av Tusselina

Tusselina
sön, 2024-07-14 - 11:31

Lever halvt om halvt med en man som det är helt fantastiskt bra med. Vi kan prata om allt, skrattar och mår otroligt gott i varandras sällskap - om det inte vore för alkoholen.

Han dricker åt pipan för mycket. Det har blivit stor skillnad sen han blev arbetslös, nu tröstar han sig och sitt dåliga mående med öl. När han får jobb några dagar så har han nolltolerans, men annars är det öl varje dag. Han blir sällan berusad, men det blir åtminstone 5-6 33 cl per dag. Han säger själv att han mår skit och det förstår jag, han har haft ett par år där så mycket hänt kring dödsfall av nära anhöriga, sjukdomar osv - men det spelar ju ingen roll. Alkoholen är fel väg att gå. Han säger själv att han lägger ner så fort han får ett fast jobb.

Igår fick jag nog. På riktigt. Han kan bli verbalt elak och det blev han då, gick till personangrepp om mitt utseende och kränkte mig. Jag som är lugnet själv, dricker extremt lite dessutom, kastade ett stort glas grogg över hela honom och åkte därifrån. Skäms som en hund över det, så gör man inte och han är garanterat förbannad. MEN, det fanns en anledning till att jag blev så arg. Att ge sig på någon verbalt och vara elak är aldrig nånsin ok.

Det som är svårt, vilket säkert de flesta av er andra också har erfarenhet av, är att detta är en genuint snäll man. Han är så otroligt älskad av många, det är en mjukis och han är värd att älska. Han är så hjälpsam mot alla och han behandlar mig så väl - utan alkoholen. Men alkoholen gör honom elak, även om det är rätt sällan, och det accepterar jag inte, hur mycket jag än älskar den mannen och han mig.

Snälla, ge några stöttande ord. Jag har skrivit till honom att jag älskar honom, att han är den snällaste som finns, men att alkoholen gör honom elak och då går det ut över mig. Skrev också att jag vill att han söker hjälp.

Förlåt för långt inlägg. Det här är mannen jag vill bli gammal med.

Åsa M
mån, 2024-07-15 - 10:48

@Tusselina Jag känner väl igen det där med mjuk och snäll man som är "värd att älska". Problemet som jag upplevde det var att vissa män har bristande förmåga att ta hand om sin egen hälsa, vad det nu beror på - i mitt ex' fall var det helt klart machonormer och en ovilja att visa svaghet, oavsett hur tydligt det var för alla andra att han inte mådde bra. Han skröt om att han aldrig sökte hjälp utan han hanterade jobbiga saker "som en man".
Att jag accepterade det är obegripligt men jag var väldigt förälskad. Precis som du bad jag att han skulle söka hjälp, erbjöd mig att följa med. Vi pratade mycket om hans mående. Inget hjälpte. Han saknade sjukdomsinsikt.
Förstår din sambo att han behöver hjälp, både för alkoholen och för vad det låter som, sin depression? Förstår han att er relation tar stryk av att han beter sig illa? Vad vill du göra för din egen del? Missbruk är ofta progressivt till sin natur och dricker han mycket nu, och söker inte hjälp, är det en stor risk att det bara blir värre. Har du sökt hjälp för egen del (utöver här då)?