av Kevlarsjäl62

Kevlarsjäl62
ons, 2025-06-04 - 23:03

Två år sedan jag flyttade ut från vårt gemensamma hus där vi bott i 35 år och där våra barn växt upp. Min alkoholist har bott kvar, men ger upp nu och huset ska säljas. Han jobbar inte, han ser väldigt sliten ut, böjd, smal och skakande hasar han omkring. Jag vet inte hur mycket han dricker nu, men dricker gör han. Ibland får jag långa fylle-SMS, men vi träffas aldrig när han druckit.
Den man jag blev kär i, gifte mig med och bildade familj med är borta nu. Han är inte där längre, hans ögon säjer absolut ingenting och det gör snart inte jag heller. Jag blir någon annan när jag träffar honom, tyst och butter. Eller kanske bitter. Jag vet bara att klumpen i magen växer och ångesten ligger nära, nära. Vill egentligen bara gråta, men jag tror jag tappat den förmågan. Minns inte när jag grät sist. Inser plötsligt att det verkligen aldrig kommer att bli annorlunda, det kommer inte någon ny, mer positiv fas i vårt gemensamma liv (som knappt finns längre) och han verkar nöjd med det. Hans liv är slut och det är ok för

honom. Han antyder t o m att det är så det ska vara vid nyss fyllda sextio och jag känner att han börjar dra mig med sig. Är livet slut nu? Är det hans eller mina känslor jag känner? Detta j-a medberoende.

Kameleont
fre, 2025-06-06 - 00:11

@Kevlarsjäl62
Kära vän!
Blir så oerhört glad att 'höra' din röst igen! Har tänkt ofta på dig o undrat hur du har det, hur du mår o hur det går.
Men blir samtidigt så ledsen för din skull, att läsa din känsla o uppgivenhet.
Vill skaka om dig o säga att Ditt liv inte är slut! Du får inte ge upp!

Tror mig veta, av tidigare kloka ord o resonemang, att Du vill finnas kvar o hitta glädjen till livet igen. Finnas för dina barn även framöver.
Livet är absolut inte över vid sextio.

Jag känner igen en del i min man. Vi är ca tio år yngre o alkoholen har varit en för stor del av hans liv de senaste fem åren snart. Fast det låtsas han inte om. Han ljuger för sig själv väldigt bra.
Han uttrycker sig som att han är gammal med krämpor o gubbgnäll, när det mesta eg är orsakat av allt drickande.
Tala för dig själv, säger jag, när gubbgnället tar fart!
Jag tar hand om mig själv o min hälsa, så gott jag orkar efter omständigheterna.

Alla dessa känslor som kommer o går o tar (o ger ibland) massa energi o ork.
Det är tröttsamt, jag vet.
Jag vill ge dig energi, om jag bara kunde, och ork att kämpa dig fri. Friare i alla fall, att ta tillvara livet o den tid du har fått.
Sådana som du behövs i världen.
Du är värdefull!

Jag vill ha dig kvar länge till.
Kram ❤️