av flugsvamp

flugsvamp
fre, 2024-12-06 - 19:42

Min pappa har varit beroende i alkoholen i snart 25 år. Saknaden efter min pappa är stor. Det finns alltid en önskan om att han ska komma tillbaka. Jag fantiserar om hur han egentligen skulle beskydda mig från honom själv. Jag vill tro att han egentligen vill ta hand om mig. Men han kommer ju aldrig tillbaka. Det är som att ständigt sörja någon som lever. Jag greppar efter halmstrån när jag får se glimtar om vem han egentligen är. Jag känner mig extra maktlös nu till jul då jag vet att hans alkoholintag kommer eskalera. Och det har redan börjat. Kommer jag någon gång få glädjas över en jul. Inte ha ont i magen. Ringa polisen, sjukhuset eller socialen för att han ställer till det? Jag köpte en gran för första gången i år. Jag ville försöka skapa en fin jul. Men redan har han betett sig så illa att mitt psykiska mående vacklar. Jag kan inte kapa kontakten, rädd att han ska dö ensam. Jag måste hålla koll på om han lever. Dela gärna med er av era bästa tips för att bäst klara av julhelgen med en sjuk anhörig.

Kristoffer
ons, 2024-12-11 - 10:54

Fy vilken tuff situation. Du är verkligen inte ensam om att oro för en nära anhörig blir extra svår att hantera under julhelgen. Den går ju inte att ta bort, men det är klokt att du skriver här och ber om tips på hur man kan må så bra som möjligt mitt i allt. Har du någon/några att prata med om hur du mår och hur det här påverkar dig? Du kanske har provat det redan eller känner att det inte är något för dig, men många har blivit hjälpta av att gå på Al-Anon-möten. Just den där maktlösheten som du beskriver brukar vara ett centralt tema där. Tror du att det skulle kunna hjälpa dig att få prata med andra som gått/går igenom liknande situationer som du? Fortsätt gärna skriva här om du vill också och berätta om hur du har det.

flugsvamp
ons, 2024-12-11 - 12:46

@Kristoffer tack för ditt svar! Jag mår just nu jättedåligt mentalt. Har svårt att sova och har ångest hela dagarna. Det här påverkar hela min vardag. Jag har ringt till olika hjälplinjer och har förstått att jag kanske blir utsatt för psykiskt våld av min pappa. Just nu känner jag mig så maktlös.

gros19
ons, 2024-12-11 - 16:50

Förstår att du är mycket plågad av din pappas drickande. Det är så oehört smärtsamt att se någon man bryr sig om förstöra sitt liv. Det är verkligen psykisk tortyr. Du ser glimtar av din pappa och hoppas, blir besviken och hoppas och det är klart man vill att allt ska bli bra. Nu är det jul och då ska man vara glad, se fram emot det och sedan är det inte alls så för dig utan tvärtom.

Just maktlösheten är förfärlig, men så är det, du är maktlös inför din pappas missbruk. Förfärligt, men när du väl kan acceeptera det är det en befrielse, men även en stor sorg. När jag läste din historia så tänkte jag allra först, har du berättat för din pappa hur du upplever hans missbruk, hur det påverkar ditt liv?

Det är väldigt mycket känslor man ska hantera i din situation, förbjudna känslor, har, ilska m.m. Han gör dig j väldigt illa och han har ju ansvar för sin situation, för sina val. Du är rädd att han ska dö ensam. Väldigt sorgligt men inte det kan du heller förhindra. Största anledning till att människor gör förändringar i sitt liv är negativa konsekvenser. Givetvis finns inga garantier. Alkoholism leder ofta till döden. Inte det kan vi heller blunda för. Du är föreslagen alanon och jag delar den uppfattningen. Besök några möten och se om det är något för dig. Förhör dig om kommunen kan erbjuda något stöd tex anhöriggrupp, kyrkan, kurator vårdcentralen. Ta emot all hjälp du kan få, det har du verkligen förtjänat. Kanske din julklapp till dig själv och klä sen granen riktigt fint.

lillajag2003
tis, 2024-12-17 - 00:48

Hej. Jag hittade precis din historia och kände att jag behövde skriva något. Jag sitter i en identisk situation. Medberoende till min pappa, men som missbrukat i ca 10 år. Precis som du beskriver saknar jag min riktiga pappa också. ”Tyvärr” pendlar han mellan bra och dåliga perioder väldigt snabbt. Ibland bara några dagar. Ena dagen pigg, lycklig, hoppfull och omtänksam. Andra dagen elak, lögnaktig och slö. Det gör att jag får upp hoppet varje gång för att sen få det hånfullt nerstampat gång på gång.
Han är just nu i en dålig period. Och jag kände speciellt igen mig i rädslan inför julen. Fyfan vad jag har ångest inför det. Förra året spenderade jag hela dagen med att ha koll på att han inte tog sitt liv över telefon, gråtandes på min killes rum på övervåningen medan släkten satt i vardagsrummet. Är beredd på något liknande igen. Det enda jag vill är att kunna fira en jul utan oro. Jag är så arg på folk som verkar ha normala familjer och vara glada på jul. Kan man ens vara glad på julafton?
Kände också igen mig otroligt starkt i den konstanta rädslan att dom ska dö. I mitt fall speciellt att han tar sitt liv. Det är min absolut djupaste oro och har varit sedan jag var ungefär 13 år tills idag (nu snart 22). Vad jag fattar det som är din pappa också ensam, och du verkar vara den ”enda” som bryr sig om honom. Jag känner likadant. Man har ett så vidrigt stort ansvar på sina axlar.
Missförstå mig rätt, det känns skönt att höra att någon går igenom samma sak (även fast jag inte önskar min värsta fiende en sådan här situation). Men fasen vad trött jag är på att höra ”du är inte ensam”. Men vem är alla andra då??? Jag kan läsa om dom på forum vilket känns lindrande, men jag har aldrig stött på någon som sagt att dom är medberoende till en alkoholist/missbrukare i min närhet eller ens bekantskap. Jag känner mig så vidrigt ensam. Tack för att du skrev iallafall. Du fick mig att lindra ensamheten🤍