av redaria

redaria
tors, 2025-03-27 - 09:21

Min vuxne bror bor hemma hos mina gamla föräldrar, sedan 1,5 år.
Han har i en separation blivit av med allt. Han har lånat större summor pengar mina föräldrar och är nu helt utan inkomst sedan en tid.
Han tar återfall ganska kontinuerligt. Super några veckor eller dagar. Sedan får föräldrarna komma och hämta honom och mata honom med alkohol tills han nyktra till.
De vänder sig till mig och är förtvivlade när det är illa. Många långa samtal med oro.
När det är bra vill de inte att jag lägger mig i.
Jag har stöttat honom, uppmuntrat och umgåtts 100% sedan han flyttade dit men tycker nu att han får visa lite vilja.
När jag tog upp med honom om de pengarna han lånat sedan många år tillbaka och att jag tycker att han ska göra rätt för sig kallade han mig snål och girig.
Mina föräldrar har berättat att han inte betalar, de har sagt att de ska skriva överenskommelse gällande allt han lånat, men nu säger de att jag ska inte lägga mig i det.
De vågar inte ta diskussionen med honom. De är rädda att han ska gå ut och dricka.
Jag tycker det är sorgligt att se att han skyndar dem gör slut på deras besparingar och pension.
Samtidigt tycker jag också att det är orättvist mot mig andra syskonet.
Jag orkar inte finnas där längre när det blir jobbigt för dem och jag orkar inte längre stötta min bror när han inte tar ansvar.
Känner mig utnyttjad och arg.
Och nu är mina föräldrar också arga. På mig såklart för att jag tagit upp med honom att han behöver göra rätt för sig.
Suck jag borde varit tyst?

Åsa M
sön, 2025-03-30 - 19:20

Det är svårt att vara tyst i ett sådant läge, men jag tror det enda du kan göra är att diskutera med en familjeterapeut. Dynamiken i en familj är svår att påverka men det är viktigt att förstå hur den fungerar, vad din roll är, vad hans roll är, och vad dina föräldrar ska tänka på. Det tror jag att en opartisk person måste ge råd om.

Kaimera
ons, 2025-04-02 - 11:15

Jag sitter i en liknande situation (med min lillebror som beroendeperson) och har nu efter många om och men tagit kontakt med en psykolog via jobbet för att få stöd som anhörig. Jag vet inte om du har något liknande hos dig? Jag har även kikat på stödsamtal genom Anhörigföreningen, inte provat men det kan vara något att överväga. Känner med dig och tänker på dig.