av Herno

Herno
mån, 2025-08-04 - 19:15

I dag är dagen jag bekänner för mig själv att det inte kan fortsätta. Nu behöver jag göra något på riktigt. Jag vill kort dela med mig, i hopp om att det ska finnas likasinnade.

Allt är så bra bra nu, livet är vackert. Tanken är enkel. En kväll på stan, några öl. Det ska vara ren harmoni, bara några kalla för att svalka oss och slappna av. Men efter några stycken blir det något annat. Jag tappar det. Och jag vet inte ens när det sker eller att det sker, det bara händer. Det är som att jag sugs in i ett ögonblick av nuet. Jag förlorar all känsla för konsekvenser och för framtiden. Jag förstår att risker och negativa konsekvenser finns om jag fortsätter drickandet, precis som de gjorde innan, men i stunden betyder de bara ingenting. Det finns bara här och nu.

Men detta var ju inte meningen. Jag skulle bara ta några. Ett par, och sen hem. Inget mer, det vet jag. Jag har ju ett fullt schema. Självklart minns jag också hur det har slutat förut, hur många gånger har det inte varit så här? Ett miserabelt tillstånd, kaoset jag vet att jag dras in i. Men allt detta har jag ju lärt mig nu.

Men istället blir det femton. Ännu mer. Narkotika, samtal till människor jag inte vill prata med, meddelanden jag ångrar. Ett hutlöst slöseri av pengar, letar desperat efter någon att vara med för natten. Och så slutar jag där jag inte ville vara. Helt och hållet ur karaktär. Listan på vad jag gjort skulle vara lång, men det finns detaljer som är jobbiga att påminna sig själv om. Jag vaknar i chock. Dagarna som följer känns som en dimma, all glädje är förlorad. Ångesten är så tung att jag knappt kan sova, äta, eller ens vara. Vad hände? Varför blev allt så grått? Nej. Detta vill jag inte uppleva igen. Jag skulle hellre dö än att gå igenom detta en gång till. Men… har jag inte sagt det här femtio gånger förut?

Men samtidigt, jag har ju inget problem. Det händer ju bara ibland. Emellanåt går det ju faktiskt att ta ett par glas vin till middagen också. Det är med den röstens säkerheten och självförtroendet kommer tillbaka. Där jag bekräftar för mig själv att jag bevisligen kan vara måttfull om omständigheterna kräver det. Eller hur är det egentligen? Döden framstår som något enkelt i jämförelse med att fortsätta bära denna skam, till följd av mina handlingar och beteenden.

Kan jag ta hjälp anonymt? Är min situation ens något att "lösa"? Hur klarar man av att förklara detta för delar av ens omgivningen som inte känner till min mörka sida?

Det har varit hoppfull läsning här på forumet, tack för det.