av Blomhåret

Blomhåret
tis, 2025-02-11 - 23:11

Nu när det gått så långt att maken börjat gå till beroendemottagningen och tar antabus, tvingad av vården. Då känner jag bara besvikelse. Jag är så besviken på att han verkar ignorera allt jag gjort under flera år när jag behövt ta allt ansvar för familjen och det han tog på sig att göra viste man aldrig om det skulle bli gjort eller om han skulle supa istället. Försöker ha tålamod, men när han säger att han gör allt här hemma så brister det. Jag blir så besviken och arg för han beter sig som att det bara är han som har mycket med att bli nykter. Att jag drar hela lasset med barn som behöver stöd på olika sätt och allt vad hans drickande gjort med mitt mående verkar han inte så bekymrad över. Han verkar tro att vi kan stryka ett streck över allt och börja från nu. Jag kan inte göra det för hans drickande har skadat mig psykiskt i så många år och gjort mig sjuk med spänningshuvudvärk och ständigt stresspåslag av att alltid behöva vara steget före. Jag behöver att han förstår vad jag gått/går igenom.
Jag försöker såklart stötta honom och förstår att det är en tuff tid för honom nu. Det som gör så ont är att han inte verkar bry sig om hur jag mår. Han är bara irriterad över att han är tvungen att ta antabus och infinna sig på beroendemottagningen.
Ni andra som varit (eller är) där jag är nu. Hur har ni orkat?

ChangedMe
ons, 2025-02-12 - 09:00

@Blomhåret I feel you. Känner igen dessa känslor av stor besvikelse över att den beroende inte ser vad deras skit ställt till med hos de runtomkring och inte heller tar ansvar för vare sig sina ord eller handlingar. Min mans drickande drev mig till utmattning och depression och jag trodde väl jag skulle må bättre när han väl också tvingades till behandling, dock av våra barn och i längden vården. Han vill efter 13 månaders nykterhet (varav ca 4 månader på Antabus) fortfarande inte se eller erkänna hur alla dessa år påverkat mig och barnen och kan till och med nästan hånskratta åt att jag mår dåligt, ännu sämre nu faktiskt. Han anser att han är offret, det är honom vi alla ska tycka synd om. Tar på sig offerrollen mest varje dag och har en uppsyn som visar att vi ska minsann tycka synd om honom, och en negativ attityd generellt. Han är nykter ja, men jobbar inte med det mentala överhuvudtaget så någon beteendeförändring har inte skett. Han tycker också att vi bara ska stryka ett streck över de senaste 13 åren. Precis som du så har allt detta gett mig både fysiska och psykiska besvär och jag mår uppriktigt riktigt dåligt, men någon förståelse från honom finns inte. Jag drog hela lasset ensam med barn och hus och hem i 12 år. De kan vara otroligt egotrippade även som nyktra. Läste någonstans att det kan ta två år som nykter innan de kommer till insikt om vad deras beteende gjort mot andra, tidigare om de genomgår något program men om de "bara" tar antabus och inte är öppna för någon behandling för övrigt så vet jag inte om de någonsin kommer till insikt faktiskt. Jag orkar inte. Står på kanten varje dag. Så tyvärr kan jag inte ge någon råd om hur du ska orka mer än att försöka se till dig själv så mycket du kan, älska dig själv och inte förvänta dig någon validering från honom för han har förmodligen inte kapacitet att se någon annan än sig själv just nu. Ville väl egentligen bara säga att du är inte ensam om att känna så som du gör. Kram

Blomhåret
tors, 2025-02-13 - 22:25

@ChangedMe Tack för att du tog dig tid att svara! Även om jag inte önskar någon att ha det så här så känns det ändå mindre ensamt när någon faktiskt förstår av egen erfarenhet hur det känns.
Vi får se hur länge jag orkar om han fortsätter såhär, även om han blir nykter. Våra barn har bett mig lämna honom länge. Om jag går så blir han väldigt ensam eftersom barnen kommer vända honom ryggen. Det är såklart mitt medberoende som ger honom nya chanser hela tiden. Jobbar hårt med att bryta det och snart är alla barnen vuxna, då tar nog mitt tålamod slut. Det känns som det är hans sista chans nu…

unicornsarebeautiful
mån, 2025-02-17 - 01:10

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️

unicornsarebeautiful
mån, 2025-02-17 - 01:10

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️