Jag var tillsammans med min första kille i 1,5 år. Vi bodde ihop. Vi hade det bra. Förutom den lilla detaljen att han både drack och knarkade. Han hittade hela tiden ursäkter till det (dricka för att fira, dricka för att sörja, ”vännerna är värre än mig”) och minimerade mina tankar kring det som i att jag inte förstår för att jag inte drack som honom - eller han kock-kollegor.

Det hela slutar med att vi gör slut, men säger att vi älskar varandra under samma situation.

Det går sedan lång tid och jag har från början svårt att hantera dejter i alkohol-sammanhang. Det blir dock bättre med tiden och efter ca 4 år hittar jag min nya kärlek.

Vi har det superbra och jag känner mig trygg och avslappnad. Fram till en kväll. Då han varit ute och druckigt, kommer hem å vi har sex. Under sexets gång går det över till mer analt (vilket är helt nytt för mig) och trots nyfikenheten tappade jag allt intresse och stelna till. Låtsades sova. Efter mycket om och men (två försök från hans sida, även med penis i analen när jag låg med ryggen emot å spelade sovandes) så tog det slut.

Det är mer än ett år sedan nu och han har visat att form av bevis på att det inte kommer hända igen. Å hade det inte varit för mitt ex hade vi inte haft ett problem idag. Men med mitt ex i ryggsäcken så triggade det igång min tidigare känslor, vilket gör att jag mår skit på exakt samma sätt som med mitt ex när min nya kille ska dricka något. Han har hyrt gästlägenhet och sovit på soffan - gjort allt för att jag ska känna mig trygg. Men bara ordet öl får mig att flippa. Till och med nu, när han är bortrest och nämner att han är ute kryper det sig i hela kroppen på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska komma ifrån dehär. Vart jag ska börja. Har försökt med terapi utan resultat - men kanske måste ge det ett nytt försök.

@ajabaja Tack för att du berättar så öppet om hur det är och har varit för dig i dina relationer.

Du bär på jobbiga erfarenheter i ett tidigare förhållande med någon som drack, som fortfarande skapar stor oro och stress i dig. Jag tror många andra anhöriga här på forumet kan känna igen sig i att en partners drickande kan väcka starka känslor, även efter att relationen tagit slut, och det är vanligt att sånt sitter i ett tag och påverkar en i senare relationer.

Att också bli förminskad i sin egen upplevelse, kan ofta göra att man får svårt att lita på sig själv och sina gränser för vad som känns okej och inte. Så klokt att du uppmärksammar detta!

Den händelsen i din nuvarande relation som du berättar om tänker jag passerar gränsen för vad som är okej, alldeles oavsett vad man har varit med om innan. Även om det låter väldigt klokt att deala med dina egna känslor, tankar i förhållande till gamla erfarenheter, så hoppas jag att du inte lägger hela ansvaret på dig själv i detta.

Ta hand om dig!

Tack för ditt svar, det är skönt att höra stressen och oron är rimlig. Det säger även min nuvarande kille å är väldigt förstående å hjälpsam. Likaså kring händelsen för ett åt sen - han har tagit på sig hela skulden å aldrig fått mig att känna att jag borde sagt eller agerat annorlunda. Han tog sedan dag 1 på sig ansvaret och har varit väldigt flexibel för att göra det som behövs för att jag ska må bra.

Hade det inte varit för ryggsäcken med exet tror jag därför inte att jag hade haft något problem kvar av denna anledning. Men tyvärr triggade händelsen igång de rädslor och stresskänslor jag hade när mitt ex inte kom hem om kvällarna, så bara ordet öl ger mig ångest