@Uppgiven74
Alla vill dig väl. Och alla vill sig själva väl. Jag tror att vi alla önskar bespara andra liknande lidanden. För det är verkligen lidanden. Att leva med någon som dricker så mycket, oavsett hur mycket det är och hur mycket vi förstår att det är, som våra nära dricker.
Du skriver "Men det ligger ett frö och gror" och då har vi som verkligen önskar dela med oss av våra tidigare lidanden lyckats förmedla att det finns ett annat liv som väntar.
Och det är en process. Jag tror inte på att jämföra. Jag tror också att var och en ska lära sig det som är svårt, när det gäller att sätta gränser.
Du har en tonårsdotter. Då blir det ändå ett annat läge. Kan hon hamna i fara för en vän som din sambo har. Han som skriver sms och ber om ursäkt. Du behöver inte svara honom alls. Du gör som du vill.
Jag tycker att du ska ha ett öppet samtal med din dotter, på en trygg plats där hon kan prata fritt med dig. Om hon inte kan prata fritt med henne, kanske du kan höra om hon behöver en samtalskontakt. En tonåring förstår.
Hur mår hon?
Hur mår du?
Vad vill ni, tillsammans?
Ni två är viktigast i detta, tänker jag.
Ta hand om dig!

Ni är några som undrar hur min dotter mår i allt det här och även om hon inte är medveten om exakt hur stort problemet är har hon full koll på att sambon dricker. Tyvärr tycker hon på tonåringens vis att han är ganska rolig när han är "lagom" berusad. Hon och sambon har en väldigt fin relation och hon brukar skoja om att hon kommer att bo kvar hos honom om vi skulle dela på oss. Jag vet att hon inte skulle det om det väl kommer till kritan men det är klart att det känns i mammahjärtat när hon säger det.
Sambon har inte druckit något sen i lördags men jag har en stor klump i magen när jag tänker på att det är påsk och många lediga dagar framöver. En typisk "nu-ska-jag-unna-mig-några- extra-öl-och-kanske-några-whisky-eftersom-jag-är-långledig"-helg......
Han har alla dessa dagar påpekat hur dåligt han har sovit och det känns som om han försöker ge mig dåligt samvete för att det är mitt fel att han inte kan sova eftersom han "inte får" dricka men jag gör mitt bästa för att bara låta det rinna av mig. Det är lättare sagt och gjort dock och det känns som om detta är det enda som snurrar i mitt huvud för tillfället. Det händer att jag ångrar att jag skrev det där första inlägget, det hade varit enklare att stoppa huvudet i sanden och fortsätta förneka situationens allvar men samtidigt är jag sååååå glad att jag hittat hit. För hur dåligt jag än mår av att få upp allt till ytan är det antagligen inget i jämförelse med hur jag hade mått i slutändan om jag fortsatt låtsas som om inget var fel.....

Jag fattar @Uppgiven74! Verkligen🩷

Man pendlar mellan att känna styrka i att vilja genomföra förändring och samtidigt vill man bara att ”allt ska vara bra”.

Oavsett: detta ligger utanför dig, du kan inte kontrollera vad som sker. Oavsett om du har sand i både ögon och öron eller tar steg mot ett ”friskt” liv.

Det är det som är så tufft, vi kan inte göra förändringen åt någon annan. Fast vi så gärna vill💔

Jag hoppas att ni får en lugn och trevlig påsk och att du får känna dig trygg och må bra💛🐣

Jag tror alla som finns här på sidan känner igen sig i det du skriver. Ambivalensen. Det är helt ok.

Du gör det du behöver göra när du behöver göra det. Skickar omtanke och tålamod i din process!