av november25

november25
sön, 2026-03-15 - 23:34

@Kameleont Tack snälla, det kändes väldigt skönt att höra! ❤️

Ja, jag ska bo hos honom tills inflytten.. Jag hade väl hoppats att han skulle fortsätta vara nykter, annars jag kanske hade försökt ordna med annat boende.
Det känns konstigt att gå tillbaka. Mest kanske för att jag är i kontakt med mina känslor nu och verkligen inte mår bra. Tvivlar på vår framtid. Men det kommer nog kännas lite skönt också, en paus från det här hårda gränstagandet..
Bara jag inte tycker det är så jobbigt att jag gråter hela tiden. För mig blir det så när jag kommer in i många jobbiga känslor som jag liksom inte tar mig ur, jag bara gråter och gråter. Helt hopplöst opraktiskt.

Det som är lite extra jobbigt/komplicerat är att vi ska resa ganska långt till min familj med min son för att fira sonens födelsedag. Min sambo håller på och förbereder en massa mat.
Men det kanske blir bra på nåt vis att vi får något annat att göra, även om han dricker. Känner mig dock helt kraftlös. Innan resan ska jag jobba igen, så då är jag ju upptagen av det. Men lite samma där, vill egentligen bara krypa in under en filt och stanna där.

En period kändes det som om jag tog mig ur medberoendet lite och kunde känna distans och tänka på annat.
Men vet inte hur jag ska hitta tillbaka dit.
Kanske var det också lättare då för det var innan alla dessa försök och upplevelsen att bli bortvald, och jag kände ett annan slags hopp.

Jag vet verkligen inte.
Kanske en anhöriggrupp skulle vara bra för mig. Försöka förstå medberoendet lite bättre och vad jag egentligen ska ta mig till.

esterest
tis, 2026-03-17 - 22:24

@november25 tänker på dig! Bra att du skriver här och vädrar dina tankar!

Känns som om det nuvarande anhörigstödet inte är något stabilt att luta sig mot när det är skakigt? Funderat på någon onlineresurs? Behövs ingen remiss till digitala psykologer och det går på högkostnadskort.
Tänker på hur det är på flygplanen, att man ska koppla på sin egen syrgasmask först innan man kan hjälpa andra.

november25
tis, 2026-03-17 - 23:33

@esterest Tack snälla! Tänker på dig med och undrar hur det går!
Ska skriva i din tråd också.

Igår fick jag kontakt med anhörigstödet igen äntligen. Tid inbokad på måndag (direkt efter vår resa). Jag bad henne också ringa mig, eftersom jag var i upplösning då. Och det gjorde hon nästan direkt vilket kändes väldigt skönt.
Hon rekommenderade att uttrycka en önskan att prova antabus. Jag vet inte just nu. Jag är trött på att komma med olika förslag och prata med honom om alkohol när han inte vill det. Jag ska avvakta just nu.

Det är en bra ide med stöd via online psykolog! Tack. Jag ska kika på lite alternativ. Kanske är det lättare än fysiska möten på mottagningen också.
Att jag gråter nästan varje dag nu är nog ett tecken på att jag är på gränsen för vad jag orkar med.

Särbon var på väldigt dåligt humör på morgonen när jag skulle flytta. Kvällen innan hade han frågat om jag ville komma och jag tackade nej på ett trevligt sätt, i linje med tidigare avståndstagande till drickande. Det skar i mitt hjärta, kändes så jobbigt. Hela helgen blev ju sån.
På morgonen verkade han inte inställd på att jag skulle komma dit alls, vilket ju innebar att jag inte hade någonstans att ta vägen (i teorin).
Men han ringde senare och sa att jag såklart var välkommen. Han hjälpte mig flytta sakerna. Han skulle iväg på en aktivitet med öl. Tyckte inte alls att jag borde vara stressad på grund av honom, det fanns det ju ingen anledning till. Kändes knäppt att höra.

Kom sen hem full, gladare, kärleksfull och ångerfull. Han hade berättat för en familjemedlem till att han har alkoholproblem. Han hade även berättat om hur jobbigt han förstått att jag har det med honom på grund av drickandet.

Jag känner mig lugnare. Orkar inte ta upp saker just nu eller följa med i turerna runt hans drickande. Han får sköta det själv och jag ska försöka ta hand om mig.
Dagen började med att han började ta medicinen igen. Drack ingenting hela dagen förrän kvällen då han plötsligt tog några öl.

Ser ändå fram emot resan och det positiva i den. Vet egentligen inte hur lång tid jag har kvar med honom, försöker att passa på att ta in det som jag tycker så mycket om..
Hoppas samtidigt fortfarande men vet verkligen inte längre om han kommer att vilja bli bättre.

Ser fram emot att börja måla och tapetsera i min nya lägenhet😊