av modica

modica
sön, 2024-06-16 - 00:23

Det var kanske inte den bästa rubriken, men jag försökte få fram en mening som summerar situationen. Behöver skriva av mig lite, så håll till godo.

Jag har varit ihop med min pojkvän i drygt ett halvår, och han är fantastisk. Vi är båda i 25-årsåldern och en stor del av det sociala kretsar kring alkohol. På ytan har han ett välfungerande liv. Plugg och deltidsjobb klarar han av utan större problem. Jag dricker måttligt och har inga problem med att avstå helt eller att säga stopp efter en öl. För honom blir det ofta fem till sju stycken, och ofta lite sprit därtill. Han dricker flera gånger i veckan, ibland till den grad att han får minnesluckor. Ofta tar han med sig alkohol ut, oavsett om vi ska träffas hemma hos någon eller om vi ska till något evenemang.

För det mesta är han lika gladlynt och sprudlande som vanligt, om inte mer, när han är full. Men han kan också bli känslomässigt labil och otrevlig. Ibland säger han saker som sårar mig. Och sen ber han direkt om ursäkt, blir ledsen, sedan ömsint, och sedan otrevlig igen. Det är svårt att hänga med i svängarna och väldigt utmattande. Där och då gör jag vad jag kan för att försöka deskalera situationen med något slags lågaffektivt bemötande, eller göra vad jag kan för att blidka honom. Jag brukar säga till honom att det nog är bättre att prata när han (eller vi båda) är helt nyktra, men det kan slå fel och istället bli till en trigger.

Det som nog är allra värst är dagen efter, i samband med att vi pratar om det som inträffat. Det brukar bli så att han ber om ursäkt, men när han märker att jag fortfarande är ledsen gör han en double down och blir defensiv, upprörd och säger saker som sårar mig. Han tar upp gamla konflikter för att försöka plocka poäng trots att vi båda går med förlust genom att konflikterna blir så pass infekterade.

Konflikterna löser sig till slut och han ber om ursäkt ordentligt. Jag har poängterat att alkoholen är en gemensam faktor i konflikterna och han har själv sagt att han vet det. Misstänker att den defensiva reaktion han får efter att han nyktrat till härstammar ur ilska och skam inför det som hänt kvällen innan. Hans föräldrar har anmärkt på hans alkoholvanor och en släkting till honom var alkoholist ("högfungerande"). Jag vet inte hur jag ska göra för att få honom att släppa skammen/sluta förneka och söka hjälp. Jag vill inte ställa några ultimatum eller skambelägga honom, utan stötta honom till att trappa ner på drickandet och motivera honom till att gå och prata med någon (inte nödvändigtvis för alkoholen).

Ber om ursäkt för den spretiga texten, men det var himla skönt att få skriva av sig!!

bella70
sön, 2024-06-16 - 10:52

Hej
Du är ung och har hela livet framför dig- kanske vill du bilda familj längre fram och du kan inte skaffa barn med en alkoholist.
Du kan inte förändra honom. Tänker även att det är inslag av manipulation och psykisk misshandelsfall.

Välj ett annat liv och bryt denna relationen direkt.
Det blir inte bättre och inte lättare att lämna.

Åsa M
sön, 2024-06-16 - 11:01

Vad vill han själv? Om han inte tycker drickandet är ett problem blir det svårt att motivera till en förändring.

Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll men problem med alkoholen,det hade han förstås inte och någon hjälp behövde han givetvis inte heller. Det gick som man kan förvänta sig.

Jag tror det är viktigt att du har en realistisk syn på hans missbruk. Han kommer inte trappa ner eller söka hjälp förrän han får sjukdomsinsikt. Alkohol är så omhuldat som socialt smörjmedel att han lär försvara drickandet med näbbar och klor. Det är ju så kul! Och är det inte så att du är lite tråkig som bara klagar på hans drickande jämt och letar fel på allt han gör? Osv osv.

Det som kan fungera, utöver sjukdomsinsikt, är konsekvenser. Ni är båda unga och att ha grova problem i den åldern leder sällan till ett friskare beteende längre fram om det inte kommer konsekvenser som känns.

I mitt fall så pratade jag med exets chef. Mitt ex har supit i åtminstone 25 år. Han blev av med sitt chefsjobb, omplacerades, blev inlagd på sjukhus. Hans chef tog tag i det direkt. Det är ett tips till dig som kan fungera. Annars skulle jag rekommendera parterapi.

An.Me
tis, 2024-06-18 - 10:46

Jag var i samma sits som dig och efter fyra år tillsammans har jag gått igenom det någon/några gånger i månaden. Om han inte aktivt vill förändra så kommer det aldrig bli bättre. Jag vet hur det känns och det är hemskt.