av ccss

ccss
ons, 2024-07-03 - 22:29

Min mamma har druckit på en ohälsosam nivå stora delar av mitt liv. Hon har lyckats leva på som vanligt och dolt det bra, haft ett bra jobb som inte blivit drabbat av hennes drickande. Jag har dock alltid förstått att hon druckit för mycket, sett henne förändras när promillehalten ökat och sett hur frånvarande hon varit dagen efter som bakfull. Redan som litet barn har jag varit van vid detta. Allting eskalerade runt 2016-2017 vilket jag märkte när jag bodde hos henne en kort tid mellan boende. Många gömda vinboxar, ramlade in i element, slöddrande tal på daglig basis och mer onyktra stunder än nyktra. 2022 fick jag mitt andra barn och en vecka efter förlossningen fick jag reda på att hon blivit vräkt från sin lägenhet, blivit av med jobbet eftersom de upptäckt hennes alkoholism. Det var inte hon själv som berättade detta utan hennes särbo tog kontakt med min syster och berättade. Jag fick därefter reda på det genom min pappa och hans sambo när de var och hälsade på en nyförlöst jag. Hon hade inte betalat hyran på ett år och till slut fick hyresvärden nog. Min pappa som tyvärr är för snäll ibland ordnade så mamma fick ett tillfälligt boende på ett vandrarhem, trots att han inte var skyldig henne att hjälpa till. Enligt henne ville hon inte berätta själv för mig eftersom jag var fullt upptagen med nytt tillskott i familjen men hon hade fått en kontakt på beroendeenheten och en plan skulle läggas upp. Jag bestämde mig väldigt tidigt att jag inte orkade vara medberoende efter så många år, så när en vän såg henne på systembolaget efter behandlingsstart så sa jag upp kontakten med henne. Idag, två år senare, har hon inte ens gjort ett litet försök till kontakt. Hon bor kvar på vandrarhemmet, dricker fortfarande och har mig veterligen inget arbete. Känner mig sviken och betydelselös. Jag tänker på henne varje dag av ilska och sorg över att hon inte hör av sig, inte ens försöker få kontakt. Tyvärr tär det mer och mer på mig ju mer tiden går märker jag.

Jenny
tis, 2024-07-09 - 13:37

@ccss Jag tror att många kan känna igen sig i de dubbla känslor som du beskriver. Att säga upp kontakten var något du behövde göra för att värna om din egen ork. Det var starkt och modigt gjort! Och samtidigt väcker det mycket jobbiga känslor hos dig att inte ha kontakt med din mamma - besvikelse, ilska och sorg över att hon inte hör av sig. Fullt förståeligt att det blir tungt att bära runt på! Hur känner du kring kontakten med din mamma nu, hur skulle du vilja att den såg ut?

Ofta bär även den som dricker/druckit på jobbiga känslor av skam och skuld över hur det har blivit och de relationer man har skadat. Jag menar inte att det är en ursäkt, mer en möjlig förklaring till att hon inte hör av sig. Kanske är det svårt för henne att ta kontakt? Vad tänker du om det?