av rororose

rororose
sön, 2024-10-13 - 16:45

För två och ett halvt år sedan träffade jag min fantastiska man och det var fjärilar i magen, äntligen en vuxen och mogen person som kunde starta ett stabilt och fungerande liv med. Allting pekade då på att han var precis det jag sökte och ville ha, han har två barn från tidigare relation som vi har varannan vecka vilket fungerar utmärkt.

Jag vet inte om jag varit helt blind eller om det varit så här från början av vår relation… Men han dricker kopiösa mängder alkohol…. Han tömmer ensam en 3liters box vin och 6-8 långburkar öl på en kväll.. Detta har nu gått så långt att han missat jobb pågrund av bakfylla/skyllt på att han är sjuk till arbetsgivaren och sedan börjat dricka tidigt på morgonen för att kunna vara full hela dagen och kvällen… Jag kan inte längre köpa hem vin som jag vill ha för speciella tillfällen, då övertalar han mig med att han ska köpa igen det, men det händer aldrig och istället dricker han ensam upp det. Han har på senare tid även börjat spy pågrund av att han dricker för mycket och anledningen till att jag ber om råd och hjälp just nu är för att senast i helgen tog vi vad jag trodde skulle vara några få glas vin och se på film blev att jag tog 2glas vin, 1öl och gick sedan och la mig….
Medans jag sov tömde han ännu en gång boxen ensam och somnade på soffan…
Dagen efter hör jag att han går upp och det första han gör är att öppna kylen och öppna en öl… Sedan frågar han mig på kvällen om jag vill ha ett glas vin och jag säger ja jag kan ta ett, han tar både mitt och sitt egna glas och går till kylen, väl där häller han upp båda glasen men håller han sitt egna undangömt och tror inte att jag ser, han dricker upp hela och häller upp ett nytt sen kommer han ut till vardagsrummet igen som om inget hänt och kort där efter börjar han sluddra och blir sådär jobbig och tjatig som han alltid blir när han dricker…
Jag mår så illa och får otroligt ont i magen över hans beteende och känner inre stress och oro… Jag har pratat med honom flera gånger om problemet och att jag inte vill ha det såhär… Han är nykter max två veckor sen är det samma igen… Jag har frågat om han mår dåligt men han säger att han inte mår dåligt och inte vet varför han gör som han gör men att han är medveten om problemet… Nu har även hans bästa vänner sagt ifrån att han inte ska dricka så mycket men det som oroar mig mest är att barnen påpekar och säger ifrån att dom inte tycker om att han dricker som han gör… När dom gör det så ryter han och är otrevlig mot dom och menar på att dom inte ska lägga sig i och att dom orden kommer från deras mamma och inte dem själva… Jag är så besviken och förvirrad för detta var ju absolut inte vad jag trodde jag blev tillsammans med, det känns som jag bytt ut ett tidigare ex’s drogberoende till en med alkoholberoende istället…
Vad ska jag göra???

Letlive
sön, 2024-10-13 - 17:00

Enbart din sambo kan bli nykter och kämpa för det. Det du kan göra är att sätta gränser för dig själv. Vilka gränser man vill sätta varierar. Jag har pratat med min (numera nyktra) sambo och satt ett flertal gränser. Den som hjälpt mig mest var att om hon väljer att dricka så befinner vi oss i olika rum och pratar inte förrän hon är nykter igen dagen efter. Min spontana tanke är att bör begränsa dina interaktioner med din sambo när ni dricker alkohol tillsammans. Han bör även aldrig låna vin av dig utan får skaffa eget. Jag sa till min sambo att jag inte på något sätt vill bidra till ett destruktivt missbruk och tänker därför inte gå till systemet åt henne. Vad tänker du om det?

Åsa M
sön, 2024-10-13 - 17:08

När mitt ex söp som värst fick jag rådet här att prata med hans chef om det. Inget jag sa eller gjorde påverkade hans drickande, men att hans chef uppmärksammade det gav effekt.
Du kan inte förhandla med en missbrukare, däremot kan du sätta gränser för vad du accepterar. Har du funderat på det?

has
mån, 2024-10-14 - 17:37

@rororose vilken jobbig situation! Min erfarenhet är att det inte går att föra ett ”normalt” samtal kring alkoholkonsumtion med en aktiv alkoholist.

De har förklaringar på allt. Inget är någonsin deras ansvar. Finns inget kvar att ”skylla” på blir reaktionen istället ilska.

Utifrån det du skriver förstår jag det som att du är bekant med beroendeproblematik sedan tidigare. För mig hjälpte det att läsa på om vad som händer med den beroende, det gav mig ett ökat perspektiv och större förståelse för varför våra samtal såg ut som de gjorde.

Min man har nu varit nykter i nio månader. När han förklarat hur det sett ut på hans sida under perioden han var aktiv alkoholist klarnade bilden ytterligare.

Jag har förstått det som att Alkoholen styr helt ens vardag, vilket skapar en enorm stress i att försöka hålla fasaden uppe och inte låta andra se hur illa det faktiskt är. En blandning av denna stress och den kemiska påverkan antar jag leder till dessa utbrott och annat tråkigt beteende.

Jag instämmer med övriga: du behöver se över hur du vill leva ditt liv och sätta gränser utifrån det. Så svårt och tufft, men du har ansvar för dig.

Jag tog kontakt med Alkoholhjälpen för att bena i allt, samt eget samtalsstöd via vårdcentralen innan jag lämnade.

Skickar värme och styrka till dig❣️

rororose
tis, 2024-10-15 - 14:26

Tack så mycket för alla svar… Jag kände att jag måste vända mig till andra med liknande erfarenheter då detta inte är någonting som kommer lösa sig självt… Jag satt ner med honom nyligen och pratade om hur det påverkar mig negativt och att jag vill se förändring samt att han måste ta tag i sina problem men han skjuter gärna bort det, skämtar och låtsas som om konversationen aldrig hänt. Jag förstår att han inte vill och förmodligen skäms för att prata med någon om det och därför resulterar det i att jag tjatar och han fräser. Det om att prata med hans chef är tyvärr inte en idé då han blir av med jobbet direkt…. Han är ganska högt uppsatt inom polismyndigheten. Som jag skrev tidigare så har jag erfarenhet med beroendeproblematik från tidigare ex och ändras ingenting så är det bara att gå vidare för min del… Det är jätte trist att tänka tanken men jag vet mycket väl vad jag vill i mitt liv och det blir bara svårare ju längre tiden går.

Åsa M
tis, 2024-10-15 - 18:08

Nej, man blir inte av med jobbet om man har en sjukdom, det är olagligt att göra så. Det värsta som kan hända är att man blir omplacerad och blir ålagd att genomföra behandling. Skulle man däremot missköta sitt jobb som resultat av missbruket, då kan man riskera avsked. Men då får man ju en hel del formella varningar innan så man kan bättra sig. Arbetsgivare har ett långtgående arbetsmiljöansvar enligt lag och det gäller även myndigheter. Mitt ex var också chef i en statlig myndighet, inom hälsoområdet dessutom. Tro mig, både du och han tjänar på att prata med chefen. Det kan vara det enda som hjälper. En anhörig kan man skratta bort (mitt ex gjorde samma sak) men ens chef skämtar man inte bort. Jobbet är man rädd om, för det kopplar till ens status och ens försörjning.
Våga ta steget och hjälp er båda, säger jag! Chefen har tystnadsplikt i personalärenden dessutom. 🤗

Letlive
tis, 2024-10-15 - 20:36

Håller med @Åsa M ovan. Det var när min frus chef ringde mig när hon försovit sig och jag var öppen med att hon hade druckit 3 liter vin kvällen innan och lagt sig vid 04 som hon fick fart och öppnade sig för att ta antabus, vilket nu gjort hon är inne på sin längsta period av nykterhet sen hennes beroende började. Prata med chefen!!

rororose
tis, 2024-10-15 - 20:42

Okejokej… Det är vad han sagt till mig så det är väl ännu en skyddsmekanism från hans sida för att få fortsätta som han gör. En del av mig vill verkligen göra det rätta och ta till alla möjliga hjälpmedel så som att gå till hans chef etc men så är det en del av mig som inte vill och hellre släpper det och går vidare…. Det känns just nu som att ”varför ska jag lägga hela min själv på att hjälpa honom när han inte ens vill hjälpa sig själv ”
Jag är ung och har inga barn, ogift och har hela livet framför mig… Han är 15år äldre, har två barn, ex fru etc så varför inte bara släppa allting och gå vidare, kanske träffar jag någon som är på samma nivå
I livet….? Men självklart älskar jag min sambo dock vet jag inte om det är värt min tid längre….

Åsa M
tis, 2024-10-15 - 20:54

Förstår hur du resonerar. Jag fick rådet här att prata med mitt ex' chef när han söp som värst och det var bra av flera skäl.
1. Jag kunde avhända mig "ansvaret" för honom
2. Jag kunde markera mina gränser
3. Jag kunde gå vidare mentalt

Alla de här tre skälen vägde lika tungt för mig. Det har nu gått flera år, han är fortfarande i behandling och kollegorna noterar att han just nu mår sämre. Ha inga illusioner - det här är inte lätt. Min relation tog slut men jag brydde mig tillräckligt om honom som människa för att försöka hjälpa honom utan att för den skull gå under själv. Man ska orka leva med sina val också, och det gör jag. Att han kanske aldrig blir frisk är inte mitt ansvar, men jag försökte hjälpa honom när det var som värst i alla fall. Tyvärr är kärlek inte ett botemedel...
Stort lycka till, det är ett stort men viktigt steg 🤗