av washington

washington
tors, 2025-11-06 - 22:41

Jag har skrivit förut, och kanske egentligen i stort sett samma sak men jag går sönder lite mer för varje vecka. Min man dricker för ofta & lite för mycket. Sällan sprit, oftast vin eller öl. Han dricker när han är "värd det", när det finns "något att fira", när han behöver "koppla av". Ja ni förstår, alla anledningar är en bra anledning. Jag tycker inte om hur han blir... är han glad blir han högljudd, pratar för mycket, överdriver sina historier etc. Är han stressad, irriterad, mårcdåligt blir han elak. Han letar konflikt. Bara med mig, aldrig andra. Ser jag på ett program på tv är det helt värdelöst, frågar jag lm jag skall släcka när jag lägger mig säger han att han är stor nog att klara det själv. Släcker jag inte säger han att jaha nej men jag släcker sen då osv isv. Kontentan: det kan BARA bli fel vad jag än gör. Det känns som att han hoppas på en konflikt. Jag går bara och lägger mig och han sitter och mumlar för sig själv på nedervåningen. Jag kan sätta en rejäl skönt på att han kommer somna med huvudet på köksbordet och komma och lägga sig vid 03-tiden. Varför blir människan så här? Jag vill inte leva mitt liv trippandes på tå. Han skulle ALDRIG göra mig illa fysiskt men psykiskt krymper jag... Känner någon igen sig

Vitvargen
lör, 2025-11-08 - 10:46

Jag har ibland upplevt att de varma, kärleksfulla och stöttande sidorna - det normalfall jag och frugan utgår ifrån i vår relation - kan ha en tendens att dövas bort av alkohol. Man blir mindre känslig för subtila signaler som styr kommunikationen från båda sidor och det finns en ökad risk för plumpa kommentarer, överreaktioner etc i synnerhet om promillehalten börjar bli hög.

Sådant har inträffat även för oss men tack och lov ytterst sällan, vi brukade hålla det på en "mysigt smålullig" nivå där man snarare blir allmänt sorglös och godmodig. När det ändå inträffat - jag kan nästan räkna det på ena handens fingrar - så har vi tagit upp det i ett allvarligt samtal när vi båda är i nyktert tillstånd, gjort klart att det *aldrig* är ok att uppträda respektlöst och förminskande.

Jag tror att om man inte sätter ner foten tidigt så eskalerar och fördjupas detta till ett mönster båda lär sig är "normalt", vad man väntar sig. Det borde gå att vända men det förutsätter en vilja till förändring av den alkoholberoende partner i en asymmetrisk beroenderelation dvs att bara den ena parten dricker okontrollerat. Alla sådana här försök att styra upp måste ske i nyktert tillstånd, och har det gått långt tror jag det behövs stöd av en terapeut eller liknande.

Varmt lycka till, det gör ont i mig att se alla dessa hemska historier på anhörigforumet ska ni veta. Fy fan för A.