av has

has
mån, 2024-12-23 - 09:01

Reflekterar över hur mitt liv såg ut förra året vid den här tiden, och inser att hela december förra året är som i en dimma för mig.

I början av månaden hade det stått klart för mig att min man faktiskt var alkoholist, och inte ”bara” riskdrack. Processen att försöka få klarhet i det hade då tagit en stor del av min energi under ett par års tid.

Är det något jag önskat att jag gjort annorlunda när jag ser tillbaka så är det nog att jag bara hade litat på att det kändes fel. Att jag inte hade fastnat i den tankeloopen, utan accepterat att hans relation till alkohol inte kändes bra för mig. Punkt!

En hel del energi känner jag att jag kunde ha sparat om jag bara litat på att det som kändes fel, var fel. I alla fall för mig.

Men fast än jag förstått att min man var alkoholist fanns ändå hoppet där. Att jag skulle ha fel. Att han skulle förstå och göra något åt saken.

På julafton erbjöd han sig att köra till och från firandet. Ett litet hopp i magtrakten, det betyder kanske att han tänker vara nykter. För att sedan krossas när han ville åka hem tidigt på kvällen, och direkt vi kommit hem svepte i sig ett antal öl för att sedan sitta bredvid mig och sluddra i soffan.

Som att befinna sig i en konstant bergochdalbana. Ibland i fritt fall.

I år är allt annorlunda. Vi har hunnit separera och flytta isär. Lämnat in skilsmässoansökan och fått betänketid. Mannen har kommit till insikt och har snart varit nykter ett år, och är nu den man jag förälskade mig i igen. Vi har sålt vårt tidigare gemensamma hem och vi har köpt ett nytt och flyttat ihop igen.

Vilken resa en kan göra på ett år!

I år känns julen lugn och trygg. Och visst är jag oerhört tacksam för att min man blev nykter. Men jag är faktiskt mest tacksam för att jag lämnade.

Oavsett om han varit nykter nu eller inte, så hade min jul varit lugn och trygg eftersom jag inte längre hade varit kvar i den där ständiga bergochdalbanan. Inte längre kastats mellan hopp och förtvivlan. Gått på äggskal. Väntat på nästa utbrott.

Jag vill gärna dela med mig av den känslan, och hoppas att det kan ge någon lite hopp om ett annat liv.

Det kan bli bättre och det kan bli bra. Oavsett om din partner slutar dricka eller ej.

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom, för den drabbade och för alla som finns runtomkring.

Ibland kan vi hjälpa genom att ta avstånd, ibland hjälper inte det heller.

Men det kan hjälpa dig. Det kan hjälpa dina barn.

Önskar er alla en så lugn och fin jul det går. Och att lite mindre fokus läggs på den beroende, och lite mer på det du längtar efter och vill ha.

Ta väl hand om dig❣️