av BeritKruka

BeritKruka
sön, 2025-08-10 - 20:49

Jag har haft ett alkholmissbruk i ungefär 2 år, strax efter jag fyllde 18. Det har gått upp och ner i perioder, tror min längsta nyktra period var några månader under våren efter en cykelolycka medans jag var onykter. Min flickvän har hjälp och stöttat mig under tiden, hon visste tidigt om att jag hade ett problem men erkände för ett år sedan att det va större än riskbruk. Efter den senaste nyktra perioden pratade vi mycket och jag ville testa att dricka igen under kontrollerade och specifika tillfällen. Detta gick sedan till en Arboga 10.2 och några starka cider ute i regnet. För några dagar sedan drack jag mig rejält full och när jag sedan vaknade bakis bestämde jag mig för att jag inte klarar det mer och måste sluta. Jag åkte till min flickvän och hon föreslog att jag skulle erkänna för mina föräldrar att jag är alkoholist. Jag berättade för min pappa igår, var nog det jobbigaste samtalet jag nånsin haft. Men min flickvän stöttade mig och hjälpte mig genom det. Han blev såklart orolig och ledsen men han vill hjälpa mig. Berättade idag för min mamma, det gick lite lättare att säga och prata om. Fortfarande läskigt men inte lika hemskt. Nu ska jag försöka säga till min bror och någon kompis när jag får mod. Det är så otroligt hur trött man blir av ångesten och känslorna. Har någon tips på hur man kan börja prata om det med andra och hur man hanterar suget? För mig är det som en känsla av möjligheten mer än som att jag tydligt vill dämpa känslor. Att min hjärna och kropp vet att jag har chansen att supa och därför tar den.