av NyDagNågonGång

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 00:43

Hej.
Jag är i en relation sedan åtta år tillbaka med en person som har problem med alkohol — eller, jag har svårt att se att det är normalt iallafall och jag har svårt att se det som normalt. Även min familj, reagerade starkt första gången de såg honom full. Han dricker inte varje dag. Det kan gå lång tid mellan gångerna. Men när han dricker, blir det för mycket, för snabbt — och framför allt: utan någon känsla för gräns. Han kan dricka hur mycket som helst. Han känner inte av när det borde vara nog. Och det får konsekvenser. Nästan varje gång slutar det i minnesluckor, gränslösa handlingar, svek och noll ansvar.

Det här liknar inte ett klassiskt beroende, men för mig är det tydligt att det handlar om ett missbruk.
Och jag vet exakt när det kommer ske.
Det är när han dricker med sina kompisar. Och det händer varje gång. Det är som ett mönster jag redan känner utantill – jag vet att kvällen kommer sluta i ett svek, ett tomrum, ett samtal där han säger att han inte minns. Han blir helt förändrad och verbalt elak och har ingen koll på någonting. Och det är alltid jag som står kvar med efterdyningarna.

Jag blir orolig redan innan han går ut. Inte för att jag inte vill att han ska ha kul — utan för att jag vet att alkoholen tar över. Och jag försvinner, alltid. Jag existerar inte i hans värld då (det är precis som att han lämnar bördan hemma så han kan ha lite kul)

Det som hände senast på valborgsmässoafton blev en ögonöppnare.
Jag var i ett skört läge. Jag grät. Jag sa rakt ut att jag kände mig ensam. Jag bad om hjälp när TV:n – min enda trygghet just då – krånglade. Och han visste allt detta. Men han gick ändå.
Under kvällen hade han ork att skriva till andra – men inte till mig. Inte ett enda meddelande.

Det handlar inte om att han “måste vara hemma med mig” – det handlar om avsaknaden av omsorg, respekt och grundläggande närvaro.
Han visste hur jag mådde (är i min mest pressade livssituation någonsin och mår generellt väldigt dåligt just nu) och valde ändå att prioritera annat. Det är där sveket bor. Inte i själva alkoholen – utan i frånvaron av ansvar.

Jag har varit den som förstått, förlåtit och hoppats i åtta år.
Jag har burit oss båda.
Och nu är jag så trött.

Så jag vänder mig hit, till er som kanske varit i samma sits:
– Hur vet man att det är dags att lämna?
– Hur släpper man skulden när man inte orkar längre?
– Hur sätter man en gräns när man älskat någon så länge?

Tack för att ni finns. Jag känner mig så ensam i det här.

Anonym123456789
sön, 2025-05-11 - 02:39

@NyDagNågonGång jag är i exakt samma sits. Är precis lika desperat som du, och det är ett sånt sammanträffande att du lagt ut detta precis nyligen och jag har nu under kvällen scrollat runt på nätet för att försöka ta reda på hur jag ska ta mig framåt. När jag skriver att jag är i exakt samma sits så menar jag också att jag och min kille varit tsm i 8 år, och att problematiken är precis densamma.

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 11:47

Åhh.. Tack för ditt svar.
Det betyder mer än du tror att läsa att någon annan förstår , på riktigt. Jag känner exakt likadant: att man letar efter något, vad som helst, som kan ge en riktning framåt när man känner sig fast, trött och samtidigt rädd för vad man kanske måste göra.

Anonym123456789
sön, 2025-05-11 - 18:54

@NyDagNågonGång vi hade ett prat idag, som vi har haft förut också men nu var jag så tydlig med honom att vi verkligen inte kommer kunna fortsätta vara tillsammans om detta beteende inte åtgärdas. Hjälper inte att gång på gång be om ursäkt i efterhand, utan det handlar om att bestämma sig innan hur kvällen ska bli och vara tydlig med sig själv att inte dricka mer än några enheter. Jag har inte gett upp helt än men för varje gång ett misstag sker så blir det ju såklart ett tapp i förtroendet…

NyDagNågonGång
sön, 2025-05-11 - 21:59

Jag förstår verkligen vad du menar, med det samtalet. Jag har haft det också. Flera gånger.. Och varje gång har jag hoppats att just den gången skulle vara den som ledde till förändring. Men nu känner jag att jag inte orkar mer.

Jag är inte i fasen där jag ställer krav längre — jag har liksom slutat tro på att något faktiskt kommer ändras. Och det gör ont att säga det, men jag känner mig mer färdig än hoppfull nu. Medan han ska kämpa säger han, det får han gärna göra men jag tänker inte vara involverad i den processen mer nu, jag har försökt och litat på honom innan.

Men det hjälper att läsa att du fortfarande kämpar. Du speglar mycket av det jag har gått igenom — och jag hoppas, oavsett hur det blir, att du landar i något som ger dig trygghet och lugn. Det är vad vi båda förtjänar.

Åsa M
mån, 2025-05-12 - 08:27

Jag lider med dig!
Jag stod bara ut i relationen med en alkoholist i ett halvår. Lojalitet tycker jag är ett felaktigt ord. Det som händer är traumabindning. Man har INGEN skyldighet att vara självutplånande gentemot en vuxen människa som har eget ansvar för sin hälsa. Det är en helt självupptagen börda. Fungerar inte relationen så får man avsluta den, sjukdom eller ej. Löser samtal ingenting så slösar man bara tid. Det ät sin tid och ditt liv du slösar på denna alkoholist, och man kan inte diskutera någon frisk. Han är sjuk, behöver vård. Du är medberoende och behöver också vård, kurator eller liknande. Tänk mer på dig - det är du som ska orka hålla ihop och leva. Hans sjukdom kan du varken påverka, lindra eller bota. Tyvärr.

NyDagNågonGång
mån, 2025-05-12 - 14:28

@Åsa M Tack för ditt svar – jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva. Jag förstår vad du menar, och jag tror att det du skriver bottnar i både erfarenhet och omtanke. Men jag vill också vara ärlig, jag känner inte igen mig i begreppet medberoende.

Jag har inte tappat bort mig själv i honom, tvärtom. Jag har burit oss, ja – men jag har samtidigt hållit fast vid mitt liv, min utbildning, min vardag, min hälsa. Jag har aldrig försökt rädda honom. Jag har hoppats att han själv skulle vilja ta ansvar. Jag har varit lojal – men inte blind.

Så jag håller inte med om att lojalitet alltid är trauma. I mitt fall har det varit tålamod, kamp, och en stark önskan om att något ska bli bättre – tills jag inte orkade längre. Och det är där jag är nu.

Tack igen för att du delade med dig. Vi har alla olika processer, och just nu försöker jag bara hitta min väg ut med självkänslan i behåll.

Åsa M
ons, 2025-05-14 - 06:17

@NyDagNågonGång jag förstår hur du resonerar, och jag vet att det är svårt att ta till sig konceptet om medberoende. En del i det är att fokusera så mycket på sin anhörigs problem att man minskar prioriteringarna av det egna mående. Till slut tycker man nästan att det är normalt att ens relation är totalt kaos, att man själv vantrivs och inte blir respekterad eller älskad, att allt handlar om kaoset och sjukdomen och att man liksom "måste" resignera och acceptera läget.
Det är ett sluttande plan. Det är många trådar i det här forumet som illustrerar det. Man blir väldigt ledsen av att läsa det, år efter år. Alkoholen är ett fängelse, både för den sjuke och den anhörige. Men likt Stockholmssyndromet så ligger det närmare till hands att stanna kvar i kaoset och må enormt dåligt av det, hellre än att bestämma att det här går ju inte längre. Kärlek botar inte sjukdom. Inte *någon* sjukdom. Hade ens anhörig haft cancer och inte sökt hjälp hade man inte tänkt "vi behöver bara prata om det och jag ska ge ett ultimatum". Missbruk är så lurigt.

NyDagNågonGång
ons, 2025-05-14 - 08:20

@Åsa M Tack för att du vill stötta, det är klart jag uppskattar omtanke. Men jag vill ändå säga ifrån lite. Det landar inte riktigt rätt hos mig när du slänger in begrepp som “medberoende” utan att känna till hela bilden.
Jag har inte tappat bort mig själv i det här – jag har sagt ifrån, ställt krav och burit ett enormt lass i både relationen, studier, hälsan och livet i stort. Inte för att jag varit fast i något mönster, utan för att jag har kämpat. Och just nu är jag bara helt slut.
Det jag behöver nu är inte analys, utan att bara få vara i det – utan etiketter. Och om du menar allvar med att vilja förstå, kanske det börjar med att faktiskt lyssna och inte analysera.

wisteria
tors, 2025-05-22 - 14:19

@NyDagNågonGång
Hej!
Jag läste precis denna tråd och känner igen mig väldigt mycket. Jag kände och känner exakt som du, att jag inte alls tappat bort mig själv utan stannat och kämpat för att jag trodde på relationen och ville ha det som fortfarande var fantastiskt bra. När det i vårt fall kom till en gräns i början av februari ledde det till att jag vägrade att vi för hundrade gången skulle försöka lösa detta själva, så som vi gjort många gånger förr. Inte minst hade min sambo tidigare vägrat söka hjälp eller samtalsstöd. Så jag pausade, drog mig undan, hade möjlighet att bo i en annan stad och tog hand om mig själv några veckor.

Idag, snart fyra månader senare, är min sambo mitt i ett tolvveckors program via Beroendecentrum/1177, jag har gjort Alkoholhjälpens anhörigprogram på fyra veckor, jag tog kontakt med en terapeut i ett tidigt stadium och vill fortsätta så länge jag behöver, min sambo har äntligen bokat tid för enskild terapi OCH vi har en tid bokad inom kort för parterapi. Inget av detta hade hänt om inte jag varit beredd att verkligen göra slut på riktigt. Har tidigare inte velat ställa ultimatum, eftersom jag så gärna ville att vi skulle hitta en lösning. Denna gång tog självvärdigheten över:) Jag ville kunna stå för mitt val av partner inför mina vuxna barn och tanken på eventuella barnbarn blev också en målbild, att orka leka, orka krypa på golv, vara frisk helt enkelt. Anhörigsituationen har fått mig fysiskt ur balans och jag har inte kunnat jobba på över ett år. Men nu finns det hopp! Min sambo dricker inte sedan ett par månader, jag har också slutat bara för att helt enkelt må lite bättre, oavsett hur länge jag väljer att vara alkoholfri.

Jag läste en massa under våren, lyssnade på poddar, slukade information, både om alkoholism och om medberoende. Det var otroligt givande och säkert avgörande i det stora hela att faktiskt förstå mekanismerna kring beroendesjukdomar. Min sambo är inte den klassiske alkoholisten och jag är inte den klassiska medberoende (vet att båda dessa åkommor kan ta sig helt olika uttryck, man kan känna igen sig mer eller mindre i typexemplen). Det hjälpte mig ändå så himla mycket att få kunskap utifrån och inte lita på enbart mig själv och de samtal vi hade inom parrelationen.

Så i korthet:
Sätt dig själv i fokus! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Hur skulle det bli om ni gör slut? Släpp ansvaret för sambons val, han måste själv göra en plan för hur du ska vilja stanna. Ta hand om dig själv och dina behov, oavsett om det kallas medberoende eller något annat. För mig var det först när jag hittade ett sätt att separera mig själv från tvåsamheten som jag också såg klart och ville stanna kvar. Förutsatt att vi lyckas gå vidare i rätt riktning. Men just nu ser det hoppfullt ut och det står väldigt klart för mig att allt jag tidigare gjort och sagt helt enkelt inte gått fram, pga hur beroendehjärnan funkar. Det hade inte med mig att göra, vad jag sa eller inte sa, vad jag orkade eller inte. Det var helt andra mekanismer som styrde.

Startskottet blev att vi båda ringde Alkoholhjälpens telefon för stödsamtal och fick goda råd och puffar i rätt riktning. Om du inte redan gjort det, så rekommenderar jag det varmt. för er båda.

Hälsar Sanna

NyDagNågonGång
fre, 2025-05-23 - 07:03

@wisteria Tack för förståelse och att du delade med dig av dina erfarenheter!
Tyvärr har det blivit så att jag har kraschat pga alldeles för mycket stress och press i mitt liv under en väldigt lång tid. Så detta äktenskap är inte något jag har energi till att ens tänka på hur det kommer se ut i framtiden, men jag känner att tilliten är förstörd och det borde ju kanske tala sitt tydliga språk..?
Nu är han ju såklart världens man och finns där för mig, men jag håller distans till det och ska verkligen försöka att inte glömma bort hans svek bara för att han är bra nu.