Jag är en alkoholist som har fått tillfriskna sen 8 år tillbaka. Det jag fått lära mig är att alkoholism är en sjukdom. Dvs tynär jag passerat den gräns där jag av egen viljestyrka inte kan sluta så har sjukdomen ett grepp om mig. Jag har fått lära mig att det är 2 delar i denna sjukdom. Det första är att jag får en onormal kroppslig reaktion när jag dricker. Dvs kroppen skriker efter mer( vanliga människor kan sluta efter två glas med det kan inte jag). Den andra delen är lite svårare att första, den är kopplad till sinnet och man kallar det för en mental besatthet. Har du lovat dig själv flera gånger att sluta, men nån dag eller dagar senare så är det löftet som bortblåst? Där har du mentala besattheten, den totala oförmågan att sluta upp även om man vill. Man kan säga att jag förlorat valfriheten. I det läget spelar det ingen roll för mig vad tidigare erfarenhet säger mig om hur det går varje gång jag dricker, för det har jag glömt bort vid detta lag. Det är som att jag lurar mig själv, och det gör jag för att sinnet är skadat. Även om jag ”kämpar” mig nykter i ett par veckor så löser det inte mitt problem. Detta är också en andlig brist sjukdom, jag mår helt enkelt sämre när jag slutar med alkoholen för problemet finns fortfarande kvar i mig, jag blir rastlös, lättirriterad och missnöjd om jag inte får dricka igen. Men det finns en lösning på detta och det är ett arbete i dem 12 stegen som presenteras i AAs litteratur

Jag tror på alla människors historia. Den väg vi går blir en del av oss, även om den tar olika former och riktningar. Därför ser jag denna resa som en del av självförverkligandet – en utvecklingsresa som kan forma vår framtida lycka. Alla växer genom livet, men vissa av oss får en omvälvande paus som kräver att vi omdefinierar våra liv och gör de förändringar som behövs för att hitta äkta glädje.

Så jag frågar mig. Kan man se denna resa som en utmaning som bidrar till vem man är? En utveckling av jaget snarare än något som definierar ens identitet?