Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Tack mulletant och lelas för era peppande ord. Jag tar åt mig av allt. Promenerar dagligen och skingrar mina tankar. Jag vet innerst inne vad jag vill, vet bara inte hur jag ska ta mig dit...
Än en gång, hur finner man styrkan.
Jag bor så långt undan proffessionell hjälp och de på min ort vill jag inte prata med så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

cerina

jag ser vad du skriver och jag tror att jag själv har någon slags medberoende, även om min sambo inte just har alkoholen som sitt problem utan mer sitt humör. jag försöker "rädda" honom, jag grubblar på hans känslor och känner ÅT honom. jag har bestämt mig att nästa gång han är förbannad och tänker köra sådär vårdslöst som han ibland gör så sätter jag mig inte i bilen med honom. jag accepterar inte att sitta där och undra när vi åker i diket och vad som händer då...

Framtidsdrömmar

Ja, du Cerina. Vi har olika problem att tampas med. Jag har börjat inse att man kan ha en go känsla i magen, att man kan vara lycklig nästan varje dag och känna sig glad. Detta ska man inte behöva kämpa för i ett förhållande, det ska liksom finnas där...... Stå på dig och gör inget du själv inte vill.

Framtidsdrömmar

Nu är han hemma igen efter 3 dagar borta på jobb och jag och barnen varit ensamma hemma. Jag har haft ett lugn när vi varit själva. Nu är han hemma, på en timme har han varit tvungen att sprätta det officiella ölen i köket så att jag ser och hällt upp den gömda whiskeyn i garaget som han troligtvis inte tror att jag märker. Min magonda är tillbaka tillsammans med mitt dunkande hjärta. I morgon åker jag iväg på tjejresa under drygt ett dygn, fy vad jag våndas för barnens skull..... Hade han ändå inte kunnat låta bli ikväll. Återigen besviken och oroskänsla. Hur blir kvällen, får jag sova inatt??

Lelas

Åh, gumman...

Jag känner så väl igen det där med att kroppen säger ifrån. Ont i magen, stress i ådrorna, väsen i huvudet... Tänk vad oron gör med oss. Och inte bara oro, förresten, utan även ilska, sorg, frustration, panik... Vi bär omkring på så mycket negativa känslor så att det fullständigt kokar i kroppen.

Och det är ju inte så livet skall se ut... eller hur?

Kram!
/H.

du verkar inte ha en egen tråd. Ser i ett annat inlägg från dig att du jobbar i branschen samtidigt som du lever i en dysfunktionell relation. Jag anatar att du känner till TuvaForum men klistrar in länken ändå. http://www.tuvaforum.se/

Jag har jobbat länge i vård- och terapisvängen och känner flera kvinnor som lever och levt i samma dubbelhet som du. Många av oss som utbildar oss till hjälpande yrken är samtidigt en riskgrupp för medberoende. Framtidsdrömmar, du och jag kunde bilda ett vårdteam med olika kompetenser och hjälpa andra samtidigt som vi är mer eller mindre hjälplösa i att hantera våra egna lidanden.

Fortsätt skriva här, det inlägg från dig jag läste i currys tråd lät väldigt obehagligt och osunt. Jag har haft oerhört stor hjälp av att läsa och skriva här på forumet.

Kram / mt

Framtidsdrömmar

Jag läste i din tråd "tillfrisknad medberoende" ditt senaste inlägg och det träffade mig som en pil i hjärtat. Samtidigt som det gör ont att inse att jag nu står inför att verkligen göra något åt min situation så känns det skönt att veta att det finns de som klarat sig ut på andra sidan och faktiskt mår bra.
Jag kom hem igår efter ett dygn på tjejresa. Min sambo har festat både fredag och lördag och vår dotter sov över hos en kompis natten då jag var borta men sonen sov hemma med sin pappa. Han beskriver för mig att han har ont i magen när jag inte är hemma för att pappa dricker. Jag hade laddat inför hemkomsten och bestämt mig för att berätta för min sambo hur både jag och barnen mår. Han hamnar naturligtvis i försvarsställning direkt och överöser allt på mig, att det är mitt fel att han dricker och mår dåligt, allt för att jag var otrogen för ett år sedan. När jag säger att jag har ont i magen inför att jobba natt och åka iväg någon gång så sade han bara; "du får väl stanna hemma då". Inget medlidande eller att han tar åt sig av det jag säger ang att barnen inte mår bra heller. Jag frågade också hur han har tänkt göra med löftet ang att söka hjälp om han inte skulle klara av detta själv, det löftet han gav mig vid årsskiftet. Hans svar blir då att; jag har inga problem! Han säger hela tiden åt mig att jag ska börja hålla löften som jag har lovat och när jag frågar honom om vilka löften det är jag inte håller kan han aldrig ge mig några konkreta svar utan säger; "det tycker jag att du ska tänka ut själv"?!
Igår fick jag också höra att jag är äcklig och att jag äcklar honom...... Att jag har dålig andedräkt och behöver gå och borsta tänderna. Han säger det på ett sånt nedvärderande sätt. Idag känner jag mig helt tom och värd noll!!

Tror att jag håller på att bli tokig men tror att jag är ännu ett steg närmare att lämna. Verkar inte som att han vill förstå detta problem och ta itu med det.
Har mera jag skulle vilja skriva men detta var allt för nu, jag återkommer.

Jag ska läsa inlägget som dreams1 skrivit ännu en gång och försöka hitta kraft.......
Kram

Askungen

Jag har också läst en del av det som dreams1 skriver om och tar åt mig och samlar kraft för att bryta med min sambo.
Jag känner igen allt det där du skriver Framtidsdrömmmar, om alla nedvärderande kommentarer.
Senast nu ikväll hade jag obehagliga samtal med honom där han anklagar mig för både det ena och andra. Han var givetvis full. Det var han redan när jag kom hem från jobbet. Jag ber honom sluta...försöker ignorera honom och fortsätta att titta på tv:n, varpå han stänger av tv:n gång på gång för att slutligen plocka ut batterierna ur fjärrkontrollen och sedan kasta iväg den genom rummet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig rädd och tycker det är fruktansvärt obehagligt när han är onykter och jag säger det även till honom, vilket han givetvis inte bryr sig om.
Jag upplever honom hotfull och jag tycker att det blivit värre på sistone. Kanske beror det på att jag sagt att jag vill separera...att det inte går längre.
Jag vill bara att han flyttar nu...av olika anledningar måste det vänta ett par tre månader, men jag vet inte om jag står ut så länge. Jag börjar känna avsky...vill inte se honom mer...känner bara att han förstör för oss alla i familjen. Varje dag kantas av bråk med barnen, hårda ord, sarkasm.

Orkar inte mer...

till Askungen och Framtidsdrömmar. Usch hur männen ni lever med bär sig åt.

Fastän jag lever med en alkoholist så är era berättelser främmande för mig - dock finns de som minnen från min barndom. Jag känner igen "ytterkanterna" från livet med mannen - eller kanske det är kärnan.... jag ser och hör när han blir elak i munnen och annars förändras på ett negativt sätt men inte i de former ni beskriiver. Det skulle säkert komma dithän med tiden dock.

Jag både kan och inte kan sätta mig in i vad som håller människor kvar i så destruktiva förhållanden. Inser att just det är medberoendets fälla. Även att medberoendet bidrar till att missbrukaren kan fortsätta sitt missbruk. Så komplext och så svårt.

Jag har haft enorm hjälp av att skriva här och av all respons. Jag har liksom skrivit mig in till mig själv - tror jag haft minst lika stor nytta av det som av en öga-mot-öga-situation. Det beror förstås på hur den skulle format sig - jag har inte upplevt att jag har den möjligheten av speciella skäl - det skrev jag om i början. Jag har iofs en kontakt till en A-terapeut dit jag kan vända mig när jag vill men den uppväger inte forumet.

Skriv och läs och samtala med verkligt lyssnande människor. För mig är det så att jag inte söker "förståelse" och överslätande och heller inte fördömande av mannen - lyssnande och raka frågor som hjälper mig vidare vill jag ha. Just nu kommer jag ihåg Carina Bångs blogg, där finns korta inlägg att reflektera över. Ett av dem som är mig till stor hjälp handlar om makten i mitt liv. Det är jag som har makten i mitt liv - men inte över nån annans liv. Det tänker jag ofta på.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar / mt

Framtidsdrömmar

Min kropp och själ mår verkligen inte bra. Känner mig nervös, har ont i magen förjämnan, sover dåligt och känner mig som världens sämsta människa. Sambon åkte i väg och jobbade igår, vet ej när han kommer hem. Han är bland folk som tycker att alkohol är lika viktigt som han själv så han lär väl stanna där han kan supa ostört. När han åkte igår så kändes det skönt och det är skönt att nu när jag jobbar natt i natt så vet jag att barnen har det bra hos mormor och morfar. Jag har berättat för min chef och några av mina kollegor hur jag mår och att jag är ur form. Jag vet att jag har många som stöttar mig och tycker om mig men jag känner sån skuld i att allt är som det är. Som jag sagt förut så är min otrohet något som nu kommer upp flera gånger när jag försöker prata med min sambo, det är det som gjort att han dricker.... Jag vet ju att problemen fanns där långt tidigare men jag har så svårt att se det så, när han inte vill förstå. Jag har tänkt igenom idag alla gånger han kallat mig för hora, skata, sjuk, äckel osv. Jag kan inte fatta att jag stannar kvar...!!! Hur arg jag än har varit så har jag aldrig kallat honom för nåt liknande. Hur länge ska jag behöva ta emot dessa glåpord ang otroheten? Finns det inget annat sätt att diskutera kring sådant än att hela tiden kasta det på mig. Jag förstår att jag sårat honom och jag gör inte om det, jag har varit helt ärlig mot honom vad gäller detta och han har fått svar på allt jag kunnat svara honom på.., men det räcker inte. Han tror att jag ljuger. Nu ska jag bara ta att han dricker för det har jag förtjänat..,,,,,,NEJ, banne mig! Det måste bli ett slut på detta! Hjälp!!

Askungen

gå bara gå! Lämna honom i allt elände. Du förtjänar ett bättre liv. Du ska inte behöva ta en massa skit längre. Jag har sagt att jag ska lämna min sambo...och banne mig...det ska jag. Känner mig mer säker än någonsin på det. Jag är också trött på att höra ord som f..ta, hora osv.

Nu får han "stå på egna ben"! Lycka till säger jag bara!

Du klarar det Framtidsdrömmar...säg att du är trött på att leva i detta ohälsosamma liv. Att du behöver få lugn i ditt liv och börja leva för dig själv och barnen, istället för att backa upp för honom hela tiden. Någon gång måste han börja ta ansvar och inte skylla sina egna problem på andra (talar för mig själv också.

Jag är så j**vla förbannad på min karl just nu...det hjälper. Jag jobbar å "sliter" hela dagarna, medan han är hemma o gnäller för att han måste ta hand om barnen hela tiden. Inte gör han ett dugg i hemmet heller. Jag kommer hem till en massa disk, tvätthögar och matlagning. Nä du j**lar. Jag tänker inte arbeta ihjäl mig för att han ska supa upp alla pengar!!

Jag har fått nog!!

Stå på dig! Du kan...om du vill!

Kram på dig!

Askungen, Framtidsdrömmar, fröken Duktig, Alexandra73 - så ont det gör i mig när jag läser hur ni låter er behandlas och benämnas.

Om ni läser min(a) tråd(ar)- jag läser era - så vill jag säga att jag känner igen mycket eller det mesta ni beskriver. I missbrukets skugga finns stora likheter - och så finns det skillnader. Jag har upplevt väldigt svåra situationer med mannen när han varit onykter/berusad, dock har han aldrig någonsin slagit eller hotat mig och aldrig tilltalat mig med kränkande ord. Jag har känt mig otrygg men inte för mitt eget liv. Främst har jag skadats av smygande och lögner förknippat med det och oron att han ska skada sig själv. Inte minst har jag fått jobba med min självbild - inse att jag lever med en alkoholist, detsamma som jag hade så svårt att acceptera hos min mamma.

Vi har ett långt gemensamt liv, 25-30 år, utan alkoholproblematik och ca 5-7 år då problemen eskalerade. Jag stod "på tröskeln" några år innan jag tog steget ut - och vände tillbaka med hans löfte om nykterhet. Efter det har jag skrivit här och under den tiden har det skett stora och goda förändringar i vårt liv. Kanske jag skriver "idylliskt" men jag vill absolut inte väcka falska förhoppningar om att en väg till nykterhet skulle vara lätt eller "rätt". Det är upp till var och en att ta ansvar för och besluta om sitt eget liv och (väldigt långt) vilket liv man vill ge sin barn.

Jag är övertygad om att man inte kan hjälpa en missbrukare genom att stanna kvar, lägga tillrätta och "älska mer". Jag är övertygad om att var och en måste göra egna val, även - kanske i synnerhet - missbrukaren. Jag vet att det är svårt!!!
Otaliga gånger har jag läst och hämtat stöd i Carina Bångs blogg från 7:e februari 2011

Maktlöshet/Maktfull

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Styrkekramar / mt

Framtidsdrömmar

Igår kom min sambo hem efter en blöt helg. Jag har mått dåligt sedan han åkte och sovit jättedåligt. Han har under den gångna helgen struntat TOTALT i mig och barnen!! Ännu en gång. På lördagen när jag ringde honom och undrade om han skulle komma hem med tanke på om jag skulle laga mat så svarade han mig att "detta är mitt hem"!! Han var naturligtvis full och totalt oresonabel. Jag blev bara ledsen och kände att det är ingen idé. Summa: han tycker jag är äcklig, vårt hem är inte det han kallar för sitt hem, han bryr sig inte om att jag säger att jag mår dåligt och att barnen har ont i magen när de är hemma ensamma med honom då jag är borta, han har inga alkoholproblem- det är jag som är sjuk, osv..... I morse ringde han mig och jag märkte att det var något han ville säga. "Får väl be om förlåtelse för i helgen, för att jag finns". Jag svarade att du behöver inte be om förlåtelse att du finns, det är dina handlingar som är åt h...te. Han erkände att han inte fixar detta och att han har problem, igen. Det är ju det jag har sagt, sade jag, men du blir ju bara arg. Jag sade oxå att JAG kan inte hjälpa honom ur ett alkoholmissbruk, det är proffs som kan det och det finns bra hjälp att få bara han själv vill. Han hävdar forfarande att det är mitt fel att han dricker, att det är för att jag beter mig så illa mot honom. Dock kommer han inte någonstans med detta. Jag har hittills haft så svårt att hitta orden när jag ska prata med honom om detta eller oxå har han lagt på luren, men idag hittade jag alla bra fraser som jag tänkt att jag vill säga ang. hur mycket han sårar våra barn, hur mycket han försummar dem och mycket mycket mer. Jag hade ett sådant adrenalinpåslag när jag lade på luren så jag var helt svettig, det var så skönt att få bli lite arg och säga det jag känner.
Nu några timmar senare känner jag mig lite ångestfylld för att jag gick på så hårt, tänk om han verkligen vill ta tag i detta nu...eller är det bara måndagsångesten som gör sig påmind. Jag ska inte glömma hur jag själv mått i helgen och många andra helger under årens lopp. Jag har bedragit honom en gång, han bedrar mig varje helg...med flaskan! Dock verkar inte detta räknas.

Mina vänner säger att jag inte ska vara så snäll..nu när jag verkligen kunde bli arg (dock lugn och sansad) och kunde hitta konkreta fraser att säga så har JAG ångest...VARFÖR???

Hörde en reflektion ang hur barnen har det; om jag skulle få reda på att mina barn har ont i magen för att gå till skolan så skulle jag genast ta tag i problemet och gå till botten med det. Men att barnen är hemma med sin pappa och har ont i magen, det blundar man för. Detta fick mig att börja fundera på allvar.

Kram på er!

Framtidsdrömmar

Varför får jag en känsla av att tycka synd om honom, att vilja hjälpa honom? Hur ska jag kunna vara stark och inte vika från det jag sagt utan stå för det. Har än så länge inte uttalat något ultimatum men sagt att jag inte vet om "förlåt" hjälper längre. Jag sade att är det några du ska be om förlåtelse så är det dina älskade barn!!! De är värda att få höra det och att det ska bli ändring på detta. Chemfen på hans jobb är medveten om detta problem och skulle hjälpa honom, bara han själv vill. Jag vet det!!

Lelas

Det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör, Framtidsdrömmar. Det är tillåtet att känna så!

Kanske har jag frågat dig innan, sorry i så fall, men har du någon professionell hjälp i allt det här? För din egen skull alltså, oavsett sambon? Jag hade otroligt stor glädje och nytta av att träffa personer som kunde förklara för mig varför jag reagerade som jag gjorde i olika stadier. Jag hade absolut inte varit där jag är idag (varken rent konkret i det här huset, känslomässigt eller relationsmässigt) om det inte var för min samtalskontakt på kommunens familjeenhet och kvinnan som leder anhöriggruppen som jag gick i. Jag är så tacksam för deras hjälp! (Och ja, jag har faktiskt sagt det till dem. :-)

Min poäng är: se till att du har någon att prata med om hur du känner.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Läste en artikel av Marcus Birro där han belyser att ALLA skilsmässor är katastrof för barnen, finns inget bra med att skiljas......
Detta får mig inte att bli tryggare i mitt ev kommande beslut. Mina barn är det bästa jag har!!!
I dag är det fredag...........och i morgon lördag........

Förvirrad och helt TOM! Har inte pratat med sambon sedan jag talade om vad jag tyckte ang hans senaste helg. Jag har kommit fram till att jag nog vid ett flertal tillfällen sagt hur jag ser på hans drickande men aldrig riktigt fått ur mig vad JAG vill och hur jag vill leva mitt liv.... Måste hitta någon kraft att kunna uttrycka även detta.... SVÅRT!!!

svamlar en del ! Hans åsikter är som en flaggvimpel och ändrar sig efter hur vindarna blåser. Jag var med lite i början av hans nyktra liv och vi hade lite snack om ärlighet bla om hur man behandlar vänner OCH fiender. Det gick väl inte så bra vad jag kommer ihåg :-( Han svek mig och några tillställningar han lovat bort sig på så kontakten är numera bruten.

Om man googlar på Birro...

Kunde inte låta bli att googla på Birro, alkoholism och medberoende och han har också skrivit
följande:

"Barn är en rättighet. Men en del missbrukar den rättigheten. Det borde vara lag på att småbarnsföräldrar inte ska dricka. Man behöver inte bli en packad hustrumisshandlare för att det ska bli obehagligt. Det räcker med några glas vin och en diskret identitetsförskjutning.

Pappa låter annorlunda. Mamma skrattar för högt och rör sig konstigt. Det räcker för att ett barn ska känna otrygghet. Det krävs oändligt mycket mindre än vi tror för att ett barn ska känna sig otryggt.
Självklart och ändå så bortförklarat."

Som jag ser det går obehagskänslan av att leva i alkoholism över det faktum att barnen inte mår bra av någon skilsmässa, oavsett anledningen till den. Klart det finns bra saker med att skiljas och det är förstås goda effekter du i så fall eftersträvar som att skapa ro och trygghet inte minst. Man blir helt tom av att leva i det här, det kan många här skriva under på. Alla tankarna tär både psykiskt och fysiskt. Jag tror det beror på att sjukdomen inte är logisk - det är väldigt svårt att förstå hur en fungerar. Att det egentligen inte är spriten som är problemet utan förnekelsen av att den gör skada. Inte läst hela din tråd, men sök samtalshjälp så att du kan få distans och hjälp att bena upp dina tankar och känsor inför kommande val. Man behöver det. Kram Anonym

Att göra klart för sig själv hur jag vill leva mitt liv är en avgörande startpunkt till förändring, så tror jag. I den stunden skiftar man fokus från den andra, t ex om h*n är alkoholist eller inte, till sig själv. Den enda jag har makt över.

Jag har haft stor hjälp (i många sammanhang) av s.k jag-budskap och s.k giraffspråk. Att klargöra för mig själv vad jag observerar, vad jag känner, vad jag behöver och hur jag önskar ha det i mitt liv. Det första är att klargöra för sig själv, sen kan man tala om det med den det berör - och då kan man tala utan att klandra den andra eller hamna i gräl om definitioner.

Det finns mycket att läsa om det här, jag sätter länk till en sida som jag tycker är en bra sammanfattning/översikt - funkade inte. Googla på giraffspråk om du är intresserad och tror det kan vara till hjälp.

Styrkekramar / mt

Framtidsdrömmar

Tack Mulletant, för ditt tips, jag ska läsa om detta. Verkar vara ett bra budskap. Du beskriver det så bra.
Även du, Anonym skriver saker som jag funderar mycket över. Allt ger en sån kraft och man ser saker ur ett annat perspektiv. Många kloka ord mitt i all sin egen förvirring!!
Vad jag behöver är väl att hitta modet att säga vad jag vill, tycker och hur mina drömmar om livet ser ut......
Här finns det så många som hittills har hjälpt mig att komma några steg framåt.
Det är många som skriver att jag ska söka proffs hjälp...jag vet att det vore en bra idé. Kruxet är att jag bor ca 15 mil från denna hjälp (finns närmare men jag vill inte prata med dem). Ni som vet, vad kan dessa ge mig som inte mina vänner och ni här på forumet ger mig? Kan vänner och forum vara ett bra alternativ till proffshjälp eller ska jag försöka ta mig i kragen och söka hjälpen..??