Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

fjärilenimagen

Det där med att det är lättare att känna empati ju närmare vi
står är ju förstås självklart. Det kanske just var min poäng , att just hans
beslut, H, att börja dricka, handlar om identifikation med en människa.

Kanske bra att se det hos sig själv, så man inte enbart ser sina
egna dilemman via andra o engagerar sig i skvaller
, vars öden bakom vi vet mkt lite om,

/

Hej Lelas,

Jag reagerade exakt som du när jag läste ovanstående och det hade jag gjort oavsett om
det var sagt av en kändis eller inte, oavsett om det är sant eller inte. Det är själva
"upplägget" i sig i det som sägs som ger min reaktion.

Det faktum att en nykter alkoholist säger att han/hon beslutat sig för att börja dricka
igen och är nöjd med det beslutet, samtidigt som en anhörig ges rollen som kontrollant.
Jag gör direkt kopplkingen till hur de anhäriga mår i ett sånt scenario, eftersom det
i fallet alkoholism inte bara berör den som väljer att dricka utan ger konsekvenser för
en mängd personer runt omkring: anhöriga, vänner, chef, arbetskollegor, sjukvård, osv.
osv. Jag tror det var så du också menade, att ett beslut av en nykter alkoholist att börja
dricka igen inte enbart berör beslutsfattaren själv.

Jag hörde någonstans att AA i USA har en tom ram uppsatt på sitt kontor och i den ska de sätta in bilden på den förste alkoholist som klarar av att dricka med måtta... USA är ju rätt stort och ännu
finns ingen bild insatt i ramen.

Kram på dig, hoppas du har en fin Midsommar!

//Anonymt

fjärilenimagen

Hej ! Jag kan mkt väl begripa och känna medlidande
med att man kan reagera och ta illa vid sig av nykterister
som efter 20 - 30 år åter lägger över ansvaret på den medberoende,

På detta forum är ju detta vardagsmat, varje gång alkoholisten
åter dricker efter ett försök att sluta, drabbar det den de lever
tillsammans med, oavsett om alkoholisten öppet ser det som
ok eller inte, om H på allvar ser på det på detta sätt, dvs att det
var upp till frugan att sätta stopp, är det djupt beklagligt för honom
och för frugan, i detta fall har ju den medberoende, om verkligheten
beskrivits i skvallerblaskan, valt att lämna honom. Låter ju som om
det kan röra sig om en kvinna som i så fall vägrar gå in i ett medberoende.

Det är ju mkt positiva nyheter. Min poäng var att det är svårt att dra slutsatser
om riktigheten bakom uttalandena, hur deras relation ser ut för övrigt,
De kan ju ha tröttnat av andra skäl än alkoholrelaterade.

Kvinnor och män lever i dåliga relationer. En del vågar
sent i livet se sina begränsningar och hur de inverkat på
relationsval och annat.

Att vi här intresserar oss för kändisar utifrån alkoholism
handlar förstås om vår egen upptagenhet av medberoende
och alkoholism. Här ska vi förstå alkoholismens sjukdom och
medberoendes kamp. Att se kändisars brottas med liknande
dilemman, är ju viktigt att se. H skiljer sig väl inte från andra
alkoholister här o är en msk, behöver stöd som alla här,

Att han likt Adde sade kan behöva få uppmärksamhet
i samband med nytt projekt, kan va bra att ha i bakhuvudet

Det är förstås kommersialism bakom den verklighet
vi går igång på,

/ f

Lelas

Anonymt - tack! :-) Precis så.

fjärilen - ja, visst är det positiva nyheter att Lena PH står upp för sig själv och låter Per ta konsekvenserna av sitt beslut. Hon väljer att inte falla in i ett destruktivt medberoende, utan markerar sin gräns.

Men. Jag har helt enkelt inte blivit så avtrubbad (och jag har inga planer på att bli det heller) att jag tycker att sånt här är "vardagsmat". Jag blir illa berörd av sånt jag läser här på forumet också, och när jag läser artiklar som den om Per H. Det gör ont i mig att alkoholen ödelägger relationer, även om det gäller andra än mig själv.

/H.

fjärilenimagen

Med all respekt att jag kan betraktas som avtrubbad.

Jag hade för två år sedan känt ilska och upprördhet
inför alkoholister vars sjukdomsinsikt inte verkar sätta sig,

Jag har lämnat medberoendet helt och lever idag med
en man helt utan missbrukarpersonlighet.

Jag reagerar inte längre på samma sätt. Jag ser inte
på skvaller runt alkoholism. Jag berörs inte längre på samma
sätt. Det finns då mycket sjukdomar. Människors lidande och
vägen ur dåliga uppväxter, misshandel, arbetslöshet,
djupt olyckliga människoöden.

Om jag skulle må dåligt av alla öden, och msk
begränsningar, att se sig själv och den andre skulle
jag inte själv se var jag slutade och började ,

Jag kan förstå att du vill se mig som avtrubbad,

Själv ser jag mig som tillfrisknad,

/ f

fjärilenimagen

Lelas: Visst ödelägger alkoholism relationer
men de medberoende hjälper till i processen.

Det finns en mängd kvinnor och män som inte
lever med alkoholister och inte låter alkoholismen
ödelägga sitt liv,

Det är ju därför medberoende går till Al-anon,

det är svårt men det finns alltid ett sorts ansvar
hos offret. Om medberoende inte existerade skulle
det finnas färre alkoholism,

Om alkohol inte fanns finns det andra flyktvägar
för de människor som inte vill möta känslor, andra
droger eller andra missbruk ,

grunden till missbrukarpersonligheten finns i uppväxt
och i kulturen, omger oss som ett stort mörkt
hav,

Jag ser dagligen HBT personer, vars vänner
tagit livet av sig, ...... Det finns stora problem i världen
och alla smyger sig in i relationer, främst de nära,

Det är en kamp att vara människa för de som
inte fått med sig verktygen att sätta gränser,
att ens se dem, till dem som inte fått verktyg att
lösa egna problem med hjälp av kommunikation,
O våga stå o vara i egna känslor,

Så mkt elände och orättvisor,

M v h / f

Lelas

Jag har aldrig någonsin påstått att vi medberoende är fria från ansvar. Jag vet mycket väl var jag har mitt eget medberoende, och vad jag har varit ansvarig för i vår nedåtgående spiral här hemma.

Du får det att låta som att vi är oeniga du och jag, och jag förstår i ärlighetens namn inte riktigt varför. Vi ser uppenbarligen inte på artikeln om Per H på samma sätt, men i övrigt vet jag inte vad jag har skrivit som får dig att argumentera mot mig.

Eller, missförstår jag bara tonen i det du skriver?

Jag är av åsikten att vi medberoende, precis som den beroende, måste jobba dagligen på vårt tillfrisknande. Ett sätt för mig att göra det är att hänga här på forumet. Får jag fråga dig (misstolka nu inte detta, du är mer än välkommen att vara här och skriva i min tråd) varför du läser och skriver här? Jag tänker, att om du nu är så befriad från allt vad medberoende heter - varför håller du dig då kvar här? Jag är nyfiken när jag frågar, och inte ute efter att provocera dig eller så.

/H.

PiL

F, jag har läst dina ord och kan konstatera att vi tänker annorlunda. Vill dock poängtera att det är helt ovidkommande att det råkar handla om en kändis och involverar skvallerpress, det är av noll intresse, jag hade tyckt likadant om det handlade om grannen eller vem som helst.

fjärilenimagen

Jag känner mig inte provocerad av det du skriver
till mig. Jag har frågat mig ett tag varför jag går in
här någon gång i månaden och läser.

Jag tror att jag har haft ett behov av att jämföra
egna upplevelser med andras. Kanske är jag som
alla er fortfarande inte fri? Jag vet inte.

Jag kände att jag ville ge min bild av hur det
känns att sluta reagera på alkoholism och medberoende.
Hur tätt sammanknutet jag tror det är med ens egna sår.
Att alternativet inte innebär att på sikt bli avtrubbad utan
mer fri. Vi väljer ju att reagera och engagera oss i det vi
själva tänker på och är upptagna av. Jag är upptagen av att
jämföra tror jag. Hur skiljer sig mitt fokus.

Som att ta del av nyktra alkoholisters midsommarfasa
och syn på oss " normala" att vi innerst inne ser deras
nykterhet som ett slags hot. Har aldrig känt igen
mig i den bilden. Jag har aldrig haft alkoholism i min
uppväxt på ngt vis. Jag delar en flaska vin var tredje helg
och har väl druckit lite för mkt när ja var yngre
och raggade. Det finns många som jag i min bekantskaps
krets. Jag kon inte in i den här världen förrän
jag träffade mitt ex som var alkoholist.

Ja hoppas det finns viss plats för oss som i verkliga
livet inte lever med en alkoholist men av olika anledningar
fått möta den, och har ett behov av att få uttrycka
sin mening. Om ni vill stötta varandra och vill
slippa mina synpunkter ska jag inte störa dig och
er något mer.

/ f

Lelas

Du stör inte, fjärilen! :-)

Du får mig att tänka till, det är bra. Fortsätt skriva och läsa här!

Ha det gott i midsommarregnet! ;-)
/H.

barbalala

Lelas! Dina råd och din uppmuntran höll mig uppe när det var så svårt, och du fortsätter och fortsätter att hjälpa så många här på forumet. All heder och respekt till dig! Och kram!

Jag kan bara hålla med Barbalala. Lelas du är helt fantastisk och underbar! Hjälper så många!
Men du vet ju redan att jag kallar dig Ängel! Kram Anonymt

Lelas

Åh, vad gulliga ni är! <3 Tack.

barbalala - vad kul att se dig här igen, hur har du det?

Kram, båda!
/H.

Lelas

Min farfar söp ihjäl sig. Han drack tills han hängde sig. Jag var bara några år gammal och minns ingenting av hans självmord. Jag minns honom som person i väldigt små segment, och det är bara positiva minnen. Men mina föräldrar höll mig borta från all tragik och sorg, och det är jag såklart tacksam för. Min pappa har genom min uppväxt antytt att det här med alkohol är farliga grejer, han har varit väldigt tydlig med att det gick åt skogen för farfar och han har använt det som argument för att jag och min bror skulle vara försiktiga med tonårsfyllorna.

Men, jag har alltid haft en bild av att det har varit oberarbetat hos min pappa. Inte själva sorgen, men däremot detta med att vara /vuxet/barn till en alkoholist. Han har aldrig sökt någon hjälp för det, och han har aldrig pratat om sina egna känslor i relation till sin pappas drickande.

Nu ringde han upp för att prata om andra saker, och så nämner han att en granne har spårat ur när det gäller spriten. Grannen har alltid druckit mycket, och jag och min pianoman har sagt många gånger att grannen har problem. Vi ser ju sånt. Hm. Hur som helst - nu har mina föräldrar och flera grannar börjat oroa sig, och de pratar med varandra om hur de skall hantera grannen och de situationer som uppstår.

Jag sa till min pappa att han ju gärna får prata med oss, vi vet ju massvis om sånt här. Jag gav luren till maken, och nu har de pratat i typ en halvtimme. Jag hör inte så mycket av vad de säger, men jag förstår att för min pappa är det här en helt ny grej. Han pratar rakt och öppet med en nykter alkoholist om vad som driver alkoholisten att dricka, om vad man kan och inte kan göra för att hjälpa.

Det är stort. Ville bara säga det.

/H.

Lelas

Idag såg jag min samtalskontakt (han på kommunen, ni vet) på stan. Jag har inte sett honom på över ett år, tror jag. Jag gav mig inte tillkänna, och jag tror inte att han såg mig. Å andra sidan är han ju tillräckligt professionell för att inte konfrontera sina klienter på stan... så jag vet inte.

Hur som helst, det var lite skönt att se honom och tänka: "Nej, jag har inte haft något behov av att ringa dig. Jag vet att jag är välkommen, men jag behöver inte."

/H.

Lelas

Jag har just backat tillbaka och läst igenom min tråd (den här alltså, jag har ju flera trådar som jag har startat vid olika tidpunkter - de finns uppradade i början av den här tråden någonstans om någon av er vill hitta länkarna till dem...).

Vilken resa! Det känns nästan overkligt att jag och maken har varit med om allt detta. Mycket är ju såklart obehagligt att minnas, men sedan jag startade den här tråden har livet successivt blivit bättre och många av mina inlägg präglas av lycka och skratt. Tänk.

Och under vägen har ni varit viktiga för mig - lillablå, Mie, Märta, mt och mm, Anonymt, Alin, Adde och många andra. Tänk vilka fina vänner jag har här!

Godnatt, alla ni fina!
/H.

Lelas

Hej på er!

Precis som mt så märker jag att mitt eget behov av att skriva här på forumet minskar.

Tankarna på alkohol är nästan obefintliga i vardagen nu. Makens nykterhet är en självklarhet för mig utan att jag ägnar speciellt mycket tid eller kraft åt att fundera över den.

Jag är oändligt stolt över honom, men jag tror inte riktigt att han förstår det. Ändå säger jag det till honom hela tiden. Jag tror att han har svårt att vara stolt över sig själv och därför fastnar inte mina ord riktigt. Men det kommer nog.

Idag kom jag hem från jobbet före maken. På köksbordet låg en liten lapp med texten "Välkommen hem!" och ett hjärta. Tänk... Det känns otroligt avlägset att jag bröt upp och lämnade honom med kravet på nykterhet och behandling. Livet nu är ett helt annat.

Respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek. Så ser livet ut på PianoRow nu, och jag älskar det!

Jag hoppas att ni får en lugn helg utan allt för mycket oro och besvikelser. Kram, alla!
/H.

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt