lägga min energi och fokus på mig själv först? Hur kan jag ens rättfärda det för mig själv nu när jag är så nära målet.