av LSB

LSB
lör, 2024-08-17 - 16:28

En lång historia kort…
Har vart tillsammans med mitt ex i 8 år, han har ett missbruksproblem både alkohol och droger och misstänker starkt på bipolaritet, men har inte vilja bli diagnostiserad. Dom här 8 åren har vart högt och lågt, han blev nykterist och höll upp i nästan 6år med undantag vid återfall som blev fler och fler i slutet av relationen. Ska sägas att jag under tiden också slutade dricka och om ja någon gång ville de utan hans närvaro så fick jag inte de, jag vet att jag har vart medberoende, men också själv valt att avstå i tron om att han skulle bli fri från det. Vi har tillsammans en son. Vi skiljdes för knappt 4 månader sen och vi var till en början överens om det hela och lagt upp en plan om hur vi skulle sköta allt kring sonen. Det höll i ca 1 månad. Innan de började eskalera. Det slutade med att jag hämtade sonen då pappan var påverkad under början av hans semestern på dagtid. Jag har sedan dess under denna sommar/ semester haft sonen på heltid och pappan har inte varit närvarande eller mottaglig. Trotts försök till att få honom att söka hjälp och påvisa att jag fanns som stöd och att båda våra familjer vill honom väl och framför allt för att finnas till för sin son, men det har inte hjälpt. Jag beslöt mig till slut att ta hjälp av Soc, varpå jag fick ta ennu mer skit. Nu med hjälp av Soc så har vi en typ av kommunikation och förhållningsregler. Men han har nu då hittat en partner som också har alkoholproblem och har två egna barn. Så nu första veckan som det är pappa vecka på väldigt länge så har de umgåtts dagligen som en enda stor familj. Pappan har lovat att han ska vara nykter för att han ska ha få ha sonen. Men tilliten till honom är minimal och partnern har jag noll tillit till. Då jag vet att hon nästan dagligen dricker. Det sista jag vill är att de ska gå så långt som till en vårdnads twist, men jag gör allt för att vår son inte ska behöva få va med om detta. Pappan skriver olika provocerande, sårade, elaka och anklagande sms och försöker hitta fel. Jag bryr mig om honom och jag tycker om honom för den jag vet att han kan vara, men jag vill inte ha tillbaka honom och jag är inte kär i honom. Det känns ärligt som om han äger och styr mig trotts att vi inte är tillsammans. Hur är det möjligt? Jag är helt slut på, känner mig totalt maktlös, uppgiven, drenerad, sårad och framför allt konstant orolig 😭😵‍💫💔 tack för ni orkat läsa!
Så hur ska man tänka, vad kan jag göra?

Åsa M
sön, 2024-08-18 - 10:34

Jag förstår att du är oroad för en vårdnadstvist, men om både pappan och nya partnern dricker är det inte troligt att familjerätten skulle anse att det är en lämplig miljö för barn. Jag har en väninna vars man var bipolär pch inte skötte sin medicinering, och det räckte för att han inte skulle få vårdnad. Om ditt ex har värre problem än så hade jag inte varit orolig om jag vore du. Dokumentera allt, ha tät dialog med socialtjänsten och gör vad som är bäst för barnet. Ta hjälp för egen del också, det är tufft att vara medberoende och det tar tid att bearbeta, särskilt om man måste ha regelbunden kontakt.

LSB
tors, 2024-08-29 - 05:42

@Åsa M

Tack för svar!
Ja tyvärr känner jag att socialtjänsten inte är till någon jätte stor hjälp. De kan inte ställa krav, utan han har svar på tal. och menar på att ja i princip måste vänta tills det händer något konkret eller att sonen börja berätta saker själv. Saken gör det ju inte lättare, då ex t är skicklig, han charmar, pratar om kul en, är påläst och vet allt. Han har rätt, och gör allt rätt.
Dom håller sig mest hemma knappt så jag ser sonen ute på samhället de veckor han är hos honom.
Jo jag försöker hålla i hop det och ta hjälp, men känner mig sviken av systemet som ska finnas till för att hjälpa.

Du skrev något om att har han större problem är det inget att vara orolig för. Förstod inte riktigt vad du menade då? eller skrev du fel?

Åsa M
tis, 2024-09-03 - 21:08

@LSB jag menade bara att missbruk kan vara allvarligt nog för att man inte ska få ha egen vårdnad, men psykisk sjukdom på det är nästan en garanti att man bedöms mindre lämplig som förälder. Det är väldigt skrämmande för barn och det riskerar också att medföra att de själva utvecklar psykisk ohälsa om de växer upp i en sådan miljö. Om du inte är nöjd med handläggaren på socialtjänsten så be om att få byta. Min väninna hade bra handläggare hela vägen upp i familjerätten och hon fick egen vårdnad om barnen utan problem.