av oroligsjäl

oroligsjäl
tis, 2024-11-05 - 17:51

Hej,
Har hållit det här allt för länge för mig själv men måste få ut det.

Sambo sen många år där sambo har psykisk ohälsa och dricker kopiösa mängder. Oftast dricker hen ute på krogen själv men ibland hemma. Hen blir otroligt destruktiv när hen dricker, skickar meddelande på messenger till mig andra, med mycket hat och ilska. Hen har sms till arbetskollegor på fyllan, vet dock inte vad hen skriver. Har varit flera tillfällen där drickandet får allvarliga konsekvenser, polisen tagit hen, blivit körd till psykakuten, blivit av med åtskilliga saker som mobil, plånbok m.m. Blivit åtalad/fälld för skadegörelse. Jag som partner får höra ständigt hur dålig jag är, hur missnöjd hen är med mig när hen är full. Att hen ska flytta, hen hatar allt/alla, inklusive samhället. Nykter, fortfarande orolig själ, ångest, en del ilska men mycket mer dämpad, inte elak. Har svårt frigöra mig, vill många gånger separera men viker mig när hen är nykter. Hen dricker inte varje dag men vid skov 3-4 dagar i rad. Skoven har börjat komma oftare. Är otroligt slutkörd av det här, blir apatisk varje gång det sker och mår väldigt dåligt.

Ledsen, allt jag skriver här blir statiskt, kanske osammanhängande men tycker det är svårt att förmedla det här. Har egentligen ingen att prata med om det här och är en smula desperat, behöver kräkas ur mig allt elände. :(

Åsa M
ons, 2024-11-06 - 07:25

Det är en hemsk kombination med psykisk ohälsa och alkohol. Det luriga är att även om de är nyktra så är de fortfarande psykisk sjuka. Han behöver vård och du behöver komma därifrån. Kan du fundera på huden plan för att genomföra en separation kan se ut? Det här läget är varken bra för honom eller för dig.

Jenny
tors, 2024-11-07 - 17:10

@oroligsjäl vad mycket jobbigt du har behövt vara med om i relation till din partner. Oavsett vad man tampas med är det aldrig okej att utsätta någon för våld, varken fysiskt eller psykiskt. Det måste ha varit tungt att bära runt på själv. Så modigt av dig att öppna upp och berätta! Här finns många kloka personer att dela sina upplevelser med.

Jag tror många anhöriga kan känna igen sig i det du beskriver, hur mycket kraft det tar och hur svårt det kan vara att sätta gränser i ett sånt läge. Du skriver att du inte mår bra och har tankar på att lämna. Vad skulle du behöva för stöd just nu för att komma framåt i dina funderingar? Vad känns som ett rimligt steg för dig just nu?

Självomhändertagande
sön, 2024-12-29 - 10:52

@oroligsjäl
Har tid över idag. Går in och läser. Hur har det gått för dig?
Hur har du det just nu?
Stor igenkänning. Jag hade ett helvete i 12 år. Idag mår jag bra och lever i ett harmoniskt förhållande.
Allting går.
Man måste börja någonstans. Att skriva här kan vara hjälpsamt.
Ta hand om dig.
Du är värdefull!
Kram 🤗

oroligsjäl
fre, 2025-04-25 - 17:02

Gått lång tid, var bättre en period men senaste månaden eller mer har det återgått mer eller mindre till samma elände. Försöker stänga av mig känslomässigt, intala mig att det är hens mående som leder till utagerande beteende men är svårt som anhörig att förhålla sig objektiv när man lever med personen. Trött att läsa råd på andra forum att man ska stötta, få personen söka hjälp m.m. Är lätt när man står utanför att komma med "goda" råd men när man är mitt i det då är jag vare sig objektiv, klarsynt eller stark. Man nöts ner bit för bit. Orken, självkänslan och lite av paniken gör att jag förmodligen gör alla fel man inte ska göra, skriker tillbaka, säger att hen är sjuk, är alkoholist och behöver professionell hjälp när hen är mitt i drickandet. Det känns som det är de enda verktyg jag har. Fick meddelande när jag var på jobbet, fuck you, du är så jävla tråkig att leva med, jobba på ditt jävla kontor pissråtta. Då blockerade jag hen. Jobbet är den stabila och trygga punkt jag har när hen utagerar, vilket i sig blir väldigt skevt. Skriver meddelande tillbaka som jag inte skickar, att det är slut, vill separera, att det här går inte längre m.m. Väl nykter, är hen väldigt ovillig att prata om sina problem, slätar över, vill inte prata om det. Vet att hen har obearbetande trauman sen barndomen vilket är väldigt hemskt och sorgligt, men jag orkar/klarar inte att ta hänsyn lr beakta dem när hen är inne i sina skov, jag är ju den som hen utsätter för sin ångest, hat och ilska. Har konstant dåligt samvete för att jag inte kan vara ett bättre stöd för hen, vill separera men tänker, hur ska det gå för hen, var ska hen ta vägen. Är min lägenhet så blir jag som sparkar ut, sparkar ut en person redan ligger ned = ångest/skuld. Fy, trodde inte jag skulle behöva skriva igen, jag blundar och kan inte inse hur illa det är, någon måste dra mig ur med tvång.

Åsa M
fre, 2025-04-25 - 18:02

Känner tyvärr igen allt detta. Mitt ex ballade ur rejält till slut och skickade arga sms och mejl till folk på jobbet, varvat med ångestfyllda meddelanden till mig och gråtmilda ursäkter.
Till slut tog hans chef tag i det, kallade honom till samtal. Då valde han att säga upp sig.
Vad han gör nu och hur han mår vet ingen. Jag gjorde som du och blockerade, varnade innan och sa nu räcker det. Jag har aldrig ångrat det.
En svårt psykiskt sjuk person som super drar ner alla i närheten i sitt kaos. Vad behöver du för att må bra? Vänd fokus till DIG. Du ansvarar för din egen hälsa, och han för sin. Tråkigt nog. Jag förstår hur du resonerar- men rädda dig själv. Ingen annan kommer göra det åt dig. 🤗