av Adde

..

Adde
lör, 2012-07-14 - 18:11

forum på fb jag är med i så har det i dagarna hyllats folk som har nyktra och drogfria dagar av varierande längd och det är underbart att se glädjen på forumet då. Det är stort att få dela glädjen.

Samtidigt så är det några som tagit återfall och som nu är på väg tillbaka på skakiga ben och med huvudena fyllda av ångest.

Glädje och sorg på samma sida. Precis som livet för "vanliga" människor.

Det gemensamma temat för de som tagit återfall är att de glömt bort sin historia och trott sig vara friska. Jag är rädd för att glömma så jag jobbar med mig själv och jag påminner mig om vem jag är. Det är inte så komplicerat som det kan låta, det blir ett sätt att leva och det på ett sätt som många gånger är betydligt lättare att leva på än det gamla. Jag är inte bedövad av kemiska preparat och har full åtkomst till mitt känsloliv med alla dess toppar och dalar och det känns så fantastiskt befriande. Så var inte mitt liv tidigare.

Vi hade ett litet möte några stycken på ett torg för ett tag sedan och naturligtvis sitter vi alkisar på parkbänkarna och flamsar så folk kikar lite på oss :-) Det känns så kul att kunna utmärka sig lite så att folk tittar och vara helt nyktra och kan kika tillbaka på de "normala" som går där!

Det går alldeles utmärkt att vara lite busig och tokig i nykterheten, tom så knasiga att folk tittar lite skrämt på oss och då fnissar vi ändå mer :-)) Ni skulle bara veta vår historia ni Svenssons som går där !!

Jag skulle gärna vara med på YPAA i Köpenhamn 27-29 juni men tyvärr har jag inte en obegränsad kassa så jag får avstå det konventet. Jag har vänner som åker dit och jag känner sån längtan att få följa med men jag spar min pengar till Gullbranna och vårt föreningsmöte i oktober. Inte alls så tokigt det heller :-)) Gullbranna är mitt riktiga vattenhål på hösten och det är ett måste för mig att åka dit och kramas lite !! Det är under det konventet som jag har fått mina riktiga aha-upplevelser och där min nykterhet har tagit rejäla kliv in i tillfrisknandet. Det var där jag hittade mig själv 1,5 år in i nykterheten när en anhörig/medberoende klev upp på scenen och sade just det som jag hade letat så förtvivlat efter. Från den dagen var jag en egen person med egen identitet och inte bara en alkis som det var ok att sparka på. Då började mitt nya liv.

Sköt om er och glöm inte eran historia, den är ju eran framtid !

kalla
lör, 2012-07-14 - 18:26

Dina ord får mig oftast på banan igen, så ikväll skulle vi på fest men avbokade då jag känner mig lite svajig i kriget med draken. Så imorgon planerar vi fotosafari med tidig start, tur att mannen är flexibel :-)//Kram Kalla

Lelas
mån, 2012-07-16 - 22:02

Hej Adde!
Tänkte bara titta in här hos dig och säga hej.

Kram kram!
/H.

Adde
sön, 2012-07-22 - 12:25

skrivit det förr men..........att se vänner och bekanta dras ner i missbruket eller nyktra alkoholister som är på väg mot ett återfall är djävligt jobbigt !!

Hela känslan av maktlöshet är så fasansfullt kompakt att den blockerar mycket av det fina som trots allt finns runt om mig själv. Att inte kunna nå fram eller se att de inte söker hjälp själva kastar mig tillbaka i minnet till den tiden då jag också kunde allt själv, utan hjälp. Trodde jag.

Alla mina undanflykter och bortförklaringar kommer tillbaka och jag kan se så sjuk jag var innan jag valde nykterheten. Att medvetet hälla i mig ett av de lagligaste farligaste gift som finns är en sjukdom och jag är glad att jag blivit varse att det finns ett bot mot den.

Med den takten jag hade i mitt drickande på slutet hade utan tvekan slutat i en för tidig död för mig. Med den medvetenheten så är mitt nuvarande liv både i uppförslut och i "räkmackeåkning" en riktig glädjetid för mig, jag har ju liksom fått ett förlängt liv, en bonustid ! Visst är mitt liv dystert som fan ibland men jag har ju fått gåvan att försöka göra det jag kan för att gå vidare.

Jag har lärt mig att ropa högt och ljudligt på hjälp om livet blir för tufft.

Jag har också märkt att jag har slarvat att gå på mina möten det sista året och det är en farlig väg att vandra för då går jag helt plötsligt ensam och en alkoholist som drar sig undan och går sin egen väg är ute på helt fel väg och går helt plötsligt vilse. Jag har varit så totalt vilse i mitt tidigare liv så dit vill jag inte nu. Jag vill inte glömma, jag vill leva i nuet, men komma ihåg vem jag är och det bästa sättet för mig är att göra som jag blivit upplärd : Gå på mina möten och lasta av mig mina spöken.

Nu är det semestertid och förhoppningsvis kommer det goa AA-vänner på besök och stannar några dagar. Killen är jag bekant med sen några år och han är en sån sanslöst trevlig människa så jag vetefan om jag träffat nån så fin karl tidigare :-)) Hans sambo har jag inte träffat än men ser självfallet fram emot det med. Blir det inget nu så ser vi fram mot Gullbranna då vi möts igen !

Så det kan bli i ett nyktert liv om jag bara inte tar det första glaset !!

MissH
sön, 2012-07-22 - 15:09

Tack för att du delar med dig, det hjälper mig att se ljust på framtiden. Även om det är motigt måste jag ju tro på att det går att leva helt vit, annars funkar det inte! Så fortsätt skriva, du är en inspiration för mig. Tack för det!

Adde
lör, 2012-07-28 - 08:25

från nyhetsreportaget om pillret mot drickande sitter kvar i skallen på mig. Det är den bildsekvensen när en man lyfter en Absolut till munnen och klunkar i sig.

Hela min kropp påmindes om hur underbar den första (FÖRSTA !!) klunken var, hur den spred värme och frid inombords. Det var en underbar igenkännande känsla. Kroppsminne kallas visst det där :-(

Men jag kom också ihåg hur den första klunken på morgonen envist vägrade att stanna kvar innan jag lärde mig att bottna med öl.

Jag har en vän som berättar hur skakig han var på morgonen när han skulle till Bolaget för att hämta dagens ranson. Ni vet sådär fint skakig så det är svårt att knäppa knapparna eller lägga i mynt i p-mätaren. Första ciggen är ett rent helvet att få att träffa munnen och livet känns bara pest.

När han kom ut från Bolaget med sin påse var allt förändrat, han var lugn, säker och småleende och då hade han ännu inte ens smakat på innehållet i påsen. Han tände en cigg och njöt av att veta att spriten nu var i hans ägo och han bestämde över den, ännu en stund, innan den tog över hans liv igen.

Det är hela det konceptet jag är rädd för när det bjuds "alkoholfri"-nånting och mitt inre kroppsminne drar igång på gammalt välkänt mane´r. Det där känner jag är att leva på min yttersta gräns för vad jag klarar av således håller jag mig borta från det.

Och sen blev jag också helt klart skrämd över vad min kropp talade om för mig när jag tittade på TV.

Jag vill inte missta mitt fria val.

mulletant
lör, 2012-07-28 - 08:37

Adde. Just den scenen väckte sån avsky i mig. Den ligger långt ifrån vad jag upplevt med mannen - eller kan relatera till med honom - men den ligger nära bilden (den sorgliga bilden) av min far:(
Ha en fin dag! / mt

Adde
lör, 2012-08-04 - 09:54

sig behövd, älskad eller som prästen Olle Carlsson säger : "känna sig brukad av", är nog ett av våra mest grundläggande behov. När den känslan försvinner så blir jag vilsen och osäker i mig själv och min självkänsla krymper till väldigt låga nivåer.

Så har det varit en längre tid för mig, jag har reducerats till nåt som bara finns där och fixar grejer som de säger åt mig att göra. Alltid vara till hands......alltid ställa upp för familjen. Ungefär som ett husdjur.......spring i hjulet där.

Jag vet inte om det är en effekt av min nykterhet eftersom jag var i centrum under min aktiva tid. Som i varje god dysfunktionell familj var jag, alkisen, familjens centrala punkt, allt fokus på mig. Nu behöver de inte ha koll på mig men ändå verkar jag vara någon som ska jobba för att tillfredsställa deras behov. För att kompensera för den tid som varit ?? Jag vet inte. Hustrun, eller ja, den som jag har tidningen och huset ihop med,har återgått i medberoendestadiet utan att vilja se det själv. Alla fel som uppstår i hennes liv anses jag ansvarig för utan att hon har minsta möjlighet att själv se sin roll i skeendet. Sonen, som jag har minimal kontakt med, mår så illa av sina psykosomatiska sjukdomar att det är en fråga om tid när han rasar ihop. Jag har en gång försökt att nå fram till honom men det finns inte en chans att han lyssnar. Min dotter är den som är räddningen för mig, vi är de som kan prata om allt och hon kan även se sin del i det som händer i livet. Hon kan idag be om hjälp från utomstående om hon känner att hon behöver det och det är utan tvekan så att hon kom till den insikten under sin Ungdomsvecka för länge sedan.

På något sätt känns det som jag skulle vilja göra ännu en "genomgripande förändring" av mitt liv men jag är osäker på om jag har den kraften idag. Jag har ju gjort den förändringen en gång i mitt liv och den är ju en fortgående process men att göra den genomgripande igen ? Det förutsätter att jag har en önskan, ett mål, något att se fram emot men idag är jag tillräcklig gammal för att se och greppa slutet på resan och jag börjar bli liknöjd med vad jag ser.

Jag har i programmets (AA's) lära lärt mig att lämna över till det som några kallar den högre makten, jag har inget eget namn på den, och det har funkat för mig men ibland kan jag bli uppmärksam på att bara döda fiskar flyter med strömmen. Att "lämna över"(att acceptera maktlösheten) när det gäller alkoholen är bra för mig men jag tror nog att jag själv får ta tag i mitt liv om det ska bli någon förändring. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med den här texten utan jag har nog skrivit den för min egen skull bara för att jag lärt mig att det ibland blir så mycket lättare att se mig själv i det skrivna ordet.

Hur mitt liv än ser ut idag så har jag hittills gjort valet att inte dricka och det är jag stolt över. Det är det absolut viktigaste valet jag kan göra.

mulletant
lör, 2012-08-04 - 14:42

att jag läst och tar till mig en (lite? eller ganska?)) ledsen stämma. Minns att du tidigare skrev något om att vara lika självklar som klockan på väggen. Har inga begåvade ord att ge, inga råd - och det är knappast det du söker. Hörde nyss Märta Tikkanen, sommarpratre i morgon, säga att det är först när hon satt ord på sina erfarenheter hon vet vad hon känt och upplevt... ungefär så tolkar jag det du skriver - att man kan se sig själv i det skrivna ordet - och så är det också för mig.

Jag hoppas att ni, du och hustrun, hittar tillbaka till att dela mer än huset, tidningen och allehanda göromål och att du kan känna att du betyder mycket för många. Vänskapskram / mt

Mima
lör, 2012-08-04 - 22:40

Så vackert beskrivet. Har nu följt dina texter och är väldigt glad att jag har hittat just det du skriver. Jag är inte alkoholost, men är djupt förälskad i en nykter alkoholist och försöker lära mig så gott det bara går. Öppna och hjärtliga svar och kommentarer från dig till de övriga är verkligen härliga att läsa.

Stigsdotter
lör, 2012-08-04 - 23:17

Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?

En liten tanke som dök upp här bara. Det är bra att fästa orden här, tar till mig Märtas rader det kan nog stämma det där!!

Adde
sön, 2012-08-05 - 08:53

Mima !! Och även till dig Stigsdotter som formulerar mina tankar på ett annat sätt. Jag hade ju som de flesta andra problem med Gudsbegreppet i början av min nyktra karriär. Vi hade många och långa samtal om det under behandlingen och jag deltog med liv och lust i dessa samtal. Ända fram till det att jag märkte att dessa samtal inte ledde fram till något alls, det blev bara rundgång utav det.

Jag lade ner alla undringar om det och lät det vara.

Novis som jag var hade jag ju faktiskt, utan att veta det, lämnat över frågeställningen till nån annan och jag kunde koncentrera mig på något mycket viktigare : Att utveckla min nykterhet.

Det var först flera månader senare som jag insåg att jag hade använt Sinnesrobönen så som den är avsedd att användas, alltså i praktiskt arbete "....acceptera det jag inte kan förändra..."

Jag köper helt dina tankar Stigsdotter om den inre rösten. Den där fö-ade gaphalsen därinne som ville att jag skulle göra saker som är bra för mig men som jag i barnslig trots gjorde tvärtemot. Jag var så otroligt van vid att analysera alla situationer, ständigt vara förberedd på och ha reservplaner på flyktvägar, ha garden uppe hela tiden. Att frångå det var inte lätt. Jag var ju tvungen att hitta en balans mellan yrkeslivet, där det beteendet är bra att ha, och mitt egna, personliga, liv. Jag hittade den balansgången men det tog mycket tid och jag ramlade tillbaka flera gånger men det gick.

Idag bryr jag mig inte om Ordet och jag har fått en avslappnad till det som händer runt mig, jag kan inte, bör inte, ska inte, jag BEHÖVER inte lägga mig i allt som sker. Jag kan idag ställa mig frågan om det alls är möjligt för mig att påverka det som sker, är svaret JA : Gör det, är svaret NEJ : Lägg ner. Jag lämnar över och accepterar.

Men just idag önskar jag nog att jag skulle kunna trolla fram lite av mina gamla beteenden så att jag tar mig ur det vakum som jag nu befinner mig i. Livet är inte alltid lätt men min hela övertygelse är ju numera att det inte blir lättare om jag dricker igen.

Därför väljer jag att inte ta det första glaset.

Adde
mån, 2012-08-06 - 20:01

kan det väl vara OS som dödar allt intresse för nykterheten ??

Stigsdotter
tors, 2012-08-09 - 13:39

...men tiden räcker inte till allt, det mesta av min internettid får lov att gå åt till att försöka hitta resa som jag lovat mig själv. Vill till italienska rivieran, det ska vara gångastånd till havet, finnas skog & mark och god mat och lugn & ro. Ska åka bort en vecka och umgås med mig själv. Få se hur det blir, kanske blir det en "vanlig" charter, men jag vill helst inte till hotellghetton!

Adde
tors, 2012-08-09 - 19:02

pris kommer du till Thailand just nu :-)) De har, liksom vi, ett tvärtomväder och har förbluffande mycket sol och inte så väldigt varmt fast det egentligen är regnperiod. Och inte speciellt mycket folk :-))

Adde
sön, 2012-08-19 - 08:35

höstfester finns det numera i de flesta städer, jag tycker det är kul och det är som en liten avslutning på sommaren och man kan knyta ihop säcken.

Jag har varit på den som är i vår stad och det faktiskt 3 dagar i rad :-) Jag tycker om att vara med folk (numera) och bara känna mig anonym i en folkmassa utan att sticka ut. Jag känner mig lite som betraktaren och kollar på folk, kanske sjukligt ? Vad vet jag ? :-)))

I år har det varit förhållandevis lite fylla på dagen och en bit in på kvällen som jag ser det med mina av sjukdomen märkta ögon. Inte så att jag supit mig blind utan att jag som de flesta andra nyktra och drogfria har ett annat sätt att se på saken. Min lilla teori bekräftas av Röda Korspersonalen där jag känner en i teamet.

Men jag ser ju andra saker : Vår alkoholiserade granne blev avslängd från sin frus bil 3 km från hemmet och när han skulle stå själv blev orsaken helt klar. Den mannen kommer helt klart att supa ihjäl sig, han inser inte alls att han har problem.

Jag satt och fikade utefter marknadsgatan när en klart överförfriskad man fattade tycke för mig och prompt skulle slå sig ner på närmsta lediga stol.Varför han fattade tycke för just mig av alla som var där förstår jag inte riktigt om det inte var för att han var så "mogen" att han kände igen en annan alkis och såg en kompis i mig. Hans fru/sambo slet och drog i honom för att de skulle vingla vidare men han vill gärna prata och naturligtvis skulle han bjuda på en öl ur medhavd påse. Jag påtalade stilla att den här platsen inte var lämpad för att dricka öl och han förstod inte riktigt varför. Öl kan man väl dricka var som helst ? Jag talade om för honom att han hamnat i Frälsningsarmens marknadstält :-))) Så efter några vänskapliga klappar och handslag vinglade han vidare med tanten hans visandes vägen. Mitt i tragiken så kunde jag inte låta bli att småle igenkännande med/åt honom för jag vet ju hur bra han mådde just då när fyllan var sådär lagom.

Hur hans mående är idag kan vi nog alla gissa och jag är så glad att bli påmind om hur jag en gång var och att jag just idag slipper det.

För så många människor har det primära syftet med sådana här evenemang blivit att det då är legalt att "sippa" vin på allmän plats. Att gå förbi alla uteserveringar och sk öltält och se de som sitter där och deras fumliga gester, höga sluddriga ljudnivå och dimmiga blickar gör mig så beklämd. Många nynyktra dras ju till dessa platser medan jag bara blir ännu mer fast i min strävan för ett nyktert liv. Jag vill inte se så satans korkad ut igen !!!

"Men det är så gott att dricka vin"............ok, men efter första glaset så har ju smaknerverna gått på semester så vad är kvar då ? Den som först erkänner att det är ruset som lockar räcker upp en hand.

Det är rätt fint att vara utan baksmälla hörrni :-))