av marte

marte
fre, 2024-04-05 - 09:53

Jag undrar om det finns ngn som kan berätta om hur det är att leva vidare ensam, med barn, efter att ha skiljt sig från en drickande person. Hur lever ni i dag? Har ni någon kontakt med ert ex?

Jag har precis bestämt mig för att lämna min man efter att för 2,5 mån sedan förstått att han har grova alkoholproblem (dricker varje dag och har smugit senaste 5-6 åren). Men det känns FRUKTANSVÄRT att ha fattat det här beslutet, även om jag vet att det är rätt. Jag måste ju. Min man säger att han ska jobba på att bli frisk och att det kommer vara "fixat" om någon månad när vår skilsmässoansökan vinner laga kraft. Jag tror inte på att han verkligen vill sluta dricka (bara att han gör det för att jag vill och för att han förstår att jag annars kommer lämna honom) och jag tycker det låter fullständigt orealistikt att han skulle kunna nå tillfrisknande efter 6 mån. Han verkar ha noll koll på sitt tillstånd. Alt känns så mörkt och tungt just nu - varför måste jag vara den vuxna, jag orkar inte. Kan det finnas ett gott slut för mig och barnen?

User37399
fre, 2024-04-05 - 10:32

Hej
Jag tänker som så att du och barnen bor själva så ni får en trygg miljö.
Om han blir bättre så utöka kontakten.
Det är ju oerhört vanligt med dessa löften.

Viktigaste är att kidsen omgående får en hemmiljö miljö utan missbruk och det är det ju i nuläget du som måste säkra.

Det blir en tuff process så ta samtalsstöd

Åsa M
fre, 2024-04-05 - 13:24

@marte du grejar detta! Att ha tagit barnen ut ur en ohälsosam miljö är det viktigaste steget. Säger som ovan, sök hjälp för egen del och om barnen visar tecken på att behöva stöd så ta stöd för dem också.

marte
fre, 2024-04-05 - 22:36

Tack @bella70 och @Åsa M! Era svar betyder så mycket. Bekräftelsen på att det är tufft och att det är jobbigt.

Jag vacklar så fram och tillbaka - jag vill ju göra så här men *vill* ju inte. Jag skulle allra helst bara vilja leva vidare mitt vanliga, fina liv (som jag trodde jag levde).

Tack igen!

User37399
fre, 2024-04-05 - 22:40

Så klart du vill, det är en av anledningarna till att många av oss stannade för länge..
Och ja det är förbannat orättvist att behöva fixa med allt.
Men priset för alternativet att stanna blir för högt😞

User37399
lör, 2024-04-06 - 00:45

Var det din man vars terapeut gjorde en orosanmälan? Min lämnade blodprov osv ett tag, alkoholterapeut ett tag men sedan hände inget mer.

Jo han drack förstås och uppgav att han nu inte behövde mer hjälp utan hade koll. Smusslade i garaget.
Rena katastrofen på precis alla sätt.

För mig blev det fallet än hårdare än i det som hände innan perioden där han verkade ta tag i saker. Ville tro.
Önskar att jag aldrig upplevt det.

marte
lör, 2024-04-06 - 09:41

@bella70 Ja, det var terapeuten som gjorde anmälan. Han började gå hos henne i januari när han erkänt att han inte klarar av alkoholen (alltså även för mig). Själv har han vetat i flera år men jag har inte fattat någonting.

Jag blev hoppfull, tänkte detta är något vi kan ta oss igenom. Jag älskar honom, klart jag ska hjälpa honom med den här sjukdomen. Det var också en sån lättnad att jag fick veta eftersom jag tyckt han varit "tråkig" de senaste åren och inte ville göra ngt tillsammans, bara vara ute med kompisar. Plötsligt förstod jag vad allt det hade handlat om och kände att det fanns hopp för vår relation, bara han blir frisk och kommer tillbaka till sitt vanliga jag igen.

I mitten av mars kom orosanmälan efter ett återfall (han kom hem full en kväll). Jag fattade (igen!) ingenting och tyckte det var lite överdrivet med en anmälan efter bara ett återfall. Men det hade ju inte bara hänt en gång... Soc berättade för mig om minst fyra återfall. Dvs. han hade fortsatt dricka precis som vanligt även under den här tiden när jag trodde vi "tillsammans jobbade med tillfrisknandet". Jag skrev ut skilsmässopapper samma dag och nu är vi där vi är.

Han säger att orosanmälan och skilsmässan är ögonöppnare och *nu* förstår han. Jag vill ju tror men ser ju själv hur idiotiskt det låter när jag skriver detta. Och precis som du skriver @bella70 så är den känslan av svek och totalt blåljugande rätt upp i ansiktet något jag aldrig, aldrig vill uppleva igen. Det var tusen, miljarder gånger värre än att få veta att han är alkoholist. Vill aldrig ner i den avgrunden igen. Det är därför jag och barnen måste bort från honom.

User37399
lör, 2024-04-06 - 10:16

Förstår precis. Det var inte ”vi” utan han körde sitt eget race. Det var en stor sorg att inse att vi inte hade samma mål. Vilket jag trodde/vägrade inse.

User37399
lör, 2024-04-06 - 12:51

Företagshälsovård med samtalsstöd , blev sjukskriven ett tag.

I slutet av relationen polisanmälde jag honom pga fyllekörning mm.

Idag kan jag fortfarande få flashbacks och känna mig matt..
Men trygg
Kram

User37399
lör, 2024-04-06 - 17:48

Men du behöver inte få det så!! Och din man har inte ställt till lika mycket tror jag 🤗

Och jag stannade för länge - samtalsstöd är nog bra oavsett - men alla blir ju inte utmattade!

Euology
lör, 2024-04-06 - 18:14

@marte min man har också smygdruckit och hela tiden förnekat att det finns ett problem. Jag märker dock direkt om han har druckit, på sättet han beter sig/pratar. Jag har tänkt att jag måste stå ut i några år för att barnen ska bli äldre innan jag lämnar men allt eskalerade i somras och vår äldsta märkte och blev negativt påverkad av situationen.

Har ni fått någon hjälp av socialtjänsten? Hur tänker du och din man göra med barnens boende? Har ni små eller lite äldre barn?

Styrkekram till dig! Jag tycker du är jättemodig som har tagit beslutet att lämna!

marte
lör, 2024-04-06 - 18:37

@Euology Båda barnen är i tonåren och kan ju på det sättet "klara sig själva" rätt mycket vilket ändå är en tröst för mig även om jag är jätteorolig för hur deras boende hos pappa skulle se ut. Förstår från din andra tråd att dina barn är mindre och det måste kännas fruktansvärt.

Soc gjorde aldrig ngn utredning utan bara de där första samtalen då vi ändå har det rätt "lugnt" här hemma. Men för min del handlar det inte om hur mycket det dricks eller hur mycket våld som ev. kommer utan jag vill inte leva i den där totala ovissheten och oroligheten med hur dagarna ska se ut. Och jag vill inte att mina barn ska behöva det heller.

Jag skulle vilja bo kvar i huset men är inte säker på att jag klarar det ekonomiskt. Känns tufft och surt.

Åsa M
lör, 2024-04-06 - 19:45

Var inte rädd för att ta den hjälp som finns. När mitt ex ballade ur totalt fick jag rådet här att prata med hans chef. Det verkar ha brutit den negativa spiralen men han fick betala ett högt pris. Företagshälsovården, sjukskrivning, inläggning på sjukhus, blev av med sitt chefsjobb, misslyckades med arbetsträning, omplacerad...
Tveka inte att berätta för dolk runt omkring som både kan och orkar hjälpa till. Detta klarar man inte själv. Jag valde att inte ha kontakt med honom efter detta för jag var helt dränerad. Han skickade en ursäkt efter ett par år. Alltid nåt.