Har aldrig postat något här innan, men fick tipset om att skriva ett brev till alkoholen så gjorde det:

Hej,

Vi behöver prata.

Vi träffades ganska tidigt i livet och jag minns det som otroliga första träffar. Din charm, humor, euforin och den starka önskan att du stannar. Jag kanske förstod redan då att det var början på något stort. Minns att jag tidigt började prioritera dig på ett sätt mina vänner inte verkade göra. Jag hade svårt att förstå att det inte verkade spela lika stor roll för dom om du kom eller inte. För mig vad det hela poängen.

Tillslut kom dom någorlunda ikapp, mina vänner alltså. Och vi kunde äntligen vara tillsammans utan att jag behövde tona ner hur jag faktiskt kände för dig. Jag behövde aldrig oroa mig när du var med, jag visste att vad som än skulle komma mot mig, kunde du fixa det. Du gjorde mig så modig och självsäker. Det var en ovanlig känsla för mig och jag upplevde den som otroligt härlig. Du satte färg på tillvaron och fick mig att skratta. Hur skulle jag inte kunna falla för dig? Du var den trygga som omfamnade mig när jag behövde det som mest. Vi funkade så bra ihop.

Jag vill tacka dig. För att du fanns där och stöttade mig. För allt det roliga vi haft ihop. Du har öppnat dörrar för mig som jag aldrig vågat drömma om att ens gå nära. Det går inte att förneka att vi haft det bra i många stunder, och jag vill vara ärlig. Det går nog inte annars.

Nu är jag 33 år. Har två barn, en sambo, ett bra jobb. Skyldigheter, ansvar, drömmar och mål. Jag försöker alltid att se till att vi få tid ihop, har vägrat släppa dig, men det blir allt svårare. Och jag har verkligen börjat fundera mycket över vår relation på senaste. Varje möte med dig orsakar mig problem nu. Varje gång vi ses. Och kontraktet ser annorlunda ut. Du gör mig inte glad varje gång, vi har inte alltid kul och jag vet inte om magin är där längre. Iallafall inte som det brukade vara. Istället för att höja mig mig till skyarna och göra mig modig och glad, är det som att du vill dra ner mig. Du har börjat ta mer av mig än du ger.

Jag har försökt att förklara för dig, och bett dig tagga ner. För jag har inte velat släppa dig. Har levt på hoppet och minnet av vad vår relation en gång var. Har inte velat eller vågat ge upp hoppet om oss.

Tanken på att skiljas från dig gör ont. Den skrämmer mig. Vi har levt tillsammans så länge och sanningen är att jag inte riktigt vet vem jag är utan dig. Ett liv utan dig känns ovant och läskigt. Många oroliga tankar om att jag inte kommer få skratta igen, inte känna mer av din magi. Att livet ska bli grått och färglöst. Att ge upp min superkraft.
Men jag vet inte vad annars jag ska göra.

Våra möten har blivit farliga. Du tar över helt, tar risker jag får ångra dagen efter, och mina relationer tar skada. Du lämnar mig utmattad och dränerad. Du lämnar mig med en bitter smak i munnen. Avsmak. Min omgivning har börjat ifrågasätta vår relation och kompatibilitet. Jag får allt svårare att försvara den.

Vad hade du tänkt skulle hända?

Jag vet att vi bara är några träffar ifrån att något allvarligt händer. Något jag inte kan reparera dagen efter. Och då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för att jag låtit det hända. Du blir aldrig nöjd, din girighet kommer förgöra mig. Din svartsjuka är omöjlig. Du vill inte dela mig med någon annan och jag kvävs.

En del av mig är så arg på att du inte bara kan bete dig. Vi hade kunnat vara som det där skrattade paret på en av Stockholms uteserveringar en solig vårdag, varför varför varför kan du inte bara låta oss ha det så? Jag ser ju dom andra paren klara det galant och jag kokar av avund. Och sorg. För att du inte tillåter det. För när det lyckliga paret är nöjda och går hem vill du alltid vara kvar och ta en till. Du vill aldrig gå hem. Du vill ta en till, och en till och om du kunnat skulle du stannat tiden. Dragit med alla andra på serveringen ner i fördärvet med dig. Varför gör du så? Förstår du inte att du är omöjlig att ha med? Jag kan inte ta med dig någonstans längre och får alltid skämmas över dig.

Varje gång vi ses nu är det med en klump i magen jag möter dig. Vad för dumt ska du hitta på den här gången? Jag brukade välkomna dig med öppna armar och kunna njuta av pirret i magen. Men du har förändrats och jag vet inte hur länge jag kan fortsätta vänta och hoppas på att du ska bli den du var.

Jag har alltid varit dålig på att göra slut. I slutet på exakt alla mina kärleksrelationer har jag uttryckt att jag “behöver en paus” istället. Kanske är det feghet, men jag tänker ändå göra det nu igen.

Vi behöver ta en paus tror jag. Jag måste få samla mina tankar och känslor. Jag säger inte att vi aldrig kan ses igen, eller att vi aldrig mer kan ha en relation, men just nu funkar det verkligen inte. Jag hoppas du förstår. Det här är inget jag tar lätt på, det är ett svårt beslut som jag övervägt under lång tid. Och jag önskar att det var annorlunda.

Tack.

@dednipz En fantastisk beskrivning på vad det handlar om. En relation som varit så fantastisk känslomässigt där inget annat behövs. Både du och jag och alla andra här är bra människor i grunden. Däremot delar vi upplevelsen av att relationen med A har förändrats från något underbart till något mindre smickrande. Vi kan nog vara eniga om att A inte vill oss väl längre. Ha en fin lördag😊

Hej! @depniz, Har läst din tänkvärda beskrivning eller brev till alkoholen och nog är det som du beskriver en märklig ”vän” att ha som först tycks kunna anpassa sig till nästan var situation som finns hos den den människa som av nån anledning kanske binder sig alltför hårt till denne falske och sluge vän. Bakslug var ett ord som helnyktre farsan hade i sin vokabulär när det gällde inte minst knepiga typer som lovade runt och sedan höll rätt så tunt. Nog skulle man utan tvekan kunna säga att alkohol som vän är sinnebilden för det mer ultimata när det gäller ordet bakslug. Det finns falska vänner som man inte kan ha nära sig då de till sist alltid utan tvekan förgör en. Så att bara göra en liten paus i bekantskapen med en bevisat bakslug vän är nog ibland bara att förlänga ett onödigt lidande liksom. Kanske måste man till sist inse att det bästa är att göra slut en gång för alla. Man kan inte vara helt fri och samtidigt lite fången, så att vara alkoholfri är nog det bästa fast det ibland kan verka vara rätt så svårt.
Kämpa på kompis!

Hej! @dednipz, Tänkte bara titta in och läsa din tänkvärda text och brev till den lurige ”vännen” alkohol som man gör bäst i att lämna så snart man bara kan. Tänk ibland skriver man då som en riktig kratta fast man varit spiknykter i över ett halvår. Såg att att jag i ett inlägg hade lyckats att döpa om ditt nick till nåt helt annat, vilket då inte alls var meningen kompis.
Ha en fin dag!

@dednipz
Wow! Det är som om jag själv skrivit ditt brev. Men tårar i ögonen läste jag det. Jag har precis hittat hit och ditt brev är det första jag läser. Jag visste inte att det fanns/finns någon som hade/har det precis som jag. Tack!
Lycka till. Kraft till dig.